# ID: svediakorp-gov428648
# author: Angelilli (UEN) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 582
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det betänkande som jag kort skall presentera handlar om kommissionens grönbok om ersättning till brottsoffer.
Det är verkligen en mycket komplicerad problematik från juridisk synpunkt, men lyckligtvis håller det på att uppstå en viktig debatt om detta.
Man försöker först och främst hitta lämpliga laginstrument och finansiella resurser för att trygga vad som borde vara ett brottsoffers grundläggande rättighet: att få en rättmätig kompensation för det lidande och den skada vederbörande utstått, särskilt när det inte finns någon förövare av brottet, i den meningen att denne inte kan identifieras eller inte kan ersätta offret.
Vi vet för övrigt att antalet offer för brott som begås i gränsöverskridande situationer ökar dramatiskt, främst till följd av att medborgarna rör sig mer inom unionen, men också tyvärr till följd av att brottsligheten ökar generellt, speciellt den mycket grova och omfattande brottsligheten, såsom terrorismen, pedofilin och människohandeln.
Dessutom skall det understrykas att offren ofta får utstå ett dubbelt lidande: först som offer för ett brott och sedan som offer för ett överdrivet byråkratiskt system som behöver förenklas mer så att skyddet inte är otillräckligt, eller än värre obefintligt.
Av alla dessa skäl pekade man redan i Tammerfors uttryckligen på behovet av att fastställa minimiregler för skydd av brottsoffer när de viktigaste riktlinjerna inför skapandet av ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa drogs upp, framför allt när det gäller deras tillgång till rättsväsendet och rätt till skadestånd.
Tyvärr har inte denna starka politiska viljeinriktning satt några påtagliga spår i lagstiftningen på gemenskapsnivå sedan 1999.
Det främsta målet är därför att snarast möjligt skapa gemensamma minimiregler så att rätten till ersättning genomförs inom hela Europeiska unionens territorium, både för europeiska medborgare och för dem som lagligen är bosatta i Europa.
Ett sådant regelverk måste innehålla en klar, exakt definition av vilka typer av brott och skador som kan ge upphov till ersättning, som alla medlemsstaterna instämmer i.
Dessutom kommer det också att bli nödvändigt att med samma precision och samsyn fastställa vilka subjekt som juridiskt sett kan utfå ersättning, bland annat med hänsyn till att brottsoffrens familjer och närstående ibland blir indirekta offer för brotten.
Framtagandet av dessa minimiregler är verkligen ingen lätt sak, och det av två skäl: det första är svårigheterna att få fram en lagtext, med tanke på att man måste dra i gång en komplicerad process för att harmonisera lagar i medlemsländerna som i dag är mycket olika, och det andra är det oundgängliga behovet av att skaffa fram tillräckliga resurser.
Vad detta anbelangar finns det olika möjligheter att anskaffa medel.
Man skulle kunna tänka sig att, som kommissionen föreslår, införa en särskild solidaritetsfond på gemenskapsnivå, dit dessutom medel som härrör från försäljning av egendom som konfiskerats från kriminella ligor kan föras.
Det prioriterade målet förblir dock att fastställa regler och förfaranden som är så harmoniserade som möjligt när det gäller hur brottsoffren behandlas.
Allt detta skulle bidra till att avskaffa de ibland abnorma skillnaderna mellan medlemsstaternas regelverk.
För närvarande finns det nämligen oacceptabla olikheter och därmed diskriminering av brottsoffren beroende på var offret är bosatt och i vilken stat brottet har begåtts.
Det uppstår faktiska skillnader i behandlingen beroende på i vilket land brottet har begåtts och därmed ett flagrant brott mot den grundläggande principen om icke-diskriminering.
