# ID: svediakorp-gov429038
# author: Møller (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,127
# sentences: 60
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DA) Herr talman!
Jag vill tacka Europaparlamentet för debatten.
Det har varit intressant att höra alla de olika inläggen och ståndpunkterna.
En utvärdering av inläggen visar helt tydligt att vi behöver fler framsteg inom GUSP, vi bör i större utsträckning ha en gemensam utrikespolitik.
Jag konstaterar med glädje att detta också är den slutsats man kan utläsa av Europaparlamentets betänkande och av Elmar Broks inlägg.
Jag skulle emellertid vilja säga att det med tanke på att vi är femton länder som alla tycker att utrikespolitiken utgör en suverän angelägenhet är ganska tillfredsställande att vi faktiskt ändå så ofta lyckas enas om en gemensam utrikespolitik.
En gemensam utrikespolitik är faktiskt mer regel än undantag.
Förutsättningen för att detta skall lyckas är att vi lyssnar på varandra och skapar samförstånd, vilket vi alla strävar efter.
Det stämmer att det inom utrikespolitiken förekommer olika uttalanden, men slutgiltiga beslut inom den gemensamma utrikespolitiken fattar vi normalt gemensamt.
Det gäller Mellanöstern och det gäller Irak.
Där är vi eniga trots att vi ofta gör olika offentliga uttalanden.
Europaparlamentet har dock rätt i sitt uttalande att vi får störst inflytande när vi står eniga.
Om man åstadkommer splittring inom Europeiska unionen så mister man också inflytande.
Där har parlamentet rätt.
Vi bör understryka att Europeiska unionen blivit en av de ledande aktörerna i strävandena efter att skapa fred i Mellanöstern.
Jag har fått intrycket att det i viss utsträckning har förbigått Europaparlamentet att det för närvarande är den europeiska fredsplanen man arbetar efter.
En sådan har vi faktiskt inte haft tidigare.
Vi har haft en fransk, en tysk, en amerikansk och en arabisk, men vi har inte haft någon europeisk.
Den europeiska fredsplanen ledde också till att arbetsgrupper och specialgrupper inrättades under juli månad, och dessa har gradvis fört reformprocessen framåt i Mellanöstern.
Pengar som trots allt har återförts till Palestina.
Arbetstagare som trots allt har tillåtits att lämna Palestina för att arbeta i Israel.
Jag erkänner att jag i mitt inledningstal förmodligen gav uttryck för en alltför stor optimism och det beklagar jag.
Den optimism jag känt raserades av den senaste veckans händelser, vilket även framgick av mitt tal.
Jag beklagar att jag inte uttryckte mig tillräckligt tydligt med tanke på den pessimism som åter breder ut sig i Mellanöstern.
Vi kan givetvis välja att vara pessimister och låta bli att göra någonting över huvud taget.
Det lättaste här i världen är att vara pessimist.
Då får man alltid rätt.
Vi är tvungna att ta oss an uppgifterna med optimism annars orkar vi inte arbeta vidare.
Därför har vi utarbetat den fredsplan som antagits av kvartetten och som jag nämnde häromdagen nu även utgör säkerhetsrådets plan.
Har Europaparlamentet upplevt detta tidigare i Mellanöstern?
Det tror jag faktiskt inte.
Det är tack vare ett bra samarbete med Ryssland, med Förenta nationerna och med Förenta staterna, där vi inte letar efter motsättningar utan försöker att finna en hållbar gemenskap.
Som Europaparlamentet helt riktigt säger, och det instämmer jag, hela Europa och hela världen i, rör det sig om två stater, två stater som borde kunna existera vid sidan av varandra i fredligt samförstånd.
Man kan förundras över att så mycket blod skall behöva utgjutas för att man skall nå fram till det resultat vi alla vet att det kommer att sluta med.
Det kan inte sluta på annat sätt och därför riktar vi alltjämt en kraftig vädjan till båda parter.
Vi uppmanar terroristerna att sluta med terrorn och den israeliska armén att sluta missbruka sin makt.
Det är det budskap vi hela tiden för fram.
Det är för övrigt samma budskap som Kofi Annan framförde vid Förenta nationernas generalförsamling häromdagen, när han sade att fredsprocessen måste drivas av hopp och av handling.
Handling från palestiniernas sida, som går ut på att verkligen sätta stopp för terrorn, och hopp från Israels sida, som tydligt klargör för palestinierna att resultatet kommer att bli en palestinsk stat.
I annat fall kommer man inte att lyckas stoppa terrorn.
Den europeiska politiken, ministerrådets politik, är på så sätt ganska tydlig och motsvarar således den politik som också är den globala.
Jag är helt enig med Cohn-Bendit om att vi inte får glömma palestiniernas ansvar att bekämpa terrorn och vi sätter faktiskt, som några tidigare nämnt, press på båda parter.
Jag talade häromkvällen en timme med Sharon om att det inte leder någon vart att utöva den belägring som nu pågår.
Han uppnår inte sina mål på detta sätt och detta har påpekats mycket tydligt.
Likaledes har man framfört till Arafat att han är tvungen att garantera att ingen terrorist kommer in i Israel.
Slutligen vill jag eftersom huvudämnet är Mellanöstern säga att vi även när det gäller Irak har lyckats få igenom den europeiska ståndpunkten.
Den gemensamma europeiska ståndpunkten går ut på att man skall följa säkerhetsrådet och stödja säkerhetsrådet.
Det betyder också att vi, allt enligt den gemensamma ståndpunkt vi antog i Helsingör, skall lyssna på säkerhetsrådet och vara villiga att tillmötesgå de önskemål säkerhetsrådet framför till oss.
Det råder ingen splittring inom den europeiska ståndpunkten i den form som vi antagit den i utrikesministerkretsen.
Den går ut på att vi skall följa säkerhetsrådet och det är det som givit utdelning, eftersom Förenta staterna också accepterar både att följa och att hänvända sig till säkerhetsrådet.
Till sist vill jag tacka Titley för betänkandet om uppförandekoden för vapenexport.
Jag instämmer i Titleys avslutande ord om att mycket har gjorts men mycket mer återstår att göra.
När det gäller den öppenhet som Titley var vänlig nog att förvänta sig av det danska ordförandeskapet, skulle jag vilja säga att denna önskan uppfyller vi väldigt gärna.
Den fjärde årliga rapporten under det danska ordförandeskapet kommer att öka öppenheten genom att ge fler statistiska uppgifter och bidra med ett kompendium över antagen praxis för att visa hur koden genomförs av medlemsstaterna.
Rapporten kommer också att innehålla nya avtal om transitering, slutanvändarcertifikat och produktion av militära artiklar på licens i tredje länder.
Det förhåller sig så att medlemsstaterna är förpliktade att reglera vapenhandeln.
Åtskilliga medlemsstater har redan lagstiftat på detta område, medan andra förbereder en lagstiftning.
Titleys betänkande och den uppbackning det har fått här visar att Europaparlamentets stöd till de ansträngningar som det danska ordförandeskapet gör är mycket välkommet och mycket värdefullt.
Tack.
