# ID: svediakorp-gov428909
# author: Gillig (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 533
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Jag skulle först av allt vilja vända mig till min kollega och föredragande, Schmidt, för att tacka honom och lyckönska honom till de riktlinjer han föreslagit i sitt betänkande och som vi till stor del instämmer i.
Liksom många av mina kolleger anser jag att den europeiska sysselsättningsstrategin som vi upplevt under dessa fem år, i olika stor utsträckning, beroende på regioner, eventuellt har varit effektiv och lett till fördelar för de europeiska medborgarna.
Men jag tror att det i dag är dags att på nytt diskutera dess struktur och även föreslå en ny strategi som tar fullständig hänsyn till samordningen av den makroekonomiska och sociala politiken liksom till sysselsättningspolitiken.
Vi har därför sett över alla aspekter av den europeiska sysselsättningspolitiken under dessa fem år och förslag har lämnats när det gäller de riktlinjer som skall följas.
Jag skulle vilja koncentrera mig på tre frågor.
Den första gäller det förhållande som skall finnas mellan den europeiska sysselsättningsstrategin och de nationella sysselsättningsplanerna, och där tror jag att det handlar om relationen till medborgarna och deras förståelse för de europeiska strategier som gäller dem.
Denna relation kräver att de nationella parlamenten är delaktiga både när det gäller att ge sitt medgivande och genomföra de europeiska riktlinjerna.
I det hänseendet är situationen enligt min uppfattning lite paradoxal.
Sysselsättningssituationen försämras.
Europeiska unionens ansträngningar för att inrätta strategier för sysselsättningen bör inriktas på personer med svårigheter.
Men de som borde kunna omfattas av åtgärderna är i praktiken de mest desillusionerade, de mest kritiska och de som minst förstår våra ståndpunkter och de förslag vi lämnar.
Jag tror därför att om vi anstränger oss för att utveckla en strategi som bygger på enhetlighet, som fullständigt tar med de nationella parlamenten genom att göra det möjligt för dem att diskutera de nationella planerna för sysselsättning och tillägna sig dem, kommer vi att bidra till att demokratisera de europeiska förfarandena, framför allt för den europeiska sysselsättningsstrategin, och vi kommer att kunna rättfärdiga våra åtgärder inför Europas medborgare.
Den andra punkten - som jag tror att alla är överens om - är att den europeiska sysselsättningspolitiken för att verkligen bli effektiv borde ingå i en ram av socio-ekonomisk integration av den europeiska politiken.
Målsättningarna med full sysselsättning, utbildning och livslångt lärande, allt det som man erinrat om, är i verkligheten horisontella målsättningar som i stor utsträckning går utanför den enda ramen med de sektorsvisa riktlinjerna.
Avslutningsvis tror jag att vi bör se över frågan om instrumenten till förmån för det sociala Europa.
Även om vi lyckas åstadkomma ett avtal om de målsättningar som skall uppnås, måste vi ändå utrusta oss med lämpliga instrument för att genomföra dem.
Och i det sammanhanget tror jag att vi måste ifrågasätta medbeslutandeförfarandet, beslutsfattandet med majoritet när det gäller sysselsättningspolitiken.
Även om metoden med öppen samordning har visat vad den går för förefaller det mig som om den måste återföras till sin rätta plats, nämligen att vara ett komplement till övriga normativa instrument.
