# ID: svediakorp-gov428453
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,072
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Det gläder mig att i dag få tillfälle att diskutera frågan om unionsmedborgarskapet med er, precis vid en tidpunkt då vi firar tioårsdagen av dess inrättande.
Jag anser att de målsättningar som 1992 garanterade att unionsmedborgarskapet införlivades i fördraget om upprättande av Europeiska unionen, inte har förlorat någon relevans.
Unionsmedborgarskap är naturligtvis en källa till legitimitet för den europeiska integrationsprocessen, och strävar efter att öka medborgarnas deltagande i konstruktionen av ett gemenskapscentrerat Europa.
Vidare är medborgarskap en avgörande faktor för inrättandet bland medborgarna av idén om att tillhöra Europeiska unionen och av att ha en verkligt gemensam europeisk identitet.
Denna identitet bygger emellertid på respekten för mångfald, eftersom nationell mångfald är en ingående del i den specifika europeiska identiteten.
Därför varken ersätter eller strider den europeiska identiteten mot den nationella identiteten, utan kompletterar den snarare.
Jag skall ta detta tillfälle i akt att tacka för det betänkande som har lagts fram i dag om kommissionens tredje rapport om unionsmedborgarskap, och jag skulle särskilt vilja gratulera föredraganden, Carlos Coelho, inte bara till kvaliteten i hans betänkande, utan också till det sätt på vilket han har strukturerat frågan och till tydligheten i de politiska mål som han införlivat i betänkandet.
Jag håller fullständigt med om att idén med ett unionsmedborgarskap måste införas i alla dess dimensioner, vare sig de är politiska, administrativa, rättsliga, sociala eller ekonomiska.
Vi har nått en punkt där medborgerliga rättigheter inom unionens medlemsstater respekteras i stor utsträckning, men där det fortfarande finns vissa rättsliga skillnader och praktiska hinder för att unionsmedborgarskapet skall kunna uttryckas fullt ut.
Vi måste ytterligare sträva efter att avlägsna dessa skillnader och hinder, som hindrar medborgarna från att åtnjuta sina rättigheter som unionsmedborgare.
En av de aspekter som betonas i betänkandet är bristen på information, som resulterar i den låga medvetandegraden i fråga om unionsmedborgarskapet.
Vad som krävs är att Europeiska unionens informations- och kommunikationspolitik stärks med alla tillgängliga medel.
Denna iakttagelse som föredraganden gjort delas av kommissionen, vars rapport gång på gång betonar behovet av att bättre informera medborgarna om vilka rättigheter de åtnjuter.
Jag tror att alla känner till att kommissionen i juni förra året antog en ny strategi för informations- och kommunikationspolitik, och jag anser att denna strategi är nödvändig för att bekämpa bristen på kunskap och apatin hos unionsmedborgarna i fråga om debatten om Europas framtid.
De europeiska institutionerna kan uppenbarligen dock inte själva kommunicera med de 370 miljoner människor som unionen består av, eller om ni vill, med de ungefär 500 miljoner människor som den kommer att bestå av efter utvidgningen.
Medlemsstaterna måste dela ansvaret för tillhandahållandet av information, för dialogen med medborgarna och för deras erkännande, eftersom den europeiska integrationen framför allt rör dem.
Och enligt min uppfattning finns det nu tecken på att medlemsstaterna har den politiska viljan att arbeta tillsammans, och att därigenom bevisa att det inte finns någon oförenlighet mellan känslan av nationell tillhörighet och känslan av deltagande i det europeiska projektet.
Man kan därför anse att? Europe direct? -tjänsten, som skapats av kommissionen, är en framgång.
Sedan 1998 har denna tjänst gett information om en hel rad frågor som rör Europeiska unionen, och därigenom bidragit till att människor lärt känna sina rättigheter och möjligheter som unionsmedborgare och hur man drar nytta av dem.
Små åtgärder är ofta i praktiken de viktigaste, som till exempel inrättandet av det gemensamma avgiftsfria numret till? Europe direct?, som gör det möjligt för medborgare varsomhelst i de femton medlemsstaterna att få tillgång till en telefonist som talar deras nationella språk och som kan svara på alla frågor som de kan vilja ställa om Europeiska unionen.
När det gäller information skulle jag dessutom vilja lägga till att kommissionen inom kort kommer att studera hur man kan öka medborgarnas medvetenhet om unionsmedborgarskapet och om de dithörande rättigheterna genom en särskild Eurobarometerundersökning.
Undersökningen kommer att lanseras med namnet? Ten Years of European Citizenship?
(Tio års unionsmedborgarskap) och resultaten kommer att användas som grund för framtida informations- och kommunikationsåtgärder inom området för medborgarskap.
Kommissionen ville införliva en ram för strukturen för de grundläggande rättigheterna i sin tredje rapport, särskilt tillkännagivandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna i december 2000.
Detta orsakade vissa dröjsmål när det gällde att uppfylla den ursprungliga tidsfristen för att lägga fram den tredje rapporten - det erkänner jag, men jag anser att stadgans betydelse helt och hållet berättigade detta.
I Carlos Coelhos betänkande anges det att stadgan gjort unionsmedborgarskapet till en del av unionens verksamhet.
Jag håller fullständigt med om det.
Jag håller också med om uppmaningen i betänkandet till konventet om Europas framtid om att fastställa den bindande rättsliga ställning som stadgan om de grundläggande rättigheterna skall ges.
Jag anser att den viktigaste debatten som skall äga rum i konventet, som kan ge verkliga resultat i fråga om att föra medborgarna och de europeiska institutionerna närmare, inte så mycket är debatten om institutionerna, utan kanske kommer att vara debatten om stadgan om de grundläggande rättigheterna, dess införlivande i fördragen och dess rättsligt bindande karaktär.
Medborgarna kanske fortfarande är reserverade när institutionella frågor diskuteras, som till exempel maktfördelningen mellan unionens organ och lagstiftningsförfarandena, men de är bestämt intresserade när det gäller att ta reda på vilka rättigheter de har och hur unionen kan uppfylla deras förväntningar.
Jag hoppas också att rådet kan godkänna kommissionens förslag om en omorganisering av rätten till fri rörlighet.
Detta är det korrekta testet för att visa att en frihet som utgör själva kärnan i unionsmedborgarskapet har samma status i fråga om effektivitet och politisk värdighet som den fria rörligheten för varor, kapital eller tjänster.
Jag noterar, mina damer och herrar, förslaget om att ledamöterna i det framtida konventet skall besluta om ställningen för stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Med tanke på att jag är en av kommissionens företrädare i konventet, tillsammans med min kollega Michel Barnier, skall jag inte underlåta att uttrycka mitt stöd för att stadgan skall få den starka ställning som ni vill se.
