# ID: svediakorp-gov428918
# author: De Rossa (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 381
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den mest slående statistiska uppgift som jag har hört i kväll nämndes av kommissionären, när hos antydde att det skulle ta 2 500 år för oss att uppnå jämlikhet mellan könen, om vi fortsatte i samma takt.
Jag undrar hur mycket snabbare vi måste vara för att uppnå jämlikhet inom hundra år, som t.o.m. det skulle vara en ganska lång tid att vänta.
Det slår mig att samtidigt som vi ständigt, vilket är helt riktigt, talar om behovet av att skapa lika möjligheter i Europeiska unionen, så kommer detta egentligen i andra hand efter målet att behandla människor jämlikt, eftersom det finns en distinkt skillnad mellan frågan om jämlikhet för alla individer och idén att de också bör ha lika möjligheter.
Utan jämlikhet kan det inte finnas några lika möjligheter, och detta måste vara grundläggande i vårt förhållningssätt till denna fråga om kvinnors deltagande i beslutsfattandet.
En av de frågor som vi måste ta itu med om vi skall se till att kvinnor - och i synnerhet arbetande kvinnor - kan delta, och att de får tid över till att engagera sig i fackföreningsverksamhet, är den som handlar om att arbetsgivare är oerhört motvilliga att ge de anställda tid till att antingen fortbilda sig eller bedriva fackföreningsverksamhet.
Så är det i allt högre grad, t.o.m. innan man tar itu med frågan om att ge antingen män eller kvinnor möjlighet att vara lediga för att få barn eller ta hand om barn.
Jag är inte överraskad av statistiken som visar att det har skett en nedgång i antalet kvinnor som är verksamma inom arbetsgivarorganisationer.
Den enda lilla kritik jag har mot en del statistik i betänkandet, är att den är föråldrad.
Det är inte föredragandens fel, det beror på att vi inte ständigt och systematiskt samlar in lämpliga uppgifter.
En av nycklarna till att nå framgång på detta område är att få bekräftande program, åtgärdsplaner och mål.
Viktigt är också att få ett program som gör människor inom arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer medvetna om att hälften av mänskligheten, dvs. kvinnorna, har rätt till jämlikhet som en rättighet och inte bara som ett privilegium.
