# ID: svediakorp-gov428901
# author: Crowley (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,054
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill tacka föredraganden för hans enorma arbetsinsats i samband med detta betänkande.
Jag vill också tacka kommissionären för en del av de antydningar hon har gett oss om vad hon hoppas på att åstadkomma under det kommande året med tanke på dessa riktlinjer och strategier.
Ingen har ännu nämnt att folk skapar arbetstillfällen.
Alla modeller där ett påtvingat system med statlig sysselsättning eller överstatlig struktur på konstgjord väg skapar arbetstillfällen, är dömt att misslyckas.
Detta beror på att den underliggande ekonomiska utvecklingen, som ser till att hållbara arbetstillfällen med hög kvalitet kan skapas, inte finns.
Det är emellertid nödvändigt och viktigt att staten sysslar med skydd av arbetstagare och sociala trygghetsaspekter.
När entreprenörens eller näringslivets roll som skapare av arbetstillfällen tas bort, undergrävs emellertid verklighetsgrunden för det sysselsättningsskapande dilemmat.
När man tar hänsyn till de övergripande aspekterna i de olika ekonomierna i Europeiska unionen och i världen, ser man att de som har skapat de bästa och flesta arbetstillfällena är de som koncentrerat sig på fem nyckelfrågor.
För det första, en kraftfull modell för partnerskapet mellan arbetsmarknadens parter, där alla aktörer på nationell nivå deltar vid bestämmandet av den breda ekonomiska politiken och socialpolitiken.
För det andra, då man ger incitament till entreprenörer och näringsliv att investera i nya arbetstillfällen, i ny infrastruktur och i forskning och utveckling, vilket ger en mer hållbar garanti för skapandet av tillverkning inom andra tjänsteyrken.
För det tredje, ett mycket solitt och ständigt utvecklat system för utbildning och fortbildning, eftersom utbildning och kunskap bör vara de faktiska instrument vi använder för att anpassa vår arbetskraft till rådande, såväl som framtida förhållanden.
Vi hör ofta i denna kammare och på andra håll talas om idén med livslångt lärande.
Vad innebär den egentligen?
Bouwman nämnde att medelålders arbetstagare hade frågat honom på en mässa vad han kunde göra när det gällde arbete till dem.
Det finns stora kunskaper i Europeiska unionen bland dem som är mellan 45 och 60 år gamla, som går till spillo, en resurs som går förlorad p.g.a. okunnighet, p.g.a. en brist på innovativt tänkande eller helt enkelt p.g.a. en brist på lämpligt strukturerade fortbildningsprogram som gör det möjligt för dem att anpassa sig till de nya marknadskrafterna och de tillgängliga sysselsättningsmöjligheterna.
Det finns ett gammalt talesätt: Ge en människa en fisk, så ger du henne mat för en dag; lär en människa att fiska, så ger du henne mat för livet.
Detta måste vara den underliggande grunden för våra strategier när det rör kvaliteten på de tillgängliga arbetstillfällena - den typ av färdigheter som vi ger till folk.
Den fjärde punkten handlar om konkurrenskraft.
Det kanske inte är så populärt att säga i denna kammare, särskilt när vi diskuterar sociala frågor, men om inte en ekonomi är konkurrenskraftig, kommer den inte att kunna hantera de delar av marknaden i vilken den är verksam.
Den kommer inte att dra till sig direktinvesteringar från företag och den kommer inte att kunna förhindra omlokaliseringar från området till andra ekonomier där det finns större konkurrenskraft eller bättre villkor.
Min sista punkt, som inte nämns ofta och som inte får tillräckligt med uppmärksamhet, är flexibilitet - förmågan att kunna anpassa sig till en föränderlig omvärld.
Vem skulle ha trott för fem år sedan, när denna strategi sjösattes, att antalet verksamma inom informationsteknikområdet i Europeiska unionen skulle vara så många som i dag?
Vem skulle, på samma sätt, ha trott för fem år sedan, när denna strategi tillämpades för första gången, att antalet långtidsarbetslösa fortfarande skulle vara lika många fem år senare?
Om någonting är sant, så stämmer det att vi har svikit dem som är mest sårbara - de långtidsarbetslösa - när det handlar om vad vi har åstadkommit under de senaste fem åren.
Vi har svikit dem, misslyckats med att ge dem lämpliga kunskaps- och informationsverktyg för att kunna hantera de nya möjligheter som finns tillgängliga.
När vi tittar på den övergripande strategin, framträder ett antal saker särskilt tydligt - kollegerna på andra sidan kammaren kanske inte instämmer i denna tolkning, men det är min åsikt.
För det första måste vi avgränsa riktlinjerna ytterligare.
Vi måste se till att de ger det idealiska fokus som behövs för att kunna angripa de områden som vi anser vara viktigast.
För det andra måste vi ge riktlinjerna längre tid på sig att fungera.
I stället för att se över dem varje år, varför inte göra det vart tredje eller fjärde år, för att se till att de fungerar inom ramen för de mekanismer och system de härrör från?
Det finns också, som många talare har nämnt, ett behov av att samordna den breda ekonomiska politiken när det rör sysselsättningsstrategier, för att se till att de två matchas.
Vissa säger att det finns en oförenlighet mellan dessa två ideal.
I verkligheten, om de inte fungerar parallellt och samordnas, kommer man emellertid inte att uppnå de bästa resultaten ur dessa ideal, dvs. maximal ekonomisk tillväxt och utveckling, samt maximal sysselsättning.
Min sista punkt är att vi måste fortsätta att investera i människor, för det spelar ingen roll hur mycket siffror och statistik vi får, saken är ändå den att vi talar om en enda, enskild person som har gått miste om en möjlighet i Europeiska unionen.
Om var och en av oss, genom våra diskussioner här i kväll och vårt arbete under nästa år, kunde se till att en person fick ett bra jobb, gjorde vi något vi kunde vara stolta över hela livet, eftersom vi hade hjälpt en medmänniska att hjälpa sig själv, och denne skulle i sin tur kunna bli framtidens lärare eller ambassadör.
I morgon måste vi ge ett rungande stöd till detta betänkande, men vi måste också se till att vi inte binder upp oss.
Framtidens idéer måste vara flexibla och kunna anpassas till det nya samhället.
