# ID: svediakorp-gov428969
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,528
# sentences: 80
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag skall inleda med att fortsätta exakt där minister Haarder slutade.
Kommissionen ser fram emot detta.
Som Hulthén påpekade i början av debatten ser vi även fram emot att komma tillbaka till parlamentet i februari för att diskutera hur uppföljningen skall organiseras.
Allt detta är mycket positivt.
Det finns en ny aspekt som är synnerligen viktig: vatten- och energiinitiativen är EU-initiativ.
Vi rör oss in i ny terräng.
Denna avgränsas inte bara av vad kommissionen gör.
Det är ett landskap som går utöver Monterrey, eftersom vi står i begrepp att tillkännage och sätta i gång globala EU-åtgärder, vilket också gör det mycket intressant.
Jag övergår till diskussionen om hur vi ser på denna fråga - med självbelåtenhet, pessimism eller optimism osv.
Från litterär synpunkt är det inte helt korrekt att säga att kejsaren var naken.
Han hade kläder på sig, men bara sin nattdräkt.
Man skulle följaktligen vara i sin fulla rätt att fråga om han var halvnaken eller halvklädd.
Det finns inget säkert svar på det, precis som det inte finns något säkert svar på frågan hur vi bör närma oss detta område.
Redan från början - även i Johannesburg, när vi försökte besvara frågor på presskonferenser - försökte vi undvika att använda orden? framgång? och? misslyckande?, eftersom det var uppenbart att det aldrig skulle föra oss och de människor vi talar med genom medierna tillräckligt nära någonting som var en yrkesmässig och riktig bedömning.
Återigen, under diskussionen har vi försökt komma underfund med det medvetna uppskruvandet eller dämpandet av förväntningarna före mötet, som har kallats avsiktliga arbetsmetoder.
Det ligger mycket i detta, men sanningen är att vi, när det gäller globala FN-möten som detta, måste kalibrera förväntningarna så att de passar ihop med verkligheten.
Vi är helt och hållet i det mellanstatliga arbetets rike.
Att jämföra det med vad vi i Europa skulle kunna göra om vi förenar oss är tyvärr inte rättvist.
Alla talar om det internationella samhället.
Det finns inget sådant, men vi försöker skapa ett sådant.
Det är där vi befinner oss.
Jag vädjar om yrkesmässig realism när vi bedömer dessa saker.
I fråga om balans: Även om framsteg gjordes skulle vi ha föredragit att ha gjort mycket större framsteg.
Att uttrycka missnöje, som Turmes gjorde när han sade att vi inte kom tillbaka med hela julgranen, med tillhörande pynt, belyser emellertid det faktum att man inte har tillåtit sig den minsta realism.
Det är råmaterialet som ligger till grund för resultat.
Jag undrar om en debatt som denna äger rum i något annat politiskt centrum på det rika norra halvklotet.
Jag tvivlar på att kongressen i Förenta staterna skulle ägna en dag åt diskussioner, som vi gör, efter Johannesburg.
Det skulle vara trevligt om det hände, men låt mig påminna er om att det skulle vara ett misstag att tro att det bara var på grund av Förenta staternas ståndpunkter och motstånd mot multilaterala överenskommelser som dessa var så besvärliga.
Det är en farlig illusion att tro att hela G77-gruppen är eld och lågor över dessa olika mål eller över att binda sig vid ett bestämt energiutbud inom en viss tidsram.
Det är inte hur det är i verkligheten.
De saker som vi måste förändra kan inte förändras lätt.
Moreira Da Silva sade några mycket viktiga saker som kännetecknar indikatorerna på framsteg.
Dessa är mer specifikt handlingsinriktade jämfört med i Rio, men detta är exakt vad vi bör göra i fråga om Johannesburg.
För det andra påpekade McNally med flera det närmare och tydligare sambandet mellan miljö och fattigdom.
Det är ytterst viktigt att komma närmare verkligheten.
Balansen mellan frågorna om handel, utveckling och miljö har tagits upp av ett antal talare.
Vi måste komma ihåg att den grund på vilken vi kunde arbeta i Johannesburg var mycket tydligt avgränsad av beslut i rådet som klargjorde vårt mandat.
I grund och botten ville Europa helt klart hålla sig till Dohaformeln, och var tvunget till det.
Vi kunde varken lägga till eller ta bort någonting.
Detta var den politiska grund på vilken vi kunde förhandla i Johannesburg.
Somliga tycker kanske inte om det, men det var en diplomatisk bragd av Europa att vi kom tillbaka från Johannesburg med en formel som tydligt återspeglade våra ord och som lämnade Dohaspåret öppet och tydligt, såsom det bör vara.
Jag ber er komma ihåg att kollapsen i Seattle berodde på en överbelastning av den internationella dagordningen.
Om vi inte hade ordnat upp detta och gjort vad vi gjorde i Doha och Monterrey för att göra det möjligt för världen att diskutera hållbar utveckling i Johannesburg, skulle allting ha varit en enda stor röra, vilket skulle ha skadat våra försök att angripa våra problem med att avreglera, och minska subventionerna till, jordbruket.
Allt det är nu en del av Dohaspåret.
Det skulle ha skadats om vi hade försökt? göra om?
Doha i Johannesburg.
När det gäller den institutionella debatten finns det uppenbarligen personer som ser det som ett problem att jag beskriver de institutionella avtalens kalla, hårda verklighet.
Jag noterade minister Haarders ord när han sade att han inte kunde lova några förändringar här i dag.
Egendomligt nog är det exakt vad jag sade till parlamentsledamöter i Johannesburg.
Jag kunde inte ta på mig att avvika från det institutionella avtalet.
Inte heller bör vi betrakta denna debatt bara som en diskussion mellan parlamentsledamöter och en kommissionär.
Man säger vanligtvis att det krävs två för att dansa tango, men de europeiska institutionernas institutionella komplexitet är sådan att det i vårt fall krävs tre för att dansa tango.
Det är därför ett misstag att tro att det rör sig om en diskussion endast mellan parlamentet och kommissionen.
De som undersöker vad som egentligen hände i Johannesburg kommer i själva verket att se att vi gjorde vårt yttersta för att försöka informera parlamentarikerna.
Jag skulle sannerligen ha välkomnat fullt deltagande av parlamentariker ända till slutet av toppmötet.
Efter helgen stannade emellertid tyvärr mycket få kvar i Johannesburg ända till slutet.
De pengar som användes på att resa dit med nio assistenter skulle ha använts långt bättre om parlamentet hade låtit sina företrädare stanna under de internationella sammanträdena i stället för att återvända hem mitt i.
Det skulle ha stärkt samarbetet.
Till Evans och McNally skulle jag vilja säga att ett integrerat synsätt på energi, jämställdhet, fattigdom, hälsa och befolkning - även Scheele fäste mycket stor vikt vid detta - motsvarar exakt det slags synsätt som krävs.
Evans betonade betydelsen av att genomdriva övervakningen.
Den bästa metoden är att införliva denna i de landsvisa och regionala strategierna för att säkra ökat egenansvar i söder.
Med tanke på vad jag sade tidigare om den brist på entusiasm som många länder i söder visar att göra dessa saker, är det ytterst viktigt att vi ser till att detta förankras i deras egen planering.
Scheele frågade också hur vi övervakar de ekonomiska åtaganden beträffande utvecklingsbiståndsnivåer som medlemsstaterna och unionen gjorde kollektivt i Monterrey.
Som tur är finns övervakningsunderlag redan tillgängligt genom de rapporter som lämnas in till kommittén för utvecklingsbistånd i OECD.
Detta innebär att varje givarland är skyldigt att inkomma med uppgifter, som kommissionen sedan använder för att få återkoppling.
Man kommer att hålla regelbundna diskussioner för att garantera att denna ökning verkligen sker.
Diskussionen om reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter dominerade toppmötets sista dagar.
Detta är ett annat skäl till att jag skulle ha välkomnat närvaron av parlamentsledamöter under den tiden.
Artikel 47 i den politiska förklaringen var resultatet av en hård strid som pågick dag och natt innan vi slutligen, med Kanadas stöd, lyckades få de fastställda Kairovillkoren godtagna.
Dessa återinfördes i texten, och vi undvek ett stort nederlag mot den mörka koalition som leddes av, ja, ni vet vem.
Vi fick i slutändan någonting godtagbart.
Detta var ett ovälkommet drama.
Det är mycket oroande att behöva kämpa för någonting som detta.
Jag har tagit upp några av aspekterna.
Den enorma uppföljningsuppgiften kommer utan tvekan att bli en väldig utmaning.
Vatteninitiativet - att försöka organisera regionalt samarbete i alla de stora afrikanska flodsystemen - kommer att bli ett väldigt projekt.
Vi hoppas att det även kommer att främja de allmänna strävandena att försöka skapa stabilare regionalt samarbete, som, återigen, är bra för demokratin, stabiliteten och handelns avreglering.
Vi ser därför vatteninitiativet där inte bara som ett mål i sig självt, utan som någonting som även är mycket positivt när det gäller dess indirekta verkningar.
