# ID: svediakorp-gov428893
# author: Schmid, Herman, (GUE/NGL) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 647
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, fru kommissionär!
Kära kolleger!
Jag vill börja med att konstatera att arbetslösheten ökar i Europa, ökar i Tyskland, ökar i Frankrike och ökar i andra medlemsländer.
Ekonomin har stagnerat, och den europeiska sysselsättningsstrategin står inför stora utmaningar.
Den måste bli mycket mera effektiv.
När man tittar på den forskning som ligger till grund för kommissionens rapport, ser man entydigt vad det största praktiska problemet för den europeiska sysselsättningsprocessen är, nämligen att den blir tillräckligt effektivt genomförd i medlemsländerna, att den bara marginellt har påverkat de nationella sysselsättningsstrategierna, och att den är i stort sett okänd för arbetsmarknadens aktörer.
Detta mönster måste brytas.
Den europeiska sysselsättningsstrategin måste förenas med de nationella sysselsättningsstrategierna i medlemsländerna och måste också föras ut på regional och lokal nivå.
Frågan är dock hur detta skall ske.
Mitt svar är klart och tydligt: Man måste låta de nationella och regionala parlamenten behandla och besluta om de nationella handlingsplanerna.
Det kan kanske låta som en självklarhet att nationella handlingsplaner skall beslutas och diskuteras i de nationella parlamenten, men det förekommer faktiskt inte i något medlemsland idag.
Det är desto viktigare eftersom det är parlamenten som, när de godkänner den nationella sysselsättningspolitiken, också anvisar de ekonomiska medel som behövs för att politiken skall kunna bli verklighet.
En nationell handlingsplan som kommer från Europa och som står utanför parlamenten, och den budgetprocess som följer med denna, blir naturligtvis verkningslös.
Detta är en oerhört viktig fråga.
Jag anser även att kommissionen koncentrerar sina rapporter mycket på hur europeiska samarbetet skall utvecklas, samordnas och synkroniseras.
Detta tycker jag är mycket bra, men jag vill göra två påpekanden.
För det första måste en administrativ samordning också resultera i en samordning ute i arbetslivet.
Det räcker inte att ämbetsmännen samarbetar bättre över gränserna, utan det måste också ske någonting ute på arbetsmarknaderna.
Det måste skapas nya jobb och mer sysselsättning, annars blir resultatet bara pratpolitik.
För det andra handlar kommissionens synkroniseringsrapport till min förvåning bara om två processer, nämligen om ekonomi och om sysselsättning.
Jag undrar vad som hände med den sociala processen.
Samordningen måste naturligtvis bygga på alla tre processerna.
De är likvärdiga och har varsitt bidrag att ge.
Om den sociala processen skulle trängas ut får vi snart ett rent arbetsgivarperspektiv i stället för samlade helhetslösningar.
Då blir resultatet konflikt och strid i stället för konstruktivt samarbete.
Jag vill därför uppmana kommissionen att stå fast vid Lissabonbesluten, som betonar både den ekonomiska tillväxten och den sociala integrationen, som betonar kvalitet i arbetet lika mycket som kvantitet, och som gör den fulla sysselsättningen till en överordnad målsättning förenad med ett hållbarhetsperspektiv.
Jag vill också betona värdet av den öppna koordinationsmetoden som inbjuder medlemsländerna att delta i en läro- och utvecklingsprocess som kan bli långt effektivare än traditionell legislativ styrning.
Metoden är bara i sin början, den behöver utvecklas och genomföras mer konsekvent, inte minst inom de enskilda medlemsländerna.
Där kan den kombineras med entreprenörskap och utvecklingsstrategier som skapar både arbetsplatser och kvalificerad arbetskraft.
Jag skulle till sist också vilja vända mig till det frånvarande ministerrådet, som skall ha sammanträde den 8 oktober, och säga att det inte är tillräckligt att göra vissa förenklingar av en byråkratisk, europeisk samarbetsprocess.
Det behövs också politiska prioriteringar och praktiska initiativ till handling, med utgångspunkt i besluten från Lissabon.
Vi behöver också viktiga förändringar i medlemsländerna om vi någonsin skall få en samordnad och effektiv europeisk sysselsättningsprocess.
Därför behöver vi en process nedifrån och upp, som komplement till den nuvarande processen på europeisk nivå, som går uppifrån och ned.
