# ID: svediakorp-gov429111
# author: Koukiadis (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 907
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Betänkandet om överläggningarna i utskottet för framställningar 2001-2002, för vilket jag har äran att vara föredragande, och den parallella årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet, som gemensamt kommer att diskuteras i dag, bör inte ses som två rutinbetänkanden.
Och det finns mycket specifika skäl till varför inte.
Dessa betänkanden berör två fundamentala rättigheter för de europeiska medborgarna; rätten att inge framställningar och rätten att överklaga.
Dessa rättigheter är oupplösligt förbundna med nationaliteten, och de utgör de huvudsakliga medlen för Europaparlamentet att trygga sin politiska kontroll angående var och hur gemenskapsrätten tillämpas inom gemenskapens institutioner och inom medlemsstaterna.
Dessa framställningar och överklaganden ger oss en mycket specifik uppfattning om i vilken utsträckning de europeiska medborgarnas förväntningar på Europa blir uppfyllda.
Vi kan, genom att på rätt sätt utveckla institutionerna för framställningar och för överklaganden, till stor del ge ett konkret uttryck för vår strävan att föra Europa närmare medborgarna, att genomföra den utlovade förstärkningen av Europeiska unionens - och i all synnerhet Europaparlamentets - demokratiska mandat, och den mycket lovordade målsättningen med en större öppenhet.
Under dessa omständigheter skulle jag, om jag får, vilja bjuda in mina ärade vänner att noggrant gå igenom dessa betänkanden och förslag, som alla är avsedda att öka trovärdigheten för gemenskapens institutioner och att se till så att de åtgärder som vidtas genomförs på ett mer effektivt sätt.
Många av dessa förslag kan införlivas inom ramarna för de nuvarande fördragen.
Andra kräver att fördragen revideras.
Här är betänkandet som utarbetats av De Rossa, på utskottet för framställningars vägnar och för ordföranden för konventet om Europas framtid, av intresse.
Hur som helst, i båda fallen bör dessa frågor prioriteras högt på de politiska gruppernas dagordning.
Beträffande förslagen som innefattas i mitt betänkande, och som enhälligt antogs av utskottet för framställningar, skulle jag vilja börja med att kommentera det ena av dessa förslag, vilket jag anser vara av såväl praktiskt som symboliskt värde.
Parlamentet går igenom tre rapporter varje år.
I den första, betänkandet från utskottet för framställningar, går man igenom de framställningar som har ingivits av de europeiska medborgarna avseende brister i medlemsstaternas tillämpning av gemenskapsrätten.
I den andra, ombudsmannens rapport, granskas klagomål angående gemenskapsinstitutionernas tillkortakommanden när det gäller att uppfylla gemenskapsrätten.
I den tredje, som har lagts fram av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, behandlas medlemsstaternas tillämpning av gemenskapsrätten.
Med andra ord; tre rapporter som står i direkt förbindelse till varandra, som har gemensamma mål och som inte motiverar att beaktas separat.
De borde behandlas gemensamt under en sammanträdesperiod och ges så mycket publicitet som möjligt.
Samtidigt anser jag, med hänsyn till det faktum att alla tre rapporterna på ett eller annat sätt inbegriper nationella myndigheter, såsom nationella parlament, nationella domstolar och nationell förvaltning, och att många av de frågor som berörs beror på omfattningen av dessa myndigheters engagemang och kontroll, att man borde undersöka möjligheten till att dessa rapporter diskuteras här i Europaparlamentet, i närvaro av representanter för de nationella parlamenten.
Detta skulle förbättra samarbetet, särskilt med de nationella parlamenten, och debatten skulle få maximal publicitet och väcka de europeiska medborgarnas intresse.
En annan fråga som uppkommer genom denna undersökning är det ökade antalet framställningar och klagomål, som ur en aspekt är något positivt, eftersom det bevisar att medborgarna i största allmänhet är engagerade i att nyttja dessa rättigheter.
Men detta kommer vid en viss tidpunkt att skapa praktiska problem som bör behandlas.
Uppenbarligen kommer dessa problem att öka i och med utvidgningen, så förr eller senare blir vi tvungna att upprätta dessa institutioner utifrån nya förhållanden.
För att vara mer exakt; vi kommer att behöva undersöka möjligheten av att decentralisera tjänster, med hjälp av de nationella ombudsmännen eller utskotten för framställningar, och möjligen Europaparlamentets kontor i de olika medlemsstaternas huvudstäder.
Det förekommer även andra förslag som förtjänar att beaktas, men min tid är alltför knapp för att jag skall kunna kommentera dem.
Jag skall begränsa mig till ett par ord om innehållet i betänkandet.
Återigen var det de sociala frågorna som var det mest känsliga området under det år som granskats.
Problem som är förbundna med den fria rörligheten, såsom kränkningar av rätten till bosättning, dubbelbeskattning, misslyckanden när det gäller att skydda rätten till försäkring, miljörelaterade frågor och erkännandet av examensbevis och meriter.
Något som är uppmuntrande är att framställaren i flertalet fall har vunnit rättvisa så snart de nationella myndigheterna har kontaktats.
Det är också uppmuntrande att det har skett en ökning av kollektiva framställningar, dvs. framställningar med fler än tusen underskrifter.
De kollektiva framställningarnas potential är något som vi borde utreda, eftersom dessa även omfattar icke-statliga organisationer.
Avslutningsvis, med hänsyn till ombudsmannen Södermans förestående avgång, skulle det vara en oerhörd blunder från min sida om jag skulle försumma att inte bara gratulera honom utan även att uttrycka min beundran för det arbete som han har utfört; ett arbete som rättfärdigar ombudsmannainstitutionen i de europeiska medborgarnas ögon, och som efterlämnar ett viktigt arv, vilket bör skyddas och förstärkas i framtiden.
