# ID: svediakorp-gov428812
# author: Echerer (Verts/ALE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 391
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Sedan debatten om översvämningskatastroferna betraktar den europeiska befolkningen Europeiska unionen i ett annat ljus, nämligen som en solidaritetsgemenskap.
Denna bonus, ärade kolleger, bör vi inte lättfärdigt slarva bort.
Vi står inför stora förändringar och utmaningar.
Prioriteringarna är klara.
De är klara för oss, men inte för den europeiska befolkningen.
Vår informationspolitik fungerar inte riktigt.
En mängd ändringsförslag har lämnats in just rörande detta område.
Det finns ett stort tryck när det gäller att informera, att informera ensidigt.
Broschyrer på glättat papper, konferenser i elfenbenstornet, webbsidor - hur originella, hur fantastiskt utformade och verkligen informativa de än kan vara.
Detta faktum erinrar mig om ett förhållande som jag ofta upplevt i mitt yrke.
Om publiken inte kommer till teatern, måste teatern komma till publiken.
Vi måste ut till människorna, till universiteten, till skolorna.
Och vi får inte heller befria medlemsstaterna från sin plikt på detta område.
Detta är en kritik som gäller oss alla.
Vi bör informera varandra bättre, för bristande information är en utmärkt grogrund för missförstånd.
Och sådana behöver vi nu allra minst.
Därmed kommer jag än en gång fram till kulturpolitiken.
Man kan fortfarande få höra dessa cyniska ord: Pengarna ligger ju på gatan i Bryssel, man måste bara hämta dem.
Nåja, när det gäller kultur kan man tala om att räkna örena, men absolut inte om att hämta några pengar.
Byråkratin är här helt omöjlig att bemästra.
Vi har bara begränsad behörighet i fråga om kulturpolitik, men jag undrar var den kulturpolitiska viljan finns i alla tre institutionerna.
Den är alltför svag.
I stället för att främja ett europeiskt innehåll i den globaliseringstid som vi lever i, stöder vi de stora: stora länder, stora samproduktioner.
De små och de mindre länderna, de mer sällan talade språken, går förlorade den vägen.
Min fråga till kommissionen: En rättslig grund för att finansiera A-30-posten har planerats, hur tänker sig kommissionen det?
Skall det finnas en flerårig plan?
Skall det finnas en interinstitutionell arbetsgrupp, för att gemensamt och mer noggrant kunna definiera kriterierna i de enskilda områdena?
