# ID: svediakorp-gov428915
# author: Ghilardotti (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 729
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger!
Låt mig först av allt som företrädare för den socialistiska gruppen, och även personligen, tacka Smet för ett utmärkt arbete och för den positiva inställningen när det gäller att ta upp de förslag som framkommit under diskussionen i utskottet.
Balansen när det gäller kvinnorepresentationen i de beslutande organen är ett problem som flera gånger har påtalats och där Europeiska unionen flera gånger har understrukit nödvändigheten av att ingripa, men det är en fråga som sannerligen inte är löst.
Som även fru kommissionären påpekade så finns det i denna fråga ett demokratiskt underskott som gäller samtliga sektorer i samhället: den ekonomiska, den sociala och den politiska.
Med detta betänkande vill vi reda ut den sociala aspekten, dvs. kvinnorepresentationen när det gäller arbetsmarknadens parter.
När vi nu tar upp denna fråga är bristen på systematiska data det första problem vi stöter på.
Informationen om kvinnors närvaro i de styrande strukturerna i de interna beslutsorganen hos arbetsmarknadens parter är bristfällig; det är ännu svårare att få information om könsfördelningen i de delegationer som deltar i förhandlingar inom ramen för den sociala dialogen, liksom det fattas detaljerade uppgifter om de rådgivande organ där arbetsmarknadens parter är representerade.
I själva verket kan vi konstatera att Europeiska fackliga samorganisationen har försökt samla in uppgifter men har stött på stora svårigheter på grund av de nationella federationernas brist på intresse.
Det som emellertid framkommer av de studier som finns är en struktur av pyramidtyp, med en närvaro för kvinnorna på cirka 40 procent av det totala antalet medlemmar, en procentuell andel som minskar till mindre än hälften när man närmar sig de beslutande strukturerna.
Ännu mer bristfällig är den information som finns tillgänglig om arbetsgivarsidans organisationer.
Allt detta kan sammanfattas som en mycket begränsad närvaro för kvinnor i förhandlingsdelegationerna, och det får återverkningar även på politiken när det gäller lika möjligheter.
Under de senaste åren har det, det skall erkännas, utarbetats en serie strategier, bland annat på uppmaning av Europeiska unionen, som skiljer sig åt inbördes beroende på verkligheten i de olika medlemsstaterna, och dessa strategier har lett till en förbättring av situationen, även om den fortfarande är helt oacceptabel.
I Italien har vi till exempel inlett ett program med positiva åtgärder inom fackföreningarna.
Programmet stöds genom lagstiftning och genom finansiering av speciella utbildningsprojekt för att uppmuntra till ett större deltagande av kvinnor i de ledande organen, och i många fall har detta resulterat i att man infört kvotering i organisationernas statuter.
Allt detta har verkligen gett betydande positiva resultat, men nästan uteslutande på territoriell nivå: när man kommer upp på nationell beslutandenivå upphör framstegen.
Det finns en direkt koppling mellan antalet kvinnor i de beslutande organen och förhandlingsdelegationerna och i vilken utsträckning man bedriver en politik för lika möjligheter.
Denna koppling bekräftas även av resultaten från en undersökning som genomförts av Dublinfonden på temat? lika möjligheter och kollektivavtal inom unionen?, där det klart visas att förekomsten av kvinnliga förhandlare har gett resultat när det gäller att minska den befintliga bristen på jämställdhet, skapa större uppmärksamhet när det gäller att förena arbete och familj och påverka obalanser när det gäller lönerna för män och kvinnor.
Det är med andra ord nödvändigt, vilket också krävs i Smets betänkande, att europeiska kommissionen börjar samla in data och skapar en databank över den kvinnliga representationen bland arbetsmarknadens parter för att kunna ange vägar att förstärka närvaron i de beslutande organen, att den skapar en databank med resultaten från kollektivförhandlingarna inom ramen för lika möjligheter, som sedan kan utnyttjas för att sprida god praxis, uppmuntra arbetsmarknadens parter att skapa nätverk mellan kvinnliga förhandlare och kvinnor som är medlemmar av ledande organ så att de skall kunna utbyta erfarenheter och kunskaper och ytterligare utveckla den roll de tilldelas när det gäller att främja lika möjligheter inom ramen för sysselsättningspolitiken.
När det gäller tyngd, effektivitet, positiva resultat och ansträngningar för att uppnå målen kommer den sociala dialogen på europeisk nivå utan tvekan att tjäna på att man utvecklar en balans mellan antalet kvinnor och män på alla nivåer, även på det socioekonomiska området.
