# ID: svediakorp-gov428913
# author: Diamantopoulou (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 544
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill börja med att tacka fru Smet för detta betänkande som visar på att mycket få framsteg har gjorts när det gäller kvinnlig representation bland arbetsmarknadens parter och att diskrimineringen lever kvar i högsta grad.
Det är en skam att stora fackföreningar i Europa med hundratusentals medlemmar inte ens symboliskt har representation av båda könen, och att det finns hela fackföreningsledningar som enbart består av män.
Antalet kvinnor på arbetsmarknaden har ökat, men antalet kvinnor på ledande poster i fackföreningarna har knappast ökat proportionerligt, mindre än 25 procent kvinnor innehar ledande befattningar, även om över 40 procent tillhör en fackförening.
På arbetsgivarsidan är situationen ännu värre, som Smet sade, med den lägsta proportionen i Belgien, med 1,5 procent och den högsta i Finland, dock bara 19 procent.
Antalet arbetande kvinnor har naturligtvis ökat under de senaste åren, men kom ihåg att man i Peking för tio år sedan drog slutsatsen att vi kommer att nå jämställdhet om 2 500 år om vi fortsätter i den här takten.
Vad kan vi då göra på europeisk nivå?
Detta är naturligtvis inte en fråga som kan lösas genom lagstiftning eller obligatoriska åtgärder.
Kommissionen har, som ni redan har hört, utsett en forskare för att övervaka statistik och uppteckna den i hela Europa, eftersom den enda statistik vi har tillgång till för närvarande berör representation på nationell nivå.
Vi har inga analytiska uppgifter om sektoriell representation och ingen uppdelning per medlemsstat.
Detta arbete kommer att pågå i fyra år, men vi kommer att kunna använda uppgifterna redan från och med första året, och detta kommer att bli särskilt användbart när det gäller att undersöka var vi måste ingripa genom nätverksarbete, utbyte av god praxis, genom att arbeta tillsammans och stimulera fackföreningarna.
Den andra punkten handlar om att vi måste enas om särskilda kvantitativa mål och tidsplaner för kvinnors deltagande.
Arbetsmarknadens parter, som kommer att lägga fram sin gemensamma dagordning vid jul, planerar så vitt jag vet att ta med jämställdhetsfrågan som en av de gemensamma frågor som de skall försöka lösa under de kommande åren.
Om arbetsmarknadens parter på europeisk nivå lägger fram en gemensam dagordning vid jul och tar med frågan om jämställdhet mellan könen, är det viktigt att vi därefter fastställer särskilda kvantitativa mål och tidsplaner.
Kommissionen siktar fortfarande på lika representation av kvinnor och män på alla nivåer, inklusive de kommittéer vi inrättar, men sanningen att säga är det få kvinnor som deltar i kommissionens fackföreningars arbete.
Innan jag avslutar mitt inlägg vill jag påpeka att problemet med lågt deltagande bland kvinnor, vilket Smet har förklarat, är en fråga om demokrati, en fråga om representation, det handlar om att man åsidosätter halva befolkningen, att man nonchalerar halva styrkan och talangen hos det europeiska samhället.
Vi tror starkt på att vi kan göra framsteg med sysselsättningsstrategin och den sociala dialogen, men Europa kan inte ensamt arbeta vidare, utan arbetsmarknadens parter måste axla en stor del av ansvaret, och det är därför vi även behöver deras initiativ här.
