# ID: svediakorp-gov429004
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,410
# sentences: 110
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag har ombetts att svara på både Broks och Titleys betänkanden och att även göra ett uttalande om Mellanöstern.
Jag skulle vilja börja med betänkandet av Brok.
Det ger en mycket god överblick över de framsteg som gjorts och de nya utmaningar som dykt upp under 2001 / 2002.
När vi träffades här för 11 månader sedan för att diskutera den föregående rapporten om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken hade vi just drabbats av terroristattackerna i Förenta staterna och sett början av kriget i Afghanistan.
Bilden har i dag förändrats dramatiskt.
Den 11 septembers inverkan på världspolitiken har varit oerhörd.
Jag håller med Brok om att det för närvarande finns fyra viktiga uppgifter för vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Ingen av dessa är lätt att fullgöra: för det första har vi vårt partnerskap med Förenta staterna.
Detta oundgängliga partnerskaps komplexitet och omfattning genererar oundvikligen en viss grad av friktion.
Vi står enade mot terrorismen, vi delar liknande värderingar.
Men vår tolkning av dessa värderingar är inte alltid identisk.
Förenta staternas ledarskap sedan kriget har byggt på två pelare, som kanske representeras av president Trumans och general Marshalls arbete: för det första, att neutralisera hot och, för det andra, att upprätta en global regelbok och globala institutioner som kunde främja demokrati, öppna marknader och rättssäkerheten, både på kontinenter och internationellt.
Den strategin, som gav så mycket välstånd och stabilitet under den sista hälften av förra århundradet, är rätt strategi än i dag.
Det är anledningen till att alla ledamöter i denna kammare tänker likadant: att rätt sätt att handskas med problemet med Irak är genom FN.
I vårt samarbete med Förenta staterna, men även mer allmänt, har Europeiska unionen föresatt sig att tillämpa detta multilaterala synsätt på utrikespolitik.
Vi är helt övertygade om att multilaterala uppgörelser och konventioner, FN, G8, OSSE med flera är nyckeln till att angripa de säkerhets, utvecklings- och miljöproblem som världen står inför.
Den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens strukturer samt förbindelserna med Nato är av särskilt vikt.
Det oroar mig att Berlin plus-frågan förblir olöst - trots nära nog outtröttliga ansträngningar av många - eftersom detta, som ni vet, får konsekvenser för våra strävanden i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Slutligen har ytterligare bilaterala förbindelserna upprättats under det senaste året, och de omfattar nu praktiskt taget alla stora länder i världen.
Bland dessa är Ryssland en allt viktigare strategisk partner.
Vi har i dag en ambitiös, innehållsrik och bilateral dagordning med Ryssland, omfattande en strukturerad och intensiv dialog om gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Detta partnerskap hjälper oss också att ta itu med känsliga frågor som Tjetjenien.
Jag instämmer i stort sett med Broks kommentarer om dagordningen för vår regionala politik.
Betänkandet innefattar en rad välkomna förslag, som att inrätta en parlamentarisk församling för Europa-Medelhavsområdet, nya initiativ för våra partnerskap med Asien och Latinamerika samt stöd till det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD), som avser Afrika söder om Sahara.
Det finns fyra frågor som jag skulle vilja ta upp särskilt.
I fråga om västra Balkan måste vi se till att vi arbetar tillsammans för att bevara stabiliserings- och associeringsprocessens okränkbarhet.
Avtalen bör inte ses som signaler på politisk välvilja.
Det ligger inte i någons intresse att sluta avtal med länder innan de objektiva kriterierna för ett avtal har uppfyllts.
Angående Irak talade jag inför kammaren om denna fråga tidigare denna månad och sade att vi måste fortsätta att driva kravet på att Irak skall rätta sig efter FN: s resolutioner till punkt och pricka.
Den politiska behandlingen av Irakfrågan sker för närvarande i New York, vilket är rätt och riktigt.
Afghanistan är en fråga som fortsätter att bekymra mig mycket.
Mordförsöket på president Karzai och bomben i centrala Kabul tidigare denna månad är bara de senaste exemplen på den bräckliga situationen i Afghanistan.
Vi får inte spara på ansträngningarna för att hjälpa centralregeringen att utvidga sin auktoritet till hela landet.
I samband med generalförsamlingens sammanträde deltog jag i FN-huset i ett viktigt möte för Afghanistans främsta biståndsgivare, vid vilket vi underströk vikten av att infria våra respektive utfästelser så snabbt som möjligt.
Fastän den regionala dagordningen är viktig får den inte hindra oss från att tänka framåt.
Det finns långsiktiga strategiska frågor som vi måste behålla i sikte.
Vi har till exempel, för det första, den institutionella ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Fördragens uppbyggnad är komplex, och vårt arbete med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken sker precis på de institutionella gränserna.
Konventets arbete kommer snart att resultera i nya förslag som förbättrar de nuvarande uppgörelserna.
Jag ser fram emot att delta i diskussionerna i Dehaenes arbetsgrupp.
För det andra pågår förberedelser för utvidgningens konsekvenser för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Utvidgningen kommer att ha en stor inverkan på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Tillsammans med det danska ordförandeskapet har vi börjat fundera på konsekvenserna av detta.
Vi måste göra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens strukturer lyhörda nog att tillgodose tio eller fler nya medlemsstaters behov.
Genom initiativet för ett vidare Europa kommer vi att se närmare på hur vi kan organisera förbindelserna och, när så är möjligt, söka partnerskap med? främre utlandet? i öst, sydöst och syd.
För det tredje bör jag nämna krishantering och konfliktförebyggande, som måste bli en fråga som löper tvärs igenom alla initiativ som avser den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och yttre förbindelser.
Vårt arbete med konfliktindikatorer kommer att vara behjälpligt till att inrikta diplomatiska åtgärder och biståndsplanering på konfliktförebyggande och krishantering.
Vi måste genomföra programmet från Göteborg för förebyggande av våldsamma konflikter, liksom också ytterligare stärka vår politik för mänskliga rättigheter och demokratifrämjande.
Det finns många exempel på hur den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken leder till operativa resultat när vi förenar nationella resurser och EU-resurser effektivt, både i kommissionen och i rådet.
Jag ser fram emot att arbeta med parlamentet för att förbättra våra mekanismer för detta och bygga ut en full demokratisk kontroll och ansvarighet till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens område.
Men jag måste säga, och jag hoppas att detta inte kommer att betraktas som en revolutionerande uppfattning, att det, hur mycket vi än pratar om att förbättra instrumenten, hur mycket vi än pratar om institutionell uppbyggnad, enligt min mening, på grundval av tre års erfarenhet, inte finns något substitut för politisk vilja.
Låt mig, för det andra, helt kort ta upp det utmärkta betänkandet av Titley om uppförandekoden för vapenexport.
Koden är politiskt bindande för medlemsstaterna, och kommissionen har en begränsad roll i denna process.
Vi välkomnar likväl de framsteg som gjorts i rådet i fråga om att förbättra kodens genomförande och öka öppenheten i de upplysningar som tillhandahålls genom rapporten.
Vi välkomnar parlamentets intensiva intresse för denna fråga, särskilt den konstruktiva och mycket ambitiösa inställningen i Titleys betänkande, som uppmuntrar rådet att fortsätta med och ytterligare förbättra sitt arbete på detta område.
Vi instämmer i flera av förslagen i betänkandet, som de som avser vapenmäklarverksamhet och produktion av militär utrustning på licens såväl som kontroll av slutanvändarna av exporterade vapen.
Vi välkomnar även förslagen om att alla medlemsstater bör offentliggöra nationella årliga rapporter, om att se till att kandidatländerna i största möjliga omfattning blir delaktiga i förfarandena för informationsutbyte och meddelande om avslag såväl som om att främja tredje länders anslutning till kodens principer.
Ordförandeskapet har talat om Mellanöstern och om den positiva atmosfären vid vårt möte i? kvartetten? den 17 september.
Jag är säker på att parlamentet är medvetet om den enorma mängd arbete som det danska ordförandeskapet lade ned på att förbereda detta möte.
Mötet var konstruktivt och tjänade till att fastställa grunden såväl för en eventuell fredsplan som för ytterligare internationellt stöd för palestinska reformer.
Läget på platsen ger en tyvärr ingen anledning att tro att saker och ting snart kommer att bli bättre.
Det var en sexveckorsperiod med lugn - ett slags lugn, i varje fall, fastän 50 palestinier dödades under den perioden.
Sedan följde de föraktliga självmordsbombningarna.
Dessutom bombades den palestinska skolan, och så ökade våldet igen.
I rättvisans namn bör sägas att det fanns vissa tecken på förbättring som har passerat i stort sett obemärkt.
Vi uppmuntrades av Fatahs / Tanzims tillkännagivande om deras avsikt att stoppa attackerna mot israeliska civila.
Utrikesminister Shimon Peres kallade Fatahs dokument en? första gryning för en ny årstid, förhoppningsvis?, tillade han,? vår?.
Men denna nya förståelse tycks ha gått upp i rök, och den palestinska myndigheten och ordförande Arafat har åter blivit målet för ett anfall till vedergällning för självmordsattacker av dem som inte tror på fred.
Låt mig ännu en gång betona - som jag har gjort vid åtskilliga tillfällen i denna kammare - att vi måste fortsätta att insistera på att den palestinska myndigheten skall göra allt den kan för att stoppa terrorismen.
Vi bör sätta den palestinska myndigheten under största möjliga tryck och kräva att den förhindrar terrorattacker och ställer terrorister inför rätta.
Men hur hjälper det fredens sak att ta ifrån den palestinska myndigheten förmågan och medlen att göra någonting av detta?
Hur förbättrar det säkerheten att förstöra den palestinska myndigheten?
Hur bidrar isoleringen av och försöken att förnedra ordförande Arafat och den palestinska myndigheten till kampen mot terror?
Eller, för den delen, försöken att driva honom i exil.
Det är inte konstigt att FN: s generalsekreterare denna vecka beskrev israelisk politik som bankrutt, som en politik som sannolikt ökar extremismen snarare än minskar den.
Angående något mindre dystert, kvartetten såg över den palestinska reformprocessen, som tycks vara på rätt spår, i den mån det nu är möjligt i den rådande situationen.
Reformen när det gäller ekonomisk förvaltning och budgetförvaltning fortsätter med Europeiska unionens stöd och under Europeiska unionens påtryckningar.
I detta sammanhang välkomnar jag - som ett positivt första steg - beslutet av Israel att betala 45 miljoner US-dollar i frysta skatteöverföringar till den palestinska myndigheten genom samma bankkonto och samma övervakningsmekanism som upprättades till följd av vårt stöd till den palestinska myndigheten.
Jag upprepar: genom samma bankkonto och med användning av samma övervakningsmekanism som upprättades till följd av Europeiska kommissionens och Europeiska unionens insatser.
Jag hoppas att ironin i dessa ord inte går förlorad för somliga av dem som har kritiserat de insatser som vi har gjort i syfte att främja reformen av den palestinska myndigheten.
Och jag hoppas att Israel omedelbart kommer frigöra resten av pengarna.
En stor del av det palestinska samhället betraktar val som en central del av reformprocessen.
Påtryckningarna för val måste fortsätta.
Händelserna i det palestinska lagstiftande rådet under den gångna veckan och det palestinska kabinettets avgång visar att en verklig demokratisk debatt håller på att växa fram i det palestinska samhället.
Detta är ett mycket positivt tecken på parlamentariskt liv.
Jag hoppas innerligt att ett nytt palestinskt kabinett som är engagerat i reformprocessen bildas inom kort och att de senaste månadernas landvinningar inte går förlorade.
Europeiska unionen är beredd att ge bistånd om det finns en minimumgaranti för att valen blir fria och rättvisa.
Samtidigt som vi till fullo stöder palestinska val och det palestinska folkets behov av att välja sina egna ledare, fortsätter vi att varna för val om den rättsliga, administrativa och logistiska ramen för val, omfattande den politiska miljön, inte är på plats.
Och hur skulle dessa saker kunna vara på plats med avspärrningar, utegångsförbud och stridsvagnar på gatorna?
Trots framstegen med reformdagordningen fortsätter emellertid den humanitära och ekonomiska situationen att förvärras.
Detta har nyligen belysts av FN: s sändebud Catherine Bertini i hennes nyktra rapport om den humanitära situationen på de palestinska territorierna: två tredjedelar av befolkningen lever under existensminimum, och uppemot halva befolkningen går för närvarande utan arbete.
Situationen måste förbättras dramatiskt om vi skall undvika en humanitär katastrof.
Men vi måste göra mycket mer än att bekämpa krisens symtom.
Vi måste ta itu med dess orsaker.
Att ge humanitärt bistånd kan bara vara en kortsiktig lösning - vårt mål måste vara att förbättra ekonomin.
Låt mig här nämna att Europeiska unionens humanitära arbete drabbas hårt av inskränkningarna i rörelsefriheten, inte bara inom de palestinska territorierna, utan även vid framkomsten till gränserna.
Hittills i år har vi haft över 20 fall när Israel har vägrat EU: s humanitära grupper inresa.
Slutligen, kvartetten enades om att i november hålla ett möte på ministernivå i den särskilda sambandskommittén, med deltagande av de stora givarna i det internationella samfundet.
Vid mötet kommer man att se över såväl den ekonomiska och humanitära situationen på Västbanken och i Gaza som insatserna för att stödja och uppmuntra reformprocessen i den palestinska myndigheten, omfattande utsikterna till val.
Jag skulle vilja fästa parlamentets uppmärksamhet på det faktum att givarna oundvikligen kommer att uppmanas att redogöra för möjligheterna till ytterligare finansiering.
Jag bör varna parlamentet att jag sannolikt kommer att återkomma till parlamentet och budgetmyndigheten som helhet angående detta inom den närmaste framtiden.
Under de senaste sex månaderna har vi gjort vissa politiska framsteg.
Perspektiven är mycket tydligare nu, och palestinierna och givarsamfundet arbetar hårt med att bygga upp institutioner och reformera befintliga strukturer.
Men det finns en risk att detta blir ett slags virtuell politik, samtidigt som den verkliga situationen på marken går från dålig till värre till förfärlig.
Varje dag talar vi om fred; varje dag dör människor - palestinier och israeler.
Hur mycket längre måste detta fortgå?
Hur mycket längre måste israeler och palestinier leva i Getsemane?
(Applåder)
