# ID: svediakorp-gov428269
# author: Wurtz (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 669
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr företrädare för rådet, herr kommissionär!
När min grupp den 12 juni 2002 bjöd in regissören Jamie Doran för att visa sin film i Europaparlamentet, så var det med tre syften.
För det första, att i största möjliga mån se till att den skakande sannolikheten för de påstådda krigsbrott som förts fram av de personer som intervjuades av den brittiske journalisten i Afghanistan erkändes.
Vidare ville vi i den mån det var möjligt stödja idén att, under ledning av FN, sända en undersökningskommitté till den berörda regionen i syfte att fastställa sanningshalten i uppgifterna, och därigenom göra det möjligt att arrestera, söka upp och ställa inför rätta de som eventuellt gjort sig skyldiga till sådana grymheter, vilka de än må vara.
Vi ville slutligen, vid detta tillfälle, med beslutsamhet åter bekräfta kravet på respekt under alla omständigheter för den internationella rätten och de internationella konventionerna, däribland i kampen mot terrorismen.
Den gemensamma resolution som kommer att läggas fram för oss i morgon svarar uttryckligen mot dessa tre önskemål, och det rör sig om ett ovanligt uppmuntrande resultat.
Även om det, för att man skulle uppnå dessa mål, krävdes att en stor amerikansk tidskrift skulle bekräfta våra uppgifter, och att USA: s utrikesdepartement, FN och i avsaknad av rådet, vissa europeiska ledare av bara farten i sin tur övergav sina invändningar.
Nu handlar det om att slutföra denna strategi, och enligt min grupp för övrigt, att dra ett antal strategiska lärdomar av detta inför framtiden.
För min del hyser jag inget tvivel när det gäller kravet på en konsekvent kamp mot terrorismen, och jag har aldrig hyst ett uns sympati för talibanregimen.
Man måste dock konstatera att USA: s och västvärldens militära operationer i Afghanistan, liksom det godtyckliga kvarhållandet av förmodade islamister i Guantanamo, eller också upprättandet av allt längre listor över misstänkta organisationer ingalunda har gjort det möjligt att rasera det kriminella nätverket al-Qaida.
Detta konstaterande följer i någon mån på den rapport som den uppföljningsgrupp som FN inrättat för kampen mot terrorismen i dag har översänt till säkerhetsrådet.
De åtgärder som nämns i rapporten har däremot fått omänskliga konsekvenser som ofta traumatiserat befolkningen, de har utan tvekan stärkt de mest radikala traditionalistiska strömmarna och de har slutligen höjt osäkerheten på hela planeten.
Därför uttrycker min grupp sin djupa oenighet med de stycken i resolutionen som syftar till att berättiga krig som ett sätt att bekämpa terrorismen.
Om dessa stycken antas, skulle många av oss tyvärr inte kunna stödja denna text.
Man bör veta att krigsfrågan åter har blivit en viktig fråga i merparten av våra länder.
I motsats till de trollkarlens lärlingar som nyligen har underhållit islamistnätverk för att destabilisera sina motståndare för stunden, kräver vi för vår del en ansvarsfull och varaktig hantering av säkerhetsinsatserna; jag tänker särskilt på förstärkandet av det civila konfliktförebyggandet och, i förekommande fall, på den civila krishanteringen.
Al-Qaidas varaktiga verksamhet i minst fyrtio länder, enligt den redan nämnda FN-rapporten, påminner oss för övrigt om att terroristnätverken öser sina resurser ur den internationella finansmarknadens grumliga vatten.
När kommer vi slutligen att delta i antagandet av drastiska åtgärder för att sanera och öka insynen i de internationella finanskretsar där spekulativt eller låt oss säga traditionellt kapital i dag umgås med, eller åtminstone möter, de svarta pengarna från organiserad brottslighet?
Detta är också det pris man får betala för terroristbekämpningens verkliga effektivitet.
Det är uppenbarligen absolut nödvändigt, herr talman, att det internationella stöd som utlovades till Afghanistan vid Tokyokonferensen, liksom många kolleger har sagt, omedelbart beviljas landet utan dröjsmål för att se till att denna härjade befolkning, dessa män - och framför allt dessa kvinnor - äntligen åter kan börja leva som människor.
