# ID: svediakorp-gov428931
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,738
# sentences: 91
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Wallström sade att jag kommer att inrikta mig på handel, finansiering och uppföljning, vilket är korrekt, men först några allmänna kommentarer.
Det är nödvändigt att komma ihåg att toppmötet i Johannesburg var en FN-konferens.
Det innebär att delegationerna måste uppnå samförstånd.
Alla kan inte få allt.
Som kommissionär Wallström sade är det politiska klimatet i dag ett annat än 1992.
Det är nästan som om de icke-statliga organisationerna och G77 har gett upp hoppet om konstruktiv multilaterism från Förenta staternas sida, som om Förenta staterna inte är en del av ekvationen för hållbar utveckling.
Den inställningen är inte möjlig i förhandlingsrummen, där Förenta staterna naturligtvis är en aktör med inflytande, som vi kunde se när Förenta staterna och OPEC-medlemmarna gjorde gemensam sak för att motsätta sig mål beträffande förnybar energi.
Men toppmötet i Johannesburg ledde verkligen till samförstånd, och det är positivt i sig självt.
Tillåt mig att gå in mer i detalj på handelsfrågor.
Jag har märkt en viss oro i fråga om detta.
Förhandlingarna var verkligen svåra.
Utvecklingsländerna inriktade sig på handel och på subventioner i jordbruket.
Detta tvingade EU att göra en stor ansträngning för att försvara Doha som platsen för diskussioner om innehållet och för att undvika en allmän urspårning av den multilaterala dagordningen.
Jag har noterat punkt 6 i resolutionsförslaget och skulle vilja påpeka att jag tror att det är en riktig tolkning av problemet.
Vi lyckades undvika att den multilaterala dagordningen spårade ur, men var givetvis tvungna att förbruka förhandlingskapital för att försvara vad alla i själva verket hade enats om internationellt mindre än ett år tidigare.
Vad som är mycket uppmuntrande - ni skulle kunna kalla detta? EU-ledarskap? - är att vi undvek en upprepning av den oorganiserade? dagordningsöverbelastning? som i själva verket var orsaken till sammanbrottet i Seattle.
När icke-statliga organisationer säger att toppmötet i Johannesburg var ett misslyckande på grund av att man inte på nytt tog upp frågorna från Doha och Monterrey, rör det sig om en egenkonstruerad och onödig missuppfattning av vad toppmötet i Johannesburg handlade om.
Det faktum att somliga Europaparlamentsledamöter tycks dela denna missuppfattning förbättrar inte saken.
I november 2001 i Doha ägnade man sig åt handel.
I mars 2002 i Monterrey ägnade man sig åt finansiering.
Det bidrog till att toppmötet i Johannesburg blev en framgång.
Den multilaterala dagordningen var bättre organiserad i Johannesburg.
Det gjorde att vi - trots de svårigheter jag har nämnt - i slutskedet kunde inrikta oss på huvudfrågorna för toppmötet i Johannesburg.
EU kommer att fortsätta att främja sin fastställda dagordning för handel till förmån för utvecklingsländerna.
Det finns en mängd saker att rapportera på detta område:
För det första ligger vi före andra stora handelspartner när det gäller marknadstillträde, särskilt tack vare? Allt utom vapen?.
För det andra inleder EU och AVS-länderna på fredag förhandlingar om regionala avtal om ekonomiskt partnerskap enligt Cotonouavtalet.
Jag kan gå in närmare på dessa om ni har några frågor.
För det tredje antog kommissionen i förra veckan ett meddelande om handel och utveckling, riktat till rådet och till detta parlament.
Där anges vad som måste göras för att hjälpa utvecklingspartner att dra nytta av nationell, regional och global handel.
Det svarar, inom mindre än en månad, på den politiska Johannesburgförklaringen och på kravet på ökat handelsrelaterat bistånd.
Tillämpliga Dohabestämmelser citeras genom hela texten.
I Johannesburgtexten krävs också att dagordningen från Doha skall slutförs på ett bra sätt, och man sätter utvecklingsländernas behov i centrum av förhandlingarna, dock utan att komma i konflikt med förhandlingarna om subventioner och tulltaxor.
När det gäller subventioner innehåller Johannesburgtexten direkta citat från rådets slutsatser.
I texten bekräftas också på nytt texten om tillgång till mediciner och handelsrelaterade immateriella rättigheter (TRIPs).
Kort sagt ligger Johannesburgtexten om handel och finansiering i linje med det mandat som gavs av rådet (utveckling) den 30 maj.
Det är inget dåligt resultat.
Budskapet från de sydländska delegationerna var likväl högt och tydligt:? Nord måste visa att det menar allvar med att Doha är en utvecklingsrunda.?
Det är en ganska nyttig påminnelse, som vi, från kommissionens sida, välkomnar och finner betydelsefull.
I fråga om finansiering bekräftades millennieutvecklingsmålen fullständigt i Johannesburg, och man lade dessutom till några nya, viktiga riktmärken.
En hållbar utveckling förblir det centrala målet i den politiska Johannesburgförklaringen, vilket ger oss en sammanhängande ram för att genomföra resultatet av alla stora FN-konferenser.
Kampen mot fattigdom gavs hög prioritet i alla kapitel i planen för genomförande.
Det är ett steg framåt att toppmötet uttryckligen prioriterade kampen mot fattigdom i strävandet efter mål som tillgång till energi, vatten och sanitära anläggningar samt en rättvis fördelning av nyttan med biologisk mångfald.
Vi har följaktligen bra, gemensamma måttstockar för att bedöma huruvida samfundet av nationer gör tillräckligt.
Den överenskomna skrivningen om finansiering garanterar en dynamisk process efter Monterrey, vilket innebär att trycket för mer offentligt utvecklingsbistånd upprätthålls.
Ni förvånas emellertid knappast av att höra att jag anser att givarna bör göra mycket mer.
Om ni vill ha konkreta svar på frågan vart EU är på väg, bör ni se på 2003 års statsbudgetar för var och en av EU: s medlemsstater.
Det är vad jag kommer att göra.
I fråga om Europaparlamentets roll - det har förekommit en debatt om rollen för ledamöter av detta parlament på toppmötet och om samarbetet med kommissionen.
Eftersom några av dessa yttranden har gjorts offentligt, skulle jag vilja ta tillfället i akt att besvara dem helt kort.
Kommissionen godtog med glädje en väsentlig närvaro från parlamentet i unionens delegation, såsom har varit fallet vid alla stora FN-konferenser.
Ledamöterna följde toppmötet aktivt och samverkade med kommissionen vid genomgångar, toppmötesevenemang och sidoevenemang och så vidare, allt i intresset av att företräda Europa.
Såsom överenskommits mellan institutionerna deltog parlamentsledamöter i delegationerna som observatörer och tog inte del i själva förhandlingarna.
Man avvek i Johannesburg inte från fastställd praxis.
Jag anser att jag bör upprepa detta.
Man avvek i Johannesburg inte från fastställd praxis.
Kommissionen gjorde sitt bästa för att stödja parlamentarikerna.
De informerades regelbundet om förhandlingarna, och kommissionen lyssnade noga till deras åsikter.
Avrapporteringsmöten hölls dagligen av högre kommissionstjänstemän.
Detta visar den vikt vi fäste vid ett öppet flöde av information.
Både kommissionär Wallström och jag deltog i denna process, och jag träffade personligen parlamentets delegation tre gånger under toppmötet, för att inte tala om de parlamentariska sidoevenemangen jag besökte, däribland två evenemang som anordnades av partiet De gröna.
Allt detta skedde inom den nuvarande ramen, en ram som ordförande Prodi uttryckligen hänvisade till i den skrivelse där han godkände parlamentariskt deltagande.
För parlamentsledamöter som tog upp denna fråga i Johannesburg under toppmötet påpekade jag, som jag var tvungen till, att vi inte hade kommit dit med nya regler och att det inte stod i vår makt i Johannesburg att ändra dessa uppgörelser.
Sådana ändringar kräver ett trepartsbeslut av kommissionen, rådet och parlamentet.
Om det att vara en lojal väktare av vad som har överenskommits gör en gammaldags, föredrar jag det framför att försöka vara modern, om detta innebär att inte kunna respektera vad som har överenskommits.
Nu några ord om uppföljning.
Det kommer att krävas partnerskap mellan regeringar, företag och det civila samhället för att fullgöra de åtaganden som gjordes i Johannesburg.
Vi välkomnar de fler än 200 partnerskap som sattes i gång på toppmötet.
Dessa partnerskap kommer förhoppningsvis att medföra ytterligare resurser och sakkunskap samt leda till handling på alla nivåer.
Men det är partnerskapens kvalitet och storlek som räknas, inte antalet i sig.
Cotonouavtalet är? bara? ett partnerskap, men det omfattar 15 EU-medlemsstater och 77 utvecklingsländer och har ett finansprotokoll på 15,2 miljarder euro.
Vi startar inte från ingenting.
Europeiska kommissionen kommer att inrikta sig på att säkra ett kraftfullt genomförande i EU av de två EU-omfattande partnerskap om vatten och energi som sattes i gång i Johannesburg.
Under toppmötet undertecknade EU ett strategiskt partnerskap mellan EU och Afrika om vatten och sanitära anläggningar med sina afrikanska partner.
Tillsammans med EU: s vatteninitiativ är detta ett viktigt steg mot att utveckla konkreta åtgärder som bygger på starkt egenansvar och engagemang från afrikanska partner.
Mer allmänt är det uppenbart att ett effektivt genomförande av resultatet av toppmötet i Johannesburg innebär att omsätta avsikter i handling genom utvecklingssamarbete som sker såväl regionalt och nationellt som lokalt.
EU måste fortsätta att gå i täten.
Europeiska rådet har redan gått med på att vid sitt vårmöte 2003 se över EU: s strategi för hållbar utveckling, med ett fokus på att genomföra åtagandena från Johannesburg i praktiken.
I syfte att förbereda denna översyn avser kommissionen att lägga fram förslag som bygger på meddelandet? Mot ett globalt partnerskap för hållbar utveckling?, som offentliggjordes tidigare i år.
Internt bör en av huvudfrågorna att ta upp i den sammanfattande rapporten inför Europeiska rådets nästa vårmöte vara hur vi kan åstadkomma hållbarare konsumtions- och produktionsmönster i EU.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att Europeiska unionen kan vara nöjd med den roll den spelade i Johannesburg - och med att betona? Europeiska unionen?.
Samarbetet mellan kommissionen och rådet var också en mycket positiv erfarenhet.
EU hade utan tvekan den längsta önskelistan.
Men ju högre ambitionsnivån är, desto större är givetvis utrymmet för besvikelse.
Icke-statliga organisationer och pressen inriktar sig på dessa tillkortakommanden.
Det må så vara.
Men som ansvariga politiker måste vi akta oss för att dra den slutsatsen att vi, av denna anledning, bör vara mindre ambitiösa i framtiden.
Kommissionen tror inte att EU - och världen, för den delen - kan tillåta sig att vara mindre ambitiösa.
(Applåder)
