# ID: svediakorp-gov428843
# author: Turchi (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 556
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Redan under sammanträdesperioden i maj förra året, under diskussionen efter presentationen av budgetförslaget för 2003, så redovisade jag min oro för kammaren när det gällde ett budgetförfarande som än en gång visade sig inte kunna uppfylla kraven från denna vår union.
I maj rörde mina protester mot kommissionen två frågor: nivån på de utestående åtagandena och rubrik 5.
I juli träffade Europaparlamentet och rådet en överenskommelse om rubrik 5 som underkände kommissionens krav på ytterligare avsättningar för att klara utmaningarna från utvidgningen.
På så vis försökte man få räkenskaperna att gå ihop.
När det gäller de utestående åtagandena vill jag helst inte återkomma, eftersom vi har lite tid till vårt förfogande och ingen av oss har lust att lyssna till siffror som vi vet strider mot all finansiell logik men som, trots detta, föreslås på nytt i varje budgetförfarande.
Ärade kolleger - jag skäms inte för att upprepa mig - jag måste säga än en gång att allt detta är extremt löjligt.
Än en gång står jag här för att begära att kammaren, och via kammaren rådet och kommissionen, på allvar tar upp förslaget om en revidering av finansplanen, den enda intelligenta och ansvarskännande politiska åtgärd som jag med min blygsamma erfarenhet kan tänka mig.
I artikel 19 i det interinstitutionella avtalet från 1999 sägs det klart och tydligt: finansplanerna kan revideras på förslag av kommissionen för att ta itu med situationer som inte förutsågs ursprungligen, och vilken situation var mindre förutsedd än en eventuell utvidgning till 25 medlemsstater 2004?
Jag upprepar: för de kommande tre åren, dvs. till 2006, skall vi utarbeta en budget för en union bestående av 25 medlemmar, och göra våra beräkningar på grundval av en finansplan som är beräknad för behoven i en union med 21 medlemmar.
Ärade kolleger!
Vad är det för mening med detta?
Varför framhärda i denna dårskap?
Mitt förslag är därför följande: efter Europeiska rådet i december, som skall bestämma vilka stater som blir medlemmar i Europeiska unionen, i god tid inför valet till Europaparlamentet 2004, skall kommissionen lägga fram förslag om revidering av finansplanerna, förslag som de båda grenarna av budgetmyndigheten har gott om tid att anta i enlighet med artikel 20 i det interinstitutionella avtalet, innan budgetförfarandet för 2004 inleds.
Jag anser att detta är den väg vi borde gå, den enda som, samtidigt som den respekterar kravet på en stram budget, tillåter oss att fortsätta att utföra vårt arbete.
Jag tycker inte att de lösningar som har presenterats har varit bra.
Hittills har vi varit tvungna att förklara dem för medborgare som i grund och botten är välvilligt inställda mot oss.
Hittills har vi varit tvungna att försvara oss inför våra egna väljare, som egendomligt nog är större europavänner än vad vi är.
Men om ett par månader måste vi förklara för befolkningar som har kämpat hårt för att bli medlemmar av denna union och som ser med extremt kritiska och vaksamma blickar på oss, mer än vad vi gör hemma, för att se om de har gjort en bra affär eller inte.
