# ID: svediakorp-gov429015
# author: Brok (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,026
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kolleger!
EU har lagt fram ett viktigt bevis för sin fredsbevarande förmåga, både historiskt och genom sitt nuvarande agerande, nämligen utvecklingen och utvidgningen av själva Europeiska unionen.
EU är ett område med stabilitet, demokrati och välfärd, och att utvidga Europeiska unionen är att utvidga detta område.
Att gå vidare på dessa områden är, som jag ser det, ett avgörande argument för betydelsen av en egen europeisk politik.
Härifrån måste vi även bygga broar till de delar av vår kontinent som i dag ännu inte kan, bör eller vill vara medlemmar i Europeiska unionen.
Exempelvis är förbindelserna med Ryssland av avgörande betydelse när unionen skall utvidgas.
Här måste vi skapa positiva förbindelser, vi får inte bygga nya gränser, utan gränserna måste göras om till broar.
Kommissionär Patten!
Vad kommissionen nu har föreslagit för Kaliningrad ser ut att vara ett steg i rätt riktning, nämligen att finna en utgångspunkt som tar hänsyn till de små ländernas intressen liksom till deras sensibilitet och anspråk på självständighet men samtidigt respekterar att Ryssland har vissa egna intressen.
Jag hoppas att förhandlingarna leder till ett konstruktivt resultat som rymmer båda aspekterna.
Jag vet att ordförandelandet Danmark har ett särskilt intresse i denna fråga.
Även i andra frågor, som exempelvis Barcelonaprocessen, är EU på god väg.
Med stolthet kan vi säga att vi ur EU: s budget satsar tre gånger så mycket på förebyggande insatser inom ramen för utrikespolitiken som Förenta staterna betalar ur sin.
Låt oss även ta upp det positiva.
Men - och det är ett stort aber - i de frågor som verkligen rör krig och fred har Europa fortfarande ingen samlad röst.
I samband med Irak har vi de senaste veckorna visat att vare sig det gäller att okritiskt dansa efter Washingtons pipa eller lika okritiskt säga nej av valstrategiska skäl, så betyder det att det saknas en gemensam europeisk ståndpunkt.
Ändå är det bara gemensamt vi kan utöva de nödvändiga påtryckningarna, dels för att få diktatorn att avstå från massförstörelsevapen, dels för att pressa Förenta staterna att väga in både riskerna med ett militärt ingripande och alla de möjligheter som finns att nå en fredlig lösning på problemet att avveckla Saddam Husseins massförstörelsevapen, och då i samarbete med FN.
Ingen av riktningarna har visat sig kapabel att skapa säkerhet för medborgarna, en säkerhet som vi sedan den 11 september vet inte skyddas av fasta gränser, utan nu vet vi att ett fåtal terrorister med farliga vapen skulle kunna agera mitt i våra egna länder och att de är i stånd att släcka tusentals människoliv.
Viktigt i sammanhanget är att majoriteten i våra medlemsstater ännu inte har insett att vi måste samla våra förmågor även för att tillvarata de nationella intressena på grund av att de enskilda medlemsstaterna är små och svaga.
Först måste vi faktiskt inse detta och förklara det för medborgarna - nej, det är medborgarna som kommer att förklara det för sina regeringar, för 70 procent av EU: s medborgare är för en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik!
Det är bara på utrikesdepartementen ute i medlemsstaterna som man inte har begripit!
Detta har också att göra med den militära förmågan.
Jag är övertygad om att den 60 000 man starka och snabba insatsstyrkan kommer att finnas på papperet till nästa år.
Men kommer den att bli verkningsfull så länge den är både blind och lam i avsaknad av transportkapacitet och satellitkunskaper?
Är den verkligen klar att sättas in för att säkra freden?
Är vi kapabla att bygga upp en rustningspolitik som gör oss oberoende och ger oss ett tekniskt kunnande som är av stor betydelse även för den civila konkurrenskraften?
Kollegan Titley går ju närmare in på detta i sitt betänkande.
Har vi löst problemet med Amber Fox och Makedonien?
Har vi de regler som krävs för att förhindra att Europeiska unionen och Turkiet blockerar varandra?
Allt detta visar ju att vi på grund av nationell skådelystenhet och egoism faktiskt inte har kunnat ta de avgörande stegen framåt i frågor om krig och fred.
Jag menar att mycket av det positiva som sades efter den 11 september glömdes bort och låstes in i regeringarnas byrålådor ganska direkt efter att det hade sagts.
Ta till exempel frågan om den yttre och inre säkerheten.
Låt oss ta våra 15 regeringschefers stora uttalanden efter den 11 september och se vad som har omsatts i praktiken.
Vi kommer att få se en bottennivå.
Om vi skall lyckas med våra föresatser menar jag att vi måste skapa en jordmån där den gemensamma europeiska viljan utvecklas på området utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
Det är därför konventet är så viktigt.
Vi måste skapa en institutionell reform där Europa talar med en röst, närmare bestämt med en röst som är parlamentariskt kontrollerbar och vars budget är parlamentariskt kontrollerbar, dvs. med en röst som kommer från kommissionen, även om en sådan kommissionär för utrikesfrågor självklart bör ha en särskilt legitimitetsbindning till rådet.
Men att bygga upp de dubbla strukturer som man nu predikar i så stora ord kostar pengar - det har ingenting att göra med de aktiva personerna i toppen, de gör ett utmärkt arbete - och 80 procent av energin slösas bort i interna maktkamper i stället för att användas till att utveckla europeiska ståndpunkter utåt.
Sådan är människans natur, men jag menar att vi bör försöka övervinna detta.
Snart har vi 25 medlemsstater, och då kommer det helt enkelt inte att fungera!
EU måste alltså en gång för alla inse var unionens intressen ligger i dessa frågor.
Jag tror att medborgarna har kommit längre än vad vi har gjort i vårt politiska agerande, och därför bör Europaparlamentet driva denna kampanj stenhårt.
Medlemsstaternas regeringar försvagar Europa.
Låt oss stärka Europa igen!
(Applåder från höger)
