# ID: svediakorp-gov429013
# author: Coûteaux (EDD). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 444
# sentences: 9
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det som är klandervärt i Brokbetänkandet - vi har redan sagt detta, men det blir tydligare och tydligare - och rent allmänt i tillvägagångssättet för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), det är denna tro, som så att säga är magisk, på att de europeiska staterna nödvändigtvis är förenade av ett slags europeiskt allmänt naturligt intresse gentemot världen, så att det räcker med att skåda i stjärnorna efter en redan befintlig utrikespolitik, som är självklar och känd av åtminstone de insatta, för att Europeiska unionen, som om det vore naturligt, skall bli en viktig aktör på den internationella arenan.
Denna tro visar sig, särskilt i betänkandet, genom kravet, redan i detta skede, på att GUSP skall anpassas till gemenskapens regelverk, som för övrigt med rätta kritiserades i augusti förra året av Frankrikes president, men som oupphörligen återkommer och som närs av denna idé, jag upprepar, som är magisk, om att det finns ett redan befintligt intresse och alltså idén om en gemensam utrikespolitik.
Men i verkligheten bestrids denna tro oupphörligen från kris till kris.
Balkankriserna, först i Bosnien och sedan, på senare tid, i Kosovo, och under tiden kriserna i området kring de stora sjöarna, och de olika skedena i kriserna i Mellanöstern, har visat oss att Europeiska unionen aldrig, aldrig lyckats ta ett initiativ och spela en roll, förutom som bifigur till Förenta staterna förstås.
Vi kan inte göra annat än att reagera på de initiativ som andra tar, på andra sidan Atlanten, och på ett sätt är det värsta, det mest pikanta för dem som vet vad Europa är grundat på, det vill säga oberoende nationer, att detta stackars Europa under flera kriser, för tillfället särskilt den irakiska krisen, följer med, och detta dessutom utan samordning under flera kriser avvikelsen på 90 grader mellan London och Berlin, och också Paris, är på ett sätt uppenbar.
Man borde alltså, herr talman, kära kolleger, kanske förr eller senare fundera över företeelsen med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, eftersom vi ändå uppnår en grad av absurditet när vi utan uppehåll upprepar att nästa gång kommer vi att lyckas bättre, och att vi i betänkande efter betänkande skall kunna definiera en gemensam utrikespolitik.
Den gemensamma utrikespolitiken är en chimär och det kommer den att förbli.
För eller senare tror jag att vi måste fundera över om en gemensam utrikespolitik ens är möjlig.
