# ID: svediakorp-gov428333
# author: Messner (Verts/ALE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 951
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr kommissionär, ärade kolleger!
Först ett ord av beröm till föredragande Maaten, för förbindelserna mellan EU och Asien har verkligen mycket att ta igen.
Vi uppför oss som om Europa vore, inte en del av den euroasiatiska kontinenten, utan jordens centrum och som om Asien tillhörde en annan kontinent.
ASEM, dvs. mötena mellan Europa och Asien, är säkerligen ett fungerande forum för samarbetet, men endast om alla Asiens länder är med och åtminstone de länder sätts i fokus som kämpar med en demokratisering.
Utan exempelvis Indien är ASEM otänkbart för mig.
Demokratiseringsprocessen i Asien kräver ett starkt engagemang från EU, och de demokratiska länderna som exempelvis Taiwan både kan och måste kopplas in och så att säga vårdas som jästen i degen.
Taiwan kan bli motorn i den fortsatta demokratiseringsprocess som vi vill driva framåt i Asien.
För att de asiatiska ländernas samarbetsavtal med EU skall bli meningsfulla - ta till exempel Laos och Vietnam - krävs det att avtalen respekteras.
Det är i första hand bergsområdena jag ömmar för, för i Asien finns världens högsta berg, Himalaya, Karakorum och Hindukush liksom även Pamir hör dit, och det är just i dessa bergsområden, till ytan större än hela EU, som de stora konflikthärdarna finns.
Ta till exempel Tibet.
Tibet har en egen historia, en egen kultur.
Tibet har ungefär samma yta som hela Europa, från Gibraltar till Ural.
På 1950-talet ockuperades Tibet av Kina.
Det ledande skiktet, de intellektuella, fördrevs ur landet.
Hans helighet, Dalai Lama, lämnade landet 1959 och lever i dag i exil i Indien tillsammans med sin exilregering.
Tibetanerna har visserligen fått löfte om självständighet, vilken formellt också infördes 1965, men detta självstyre är rena farsen.
Allt det tibetanska har trängts ut mer och mer, landet exploateras.
Järnvägen som nu skall byggas från Golmod till Lhasa, och som för övrigt löper genom permafrostzonerna, vilket är föga logiskt, tjänar inte till att försörja landet utan är ett fortsatt led i exploateringen.
I denna hybrid mellan ett kommunistiskt och ett kapitalistiskt system, har Kina gjort allt för att marginalisera det tibetanska och denna minoritet.
Alla våra ansträngningar för de mänskliga rättigheterna har hittills varit förgäves.
Initiativet kommer att trängas undan om inte EU kämpar för det motsatta.
Nästa punkt rör Sinkiang, som i dag också tillhör Kina och är glest befolkat av muslimer, en enormt stor region belägen mellan Kuenlunbergen och Altai respektive Pamir i västra Kina.
Här förekommer förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och sedan den 11 september 2001 ännu mer förtryck med terroristbekämpning som förevändning.
Inte ett ord om självstyre längre.
Här undrar jag om vi européer inte skulle kunna ställa vår erfarenhet av regional konfliktlösning till förfogande.
Därefter kommer vi in på Kashmir, Asiens krishärd nummer ett, och ett problem som har förhalats sedan 1947 och splittrat upp Kashmir mellan Pakistan och Indien, Jammu och Kashmir kallat.
I femton års tid har soldaterna under ett flertal krig mellan de båda länderna stått öga mot öga här på 6 000 meters höjd, sommar som vinter.
Man har hotat med kärnvapenkrig.
Konfliktlösningen har misslyckats.
Det handlar inte om att skjuta över skulden åt det ena eller andra hållet utan om att finna lösningar.
Här i Kashmir måste givetvis även den inhemska befolkningen, folket i Kashmir, ha ett ord med i spelet, och även här blir det aktuellt med självstyre som lösning, kanske rentav ett gemensamt självstyre för det delade landet, och här har vi européer faktiskt en och annan lösningsmodell att erbjuda.
Detsamma gäller Tibet, Sinkiang och olika Kaukasusregioner i frågan om självstyre.
Sedan har vi Nepal, ett litet men mycket tätbefolkat land.
Här råder situationer som liknar inbördeskrig och som drar ned detta land - ett av världens fattigaste - i rena självförstörelsen.
På den ena sidan en korrupt regeringsapparat, på den andra sidan rebellerna, de så kallade Maoisterna, och båda sidor bekämpar varandra under förevändning att de stöder den fattiga befolkningen på landsbygden.
Och det är denna landsbygdsbefolkning som tillsammans med turismen, landets enda kvarvarande inkomstkälla, som kommer i kläm.
Vår icke-statliga ekonomiska hjälp, som ju hittills har dämpat fattigdomen i någon mån, är därmed inte längre möjlig.
Jag ser för närvarande inga möjligheter att befria det lilla konungariket vid Himalayas södra fot från dess självdestruktiva dilemma.
Inte heller i Afghanistan har situationen blivit fredlig.
Bergsområdena i Hindukush har ödelagts, turismen som näring är en omöjlighet och bergsområdena överges allt mer.
Europas främsta uppgift är att respektera alla andra människors sätt att leva, att ge skydd och givetvis även ekonomiskt stöd åt minoriteter, att säkra freden, skapa utbildningsmöjligheter, lösa konflikter och i nödfall även att ingripa.
Men hur skall vi kunna vara med och påverka det politiska samspelet i den komplexa asiatiska formationen så länge vi inte lär oss att tala med en röst i EU?
Så länge EU inte kommer fram till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik förblir mycket av det som vi här lägger stor möda på att genomföra tyvärr ett rent önsketänkande.
Tyvärr är det just denna sista punkt som är den viktigaste för oss att lösa innan vi tar itu med vad som är våra uppgifter i Asien.
(Applåder)
