# ID: svediakorp-gov428912
# author: Smet (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 848
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman!
Det är andra gången som socialpolitiken och politiken för jämställdhet för män och kvinnor kommer så här sent på dagordningen.
Det är inget problem om det händer då och då, men jag skulle ändå vilja be de personer som sammanställer dagordningen att variera den lite, och någon gång sätta exempelvis den ekonomiska politiken och jordbrukspolitiken så här sent på dagordningen, så att vi kan diskutera våra förslag på dagen och så att det inte alltid blir Diamantopoulou och vi som måste sitta här klockan 12 på natten.
Nu till betänkandet.
Varför har det utarbetats ett betänkande om kvinnlig representation bland arbetsmarknadens parter?
För det första därför att antalet arbetande kvinnor har ökat enormt.
I Europa utgör kvinnorna 42 procent av den totala arbetande befolkningen.
Samma ökning återspeglas inte i de organ som har någonting att säga till om i fråga om politiken.
Vilka är dessa organ?
Det är de strukturella organ som hör till arbetsmarknadens parter själva, deras ordförande, deras generalsekreterare, deras genomförandekommittéer, deras församlingar, deras förhandlingskommittéer och så vidare.
Här är alltså kvinnorna underrepresenterade.
Också där arbetsmarknadens parter fungerar som representanter i rådgivande nämnder är antalet kvinnliga anställda mycket lågt.
Arbetsmarknadens parter begär likväl en stor del av makten i Europa och i medlemsstaterna, och vi ger dem det också med glädje.
För det är naturligtvis så att de kollektivavtal som de sluter, och som alltså även berör kvinnorna, i allmänhet är rättsligt bindande.
En stor del av den lagstiftande behörigheten, nämligen den som avser arbete, avstås till dem.
Nåväl, det här är inget problem, på villkor att arbetsmarknadens parter är representativa.
Om så inte är fallet är detta egentligen inte möjligt.
Jag hävdar att de inte är representativa.
Om fackförbunden exempelvis ännu inte har 25 procent kvinnor i sina ledningar för de 42 procent kvinnor som finns på arbetsmarknaden, och i vissa ledningar inte ens 12 eller 10 procent, och om arbetsgivarorganisationerna har 1 eller 2 procent kvinnor i sina ledningar, säger jag att arbetsmarknadens parter i dessa fall inte är representativa för arbetslivet.
Det är alltså anledningen till betänkandet.
Vi begär alltså först och främst att man samlar in uppgifter, att man anlägger en databank över den kvinnliga representationen bland arbetsmarknadens parter.
För det är särskilt svårt, fru kommissionär, herr talman, ärade kolleger, att komma över siffror.
Det lyckas fortfarande i fackförbunden, de för själva till viss del in detta.
För arbetsgivarna är det i praktiken omöjligt.
Om man frågar medlemsstat X hur många kvinnor det finns i dess arbetsgivarorganisation får man inget svar, inga siffror, inga uppgifter.
Det finns en ovilja, eller så finns informationen inte tillgänglig.
Att man skapar en databank är alltså ett första krav.
Jag vet att kommissionen arbetar med detta och att man har organiserat ett forskningsuppdrag.
Men detta uppdrag sträcker sig över 4 år, och jag hoppas, fru kommissionär, att man inte kommer att vänta i 4 år för att vidta åtgärder.
Om vi måste vänta på siffrorna kommer det ännu att dröja mycket länge innan något händer.
Jag anser att Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter borde föra en politik som liknar den i den politiska världen.
Man har lyckligtvis sakta men säkert lyckats att övertyga de politiska partierna om att de politiska organen måste vara representativa för sitt lands befolkning.
Om det bor 50 procent kvinnor i dessa länder, och så är fallet i alla länder, ofta mer, måste den politiska världen också representeras av en lika hög procent kvinnor.
Det förs en politik för detta såväl utifrån Europa som utifrån medlemsstaterna.
Tyvärr sker inte samma sak utifrån arbetsmarknadens parter.
Det är anledningen till att jag föreslår en rad åtgärder i det här betänkandet, som endera skall utföras av Europeiska unionen eller av arbetsmarknadens parter själva, med lite påtryckning från medlemsstaterna, för att komma till en godtagbar kvinnlig representation inom alla förhandlingsgrupper och inom de organ som tillhör arbetsmarknadens parter, i avsikt att också låta kvinnornas problem komma upp till diskussion under förhandlingarna.
Det är ju självklart att de som sitter runt förhandlingsbordet känner mest för sina egna problem, så är alltid fallet.
Det är också normalt, det är dessa de känner till bäst.
Det är som om man skulle organisera ett förhandlingsbord med funktionshindrade; de skulle också känna starkt för funktionshindrade personers problem, och det med rätta.
Detta gäller också förhandlingsbord där enbart män sitter med.
De känner starkt för sina egna problem, och inte särskilt starkt för kvinnornas.
Det är alltså anledningen till vår teori.
Jag ber kommissionen att vara så vänlig att också föra en politik med avseende på hela denna problematik.
