# ID: svediakorp-gov428508
# author: Farage (EDD). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 375
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det råder ingen tvekan om universitetens och utbildningens betydelse.
Faktum är att utbildning i sig är så pass betydelsefullt att premiärminister Blair en gång sade att han endast har tre handlingsprogram: utbildning, utbildning och utbildning.
Men utbildningens höga profil inom den politiska arenan gör att universitet och andra institutioner är särskilt sårbara för yttre påtryckningar.
Inte utan orsak blir universiteten de primära måltavlorna för demagoger och diktatorer.
Den fria tanken och det självständiga sinnet är snart röjda ur vägen.
Demokratier har också ett problem med detta eftersom våra utbildningsinrättningar till övervägande del är beroende av staten för sin finansiering och den som betalar får också bestämma hur det skall vara.
Till följd av detta har vi fått känna av ökade konflikter inom våra utbildningsanstalter.
Det här gäller också för Europeiska unionen.
Medan alltmer pengar som ämnats för den akademiska världen kommer från europeiska institutioner, är det sannerligen också Europa som bestämmer.
När jag reser runt till brittiska universitet och talar med studenter ser jag en massa flaggor med cirklar av stjärnor och EU-litteratur.
Men något som är mer oroande, inom Jean Monnet-programmet har jag lagt märke till hur Europeiska unionens renlärighet nu lärs ut inom statsvetenskapen och inom kurser i europeisk historia.
Sådan är kontrollen av EU-medel att avvikelser från den tolkade lärdomen nära nog behandlas som kätteri.
Såvida inte den korrekta versionen av politisk historia faller till föga i kursarbetet och i examinationen finner sig dagens studenter straffade genom betygssättningen.
Sålunda betraktar jag detta betänkande i viss mån med bestörtning och oro.
Europeiska unionen har sina egna centrala politiska linjer och dessa är integration, integration och ännu mer integration.
Det är naturligtvis därför Europeiska unionen är så intresserad av universitet och vidareutveckling.
Jag tvivlar inte på att detta specifika betänkande är väl menat, men skapandet av ett europeiskt område för kunskap, och förespeglingen om att ännu mer av skattebetalarnas pengar skall nästla sig genom EU till universiteten är ett recept på ännu fler politiska konflikter.
Oberoendet för våra universitet är alltför viktigt för dem att det skulle kunna komma att offras på den politiska integrationens altare.
