# ID: svediakorp-gov429043
# author: Møller (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,530
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DA) Fru talman, herr kommissionär, ärade parlamentsledamöter, mina damer och herrar!
Som framgår av dagordningen har jag blivit ombedd att i dag avge en förklaring med rubriken? Situationen avseende Internationella brottmålsdomstolen som uppföljning till det informella mötet mellan Europeiska unionens utrikesministrar i Helsingör den 29-30 augusti 2002?.
Jag är medveten om att förfrågan beträffande denna redogörelse skall ses utifrån Europaparlamentets önskan om att hållas informerad om synpunkterna inom Europeiska unionen med anledning av Förenta staternas uppmaning till medlemsstaterna om att ingå bilaterala överenskommelser som skall ha till syfte att förhindra att amerikanska medborgare skall kunna ställas inför rätta i domstolen.
Det är ganska förståeligt att Europaparlamentets ledamöter känner oro avseende denna fråga, liksom Europaparlamentet kände oro beträffande Förenta staternas ASPA-lagstiftning (American Service Members ' Protection Act), eftersom bevarandet av domstolens integritet och effektivitet är av central betydelse för oss alla.
Jag skulle inledningsvis vilja peka på att en annan utveckling rörande den internationella brottmålsdomstolen har ägt rum sedan mötet i Helsingör, och jag hoppas att den kommer att få en mer positiv och långsiktigt inverkan på de frågor som för tillfället sysselsätter våra vänner på andra sidan Atlanten.
Det första sammanträdet för de stater som stöder Internationella brottmålsdomstolen hölls i New York mellan den 3 och 10 september.
Jag är glad över att kunna berätta att denna generalförsamling avlöpte väl.
Den hade förberetts väl av den förberedande kommittén (PrepCom) i New York.
De föreliggande textutkasten hade färdigställts tack vare en anmärkningsvärd och koncentrerad insats från alla delegationer under de tio sammanträdena i den förberedande kommittén.
Vi kan glädja oss över att samma produktivitet och kompromissvilja kom till uttryck under Internationella brottmålsdomstolens första generalförsamling, vilket innebar att de föreliggande dokumenten kunde antas utan att någon föll för frestelsen att åter inleda diskussionen om de kompromisser som man tidigare hade uppnått samförstånd om.
Nu har tiden kommit att rikta fokus mot brottmålsdomstolens funktion i Haag.
Det är nu upp till diplomater och politiker att ge domstolen möjlighet att fullfölja det som påbörjades i Rom och sedan fortsattes i New York.
Internationella brottmålsdomstolen måste etablera sig som en effektiv och oberoende institution som kan leva upp till de krav som det internationella samfundet ställer i dag.
Domstolen måste utöva sin domsrätt effektivt och oberoende på samma sätt som vi förväntar oss skall ske inom våra nationella rättssystem.
Naturligtvis kommer Internationella brottsmålsdomstolens förmåga att fungera på ett bra sätt att vara beroende av att inga allvarliga hinder läggs i vägen.
Detta för mig in på den problematik som jag nämnde inledningsvis och som förmodligen även församlingen här är mycket intresserad av, nämligen frågan om Förenta staternas uppmaning till bilaterala överenskommelser om icke-utlämnande.
Som ordförandeskapet har sagt vid tidigare tillfällen, delar Europeiska unionen och Förenta staterna samma grundläggande värderingar.
Vi bekänner oss till frihet och demokrati, försvar av de mänskliga rättigheterna och den rättsstatliga principen och till ansvarsskyldighet när det gäller domstolarna.
Därför har vi alltid ansett att Förenta staterna borde vara en av parterna i Romstadgan.
Förenta staterna skulle kunna bidra på ett ytterst positivt sätt till domstolen och dess funktion.
Sedan 1998 har vi försökt bemöta den amerikanska oron när det gäller vissa bestämmelser i stadgan, men dessa ansträngningar har som sommaren utvisade varit förgäves.
Europaparlamentets ledamöter känner säkert till den senaste delen av historien, nämligen att Förenta staterna genom en förklaring av den 6 maj i år beslutade att man inte ämnar delta i den stadga som man faktiskt undertecknade under Clintonadministrationen.
Vi anser att Förenta staterna har fattat ett felaktigt beslut och Europeiska unionen har offentligt beklagat det amerikanska agerandet.
Jag tänker inte tråka ut ledamöterna eller dra ut på tiden med en massa detaljer men jag anser att det skulle vara lämpligt att nu i korta ordalag placera in diskussionen från Helsingör om de bilaterala överenskommelserna i sammanhanget.
Förenta staternas uppmaning till bilaterala överenskommelser diskuterades för första gången av rådet i kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik den 26 juli.
I kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik rådde enighet om ett preliminärt gemensamt svar som medlemsstaterna skulle kunna ge till Förenta staterna under de bilaterala kontakterna.
Det gemensamma svaret gick i huvuddrag ut på att tala om för amerikanerna att Europeiska unionen står fast vid sina förpliktelser att stödja Internationella brottsmålsdomstolen och Romstadgans okränkbarhet, att det amerikanska förslaget får omfattande följder som nödvändiggör en närmare analys som vi även inbjöd kandidatländerna att delta i, samt att vi kommer att återkomma med ett svar så snart analysarbetet avslutats.
Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik beslutade att återkomma till ärendet i början av september, efter att rådets folkrättsliga experter (COJUR) dryftat ärendet den 4 september.
Under tiden beslutades att det skulle vara lämpligt med en kort diskussion om ärendet på mötet i Helsingör i slutet av augusti.
Vi var här eniga om att Europeiska unionen inte skall godta någonting som kan undergräva Internationella brottmålsdomstolen.
Vi var samtidigt eniga om att Europeiska unionen inte skall trappa upp svårigheterna när det gäller Förenta staterna, utan att vi skall se över möjligheterna att gå Förenta staterna till mötes.
Vi bekräftade att de juridiska experterna skall titta på ärendet i syftet att nå fram till en gemensam bedömning som kan leda fram till enighet om en gemensam konstruktiv linje från Europeiska unionens sida på rådets möte den 30 september.
Vi befinner oss nu i ett läge där tiden för eftertanke håller på att löpa ut.
På Europeiska unionens möte med Förenta staterna i New York enades vi - Förenta staterna och Europeiska unionen - om att se om vi kunde hitta en gemensam ståndpunkt.
Detta innebär också att Förenta staterna var villiga att förhandla, eftersom det annars inte skulle finnas någon anledning till ytterligare analysarbete.
Därför avtecknar sig nu till viss del konturerna av en gemensam linje.
Det råder inom Europeiska unionen enighet om att varje lösning måste ta hänsyn till redan ingångna relevanta avtal med Förenta staterna och måste baseras på tre grundläggande principer, som måste tas i beaktande om Romstadgans okränkbarhetskall bevaras.
Det är tydligt att det föreliggande amerikanska förslaget inte kan förenas med förpliktelserna när det gäller brottmålsdomstolen.
Men det är inte heller någon lösning att blankt avvisa det enbart av denna anledning, utan vi försöker tvärtom som jag nämnde hitta en linje som både kan rymma respekten för domstolen och garantera att vi får till stånd en lösning när det gäller Förenta staterna.
Dessa principer rör frågan om att undvika straffrihet för de grövsta internationella förbrytelserna, frågan om ömsesidighet samt frågan om vilka personer som skall omfattas.
Om vi skall kunna finna en lösning när det gäller frågan om straffrihet - som ingår i det amerikanska förslaget - måste denna innehålla en lämplig bestämmelse som utesluter straffrihet för personer som har begått brott som omfattas av domstolens jurisdiktion.
Alltså ingen straffrihet för människor som har begått brott som omfattas av domstolens jurisdiktion.
När det gäller frågan om ömsesidighet så vill vi inte ha ömsesidighet.
Det är inte acceptabelt att nå fram till ett resultat som utesluter utlämnande av medborgare av stater som stöder brottmålsdomstolen.
Vad beträffar de personer som skall omfattas så vill Förenta staterna ha en bestämmelse som utesluter alla personer från utlämnande till internationella brottmålsdomstolen, dvs. alla amerikaner.
Inom Europeiska unionen råder enighet om att en lösning endast kommer att kunna omfatta särskilda kategorier av människor från länder som inte stöder Internationella brottmålsdomstolen.
Den närmare avgränsningen när det gäller personer kommer att fortsätta att diskuteras fram till den 30 september.
Jag skulle vilja understryka att vi inte på något sätt är klara med vår analys och våra överväganden, detta arbete fortsätter.
Ordförandeskapets juridiska experter höll så sent som i går ett möte med amerikanska samtalspartners i syftet att utbyta synpunkter och information.
Vi kommer nu att arbeta hårt för att nå fram till en lösning där hänsyn tas till Förenta staternas oro, om det är möjligt, och om det kan ske utan att man på något vis undergräver domstolen.
Vi har både under bilaterala kontakter och på ett möte med Förenta staternas utrikesminister Powell, som jag nämnde, gjort mycket klart hur viktigt det är för oss att Romstadgan respekteras såväl bokstavligen som när det gäller andemeningen.
Jag har också sagt detta på det möte som jag hade den 3 juli och återigen i New York i förra veckan.
I min inledning här i dag underströk jag att tiden nu är inne för brottmålsdomstolen att visa att den är i stånd att fungera som en effektiv och oberoende rättsinstans.
Vi får hoppas att Förenta staterna skall kunna övertygas om att inta en mer positiv linje när brottmålsdomstolen har fått tillfälle att i praktiken visa att den fungerar i överensstämmelse med de högsta rättssäkerhetsstandarderna och inte utgör föremål för någon typ av politiskt missbruk.
