# ID: svediakorp-gov428640
# author: Laguiller (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 293
# sentences: 9
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill först och främst protestera mot utvisningen av politiska flyktingar utan hänsyn till den mest elementära rätten till asyl som den utvisning av den italienske flyktingen Paolo Persichetti som genomförts av den franska regeringen.
Så mycket mer som en rad franska regeringar har försäkrat många avsatta diktatorer en exil i välmåga och skyddat dem mot deras eget folk.
Tvärs emot Robert J.E. Evans betänkande som, frånsett vissa positiva sidor, fortfarande är alltför försagt i ärendet, anser jag att rätten till asyl bör vara en oinskränkt rättighet som inte kan ifrågasättas.
Men mer allmänt är det alla europeiska medlemsstaters uppgift att lösa situationen för dessa tiotusentals personer som befinner sig på deras mark efter att antingen ha flytt från diktaturer eller olika former av förtryck som till exempel utövas mot kvinnor i vissa länder eller helt enkelt för att de flytt undan fattigdom.
Alla de nationella regeringarna för i denna fråga en omänsklig och bakåtsträvande politik när de förvägrar ett stort antal av sina invandrare rätten till uppehållstillstånd som tillåter dem att vistas och arbeta i landet.
Det är oacceptabelt att en grupp kvinnor och män skall vara utan alla rättigheter, förvandlade till villebråd för arbetsgivare som gynnar dåligt betalda svartjobbare och för skumma hyresvärdar.
Om Europaparlamentet ville visa att det åtminstone på denna punkt står för framsteg borde det klart och tydligt ta ställning i frågan.
Parlamentet borde utöva påtryckning på den nationella politiken för att den invandrande arbetskraften inte bara skall beviljas de lagliga dokument som tillåter dem att leva ett värdigt liv och i öppen dager utan också möjlighet att åtnjuta samma politiska, fackliga och föreningsmässiga rättigheter som tillkommer alla medborgare i Europeiska unionen.
