# ID: svediakorp-gov429016
# author: Titley (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 922
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag skulle vilja börja med att tacka kommissionär Patten för hans vänliga ord tidigare.
Jag anser att vi, när vi diskuterar uppförandekoden, måste sätta in den i ett mycket tydligt sammanhang.
Vi bör börja med att inse att uppförandekoden är det mest omfattande internationella systemet för kontroll av vapenexport som finns.
Ingen annanstans sker ett liknande utbyte av information om överföringar av vapen.
Vi måste också inse hur långt vi faktiskt har kommit.
En gång i tiden sade man till oss att en uppförandekod var en omöjlighet.
Sedan att en sådan, om vi hade en, inte skulle vara mer än en avsiktsförklaring.
Sedan att eventuella årsrapporter inte skulle offentliggöras.
Och sedan att parlamentet aldrig skulle rådfrågas om sådana årsrapporter.
Allt detta har skett, och vi ser att koden, i tillämpningen, har utvecklat sin egen inbyggda dynamik.
Den tar följaktligen i själva verket medlemsstaterna längre än de i början ville gå när de ganska misstänksamt inledde arbetet med en uppförandekod.
Vi bör inse det och sätta in all vår kritik i det sammanhanget.
Tillämpningen av koden får medlemsstaterna att gå mot ökad dialog, ömsesidig förståelse och större konvergens.
Vad som fascinerar mig är att de årliga rapporterna visar att vi gör framsteg med just de frågor som Europaparlamentet har tagit upp.
Vi har ofta krävt att åtgärder skall vidtas i fråga om vapenmäklarverksamhet, och vi anser att det har varit en grundläggande brist för uppförandekoden att den inte har omfattat den frågan.
Det gläder oss därför mycket att det i den tredje årliga rapporten sägs att rådet har enats om riktlinjer för att kontrollera vapenmäklare, att medlemsstaterna bör överväga att registrera vapenmäklare och att de kontroller som avses i lagstiftningen bör åtföljas av påföljder.
Vi välkomnar det.
I rapporten sägs emellertid ingenting om när allt detta skall ske.
Vi behöver en tidsplan för hur man skall gå framåt, så att alla medlemsstater vidtar åtgärder i fråga om vapenmäklare.
Vi har krävt ökad öppenhet, både på nationell och europeisk nivå, och inser att problemet med bristande öppenhet delvis beror på att olika medlemsstater samlar in information på olika sätt.
Vi välkomnar därför förbättringarna i den tredje årliga rapporten, men har fortfarande invändningar när det gäller insamling och rapportering av uppgifter.
Vi hoppas att det danska ordförandeskapet, mot bakgrund av dess nordiska entusiasm för öppenhet, kommer att göra framsteg på detta område under sitt halvår.
På nationell nivå välkomnar vi det faktum att man i den tredje årliga rapporten tillkännager att en standardblankett har utarbetats i syfte att belysa var informationen är likartad och var den skiljer sig åt.
Vi skulle vilja hoppas att denna information inte används för att inskränka informationen till den minsta gemensamma nämnaren, och vi bör arbeta med bästa metoder på detta område.
Enligt uppförandekoden bör en medlemsstat som utfärdar en licens för en transaktion som i huvudsak är identisk med en transaktion som tidigare har fått avslag i en annan medlemsstat samråda med den staten.
Vi har aldrig blivit på det klara med vad som avses med? identisk transaktion?, så vi välkomnar uppgiften i den tredje årliga rapporten att begreppet kommer att ges? en vid tolkning? - även om vi fortfarande inte är på det klara med vad som avses.
Tills vi blir på det klara med detta, kommer det att råda avsevärd osäkerhet om? no undercutting? -regeln [att en licens inte får beviljas efter ett tidigare avslag].
Jag anser att vi bör fråga oss om transaktionerna har identiska konsekvenser.
Om så är fallet rör det sig om en identisk transaktion, och det skulle vara intressant att veta om samråd verkligen ägde rum i samband med den osannolika historien med belgisk export till Nepal.
Vi har i alla händelser begärt att dessa diskussioner skall vara multilaterala, inte bilaterala.
Vi välkomnar därför antydningarna om att diskussionerna kommer att vara multilaterala i de fall det inte råder enighet om huruvida en licens bör beviljas.
Vi skulle vilja hoppas att detta kommer att utvidgas, även om vi inser de svårigheter det innebär.
Vi har också begärt att större ansträngningar skall göras i fråga om certifiering av slutanvändare och välkomnar följaktligen det faktum att Coarmgruppen arbetar i den riktningen.
Vi skulle vilja se en Europaomfattande databas upprättas, eftersom en sådan skulle underlätta för mindre länder, som finner certifiering av slutanvändare och uppföljning särskilt besvärligt.
Vi har dessutom begärt att åtgärder skall vidtas i fråga om licenstillverkning utomlands och välkomnar även här det faktum att den tredje årliga rapporten innebär framsteg i rätt riktning.
Vad vi skulle vilja se är emellertid ett förtydligande av uppförandekodens villkor för export av vapen till instabila områden.
Exakt hur - särskilt när det gäller uppenbart instabila områden, som Indien och Pakistan och tvisten i Kashmir, eller situationen i Mellanöstern - tolkar medlemsstaterna dessa villkor?
Jag skulle slutligen vilja säga att den tredje årliga rapporten är ett enormt steg framåt, men att mycket i den, vid en närmare granskning, handlar om ord och avsikter snarare än åtgärder.
Mina slutsatser är följande: vi har kommit en bra bit på vägen och mycket har gjorts, men mycket mer återstår att göra.
