# ID: svediakorp-gov428264
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,837
# sentences: 82
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Ministern kan mycket väl, på ordförandeskapets vägnar, vilja säga ett ord om dessa påståenden om avskyvärda brott mot de mänskliga rättigheterna.
Jag hade förvisso för avsikt att själv säga något, som jag kan tänka mig inte skiljer sig särskilt mycket från ordförandeskapets kommentarer.
Det skulle verkligen vara en orsak till avsevärda diplomatiska farhågor om vi skulle säga helt olika saker om denna fråga.
Jag är säker på att vi inte kommer att göra det.
Jag vill tacka parlamentet för detta lämpliga tillfälle att granska läget i Afghanistan.
Det har nästan gått ett år sedan händelserna den 11 september snabbt gjorde så att ett land som Europeiska kommissionens kontor för humanitärt bistånd hade benämnt en? bortglömd kris? i början av detta år, kom i fokus för världens uppmärksamhet.
Alltsedan dess har vi sett en anmärkningsvärd förändring till det bättre: Talibanregimen gick under snabbare än vad vissa hade förväntat sig, vilket resulterade i en ny interimsregering som snart hade etablerat sina meriter världen runt och - vilket är ännu viktigare - lyckats att utveckla ett balanserat förhållande med sina grannstater.
I juni i år gavs - av en snabbinkallad Loya Jirga - makten till en tillfällig regering som har mer demokratisk legitimitet än vad någon regering under de senaste två årtiondena har haft.
Det är i stort sätt därför som Bonnprocessen är på rätt väg.
Det är emellertid fortfarande en ganska krokig väg som ligger framför oss.
Nu när Afghanistan går in i en fas där man har lämnat Loya Jirga bakom sig, behöver man ta itu med en rad viktiga utmaningar.
Den mest akuta handlar om inre säkerhet - eller snarare, för att vara mer precis, bristen på den.
Hittills har president Karzai ansett att det har varit oerhört svårt att utvidga centralmaktens auktoritet till regionerna, trots hans egna enastående ansträngningar.
Denna utmaning har att göra med svårigheten att förvandla krigsherrar till politiker.
Vissa av dem fortsätter att tjäna pengar på narkotikahandel och annan olaglig handel; vissa profiterar på sitt deltagande i? Operation Enduring Freedom?; andra försöker att öppet utmana president Karzais ledarskap.
I denna flytande miljö är ett långsiktigt internationellt stöd för centralmakten viktigare än någonsin.
Detta leder fram till min andra punkt.
Om inte president Karzai lyckas att visa att det förtroende han skapar hos den internationella samfundet i sin tur skapar ekonomisk utveckling och förbättrad säkerhet, kommer han att få det svårt att övertyga sina rivaler om att han är den mest lämpade att leda landet genom denna svåra övergångsperiod.
Då läget hårdnar alltmer, behöver han t.o.m. mer stöd från oss.
Kommissionen tillämpar därför - tillsammans med andra biståndsgivare - en tvåuddig strategi: Att se till så befolkningen känner av freden så snart som möjligt, samtidigt som vi ser till att det mesta av detta bistånd går genom centralmakten.
I gengäld - och detta är min tredje punkt - insisterar vi absolut på villkorligheten av vårt bistånd.
Detta innebär kort och gott att man följer syftet med Bonnprocessen och tillämpar en sund makroekonomisk och finansiell styrning.
Låt mig kort ta upp Bonnavtalet.
Utnämningen av den konstitutionella kommissionen skall vara avklarad inom kort.
Kommissionens arbete banar väg för de allmänna valen som skall hållas i mitten av 2004.
Den måste fatta svåra beslut om den framtida strukturen mellan centrum och landsort, frågan om sekulärt mot muslimskt samhälle, könsfrågor och minoriteternas roll, för att bara nämna några kvistiga frågor.
Denna kommission, tillsammans med den rättsliga kommissionen, kommer också att påverka hanteringen av krigsförbrytare, både tidigare och aktuella.
Det kommer att ta tid att hitta hållbara lösningar på många av dessa frågor.
Det viktiga är emellertid att vi ser att detta land, med vår hjälp, utvecklas mot fred och långsiktig stabilitet.
Frågan om avskyvärda brott mot de mänskliga rättigheterna som tidigare togs upp, är av mycket stor betydelse för det internationella samfundet.
Bland andra forum, diskuterades frågan i säkerhetsrådet under ett sammanträde den 28 augusti.
FN - gläder det mig att kunna säga - är redo att stödja regeringen i en framtida undersökning.
För tillfället är det viktigt att fortsätta att skydda gravplatsen, och skydda möjliga vittnen innan man kan genomföra en aktiv undersökning.
Jag bedömer det som att Förenta staternas biståndsdelegation i Afghanistan (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) - Unama - bäst kan hantera denna känsliga fråga, samtidigt som man stöder Afghanska kommissionen för mänskliga rättigheter (Afghan Human Rights Commission) att vidta framtida åtgärder.
Vi godtar helt och hållet att det kommer att bli nödvändigt att vidta framtida åtgärder, och att vara så öppen som möjligt om processen.
Behovet av en stabil, långsiktig utveckling får inte leda bort våra tankar från den enorma och brådskande humanitära utmaningen.
Sedan mars i år har 1,5 miljoner afghaner återvänt till Afghanistan från Pakistan enligt FN: s repatrieringsprogram.
Ytterligare 116 000 har återvänt från Iran.
Det är ett imponerande antal, men det skapar stora problem för biståndsorganen.
Detsamma gäller för det stora antal personer som har fördrivits från sina hem, men som befinner sig inom landets gränser.
Det internationella samfundet står nu inför ytterligare krav, både på den humanitära och säkerhetsfronten.
Dessa räkningar lades på toppen av de 1,8 miljarder euro som man yrkade för 2002 i Tokyo i januari.
I en sådan omgivning är det viktigt att sätta det viktigaste främst, eftersom det är orealistiskt att anta att alla tillkommande önskemål om finansiering kommer att tillgodoses omedelbart.
En sådan fråga är finansieringen för det ökade antalet flyktingar, där vissa internationella organ har hävdat att Europa inte har varit tillräckligt generöst.
Jag kan tala för Europeiska kommissionen.
Vi har mer än fördubblat det humanitära biståndet till Afghanistan i år - från 25 miljoner euro som initialt öronmärktes i början av året, till 60 miljoner euro för närvarande.
Jag tror emellertid att det är ett misstag att bara titta på denna fråga i kvantitativa termer.
Den främsta utmaningen är - och det har varit vår linje från första början - att se till så att de som återvänt under sommaren inte blir flyktingar igen under vintern.
Våra interventioner är därför noggrant kopplade till återvändarprogrammets övergripande hållbarhet.
När det gäller vårt återhämtningsprogram för landsbygden, är migrationsströmmarna ett viktigt kriterium för valet av interventionsområden.
Ett annat viktigt urvalskriterium är beroendet av vallmoodling.
Tillsammans med några andra biståndsgivare leder kommissionen diskussionen om hur man bäst kan utveckla alternativa inkomstkällor.
Alla dessa frågor leder fram till en oundviklig slutsats: Afghanistan behöver partner som är beredda att stanna i landet under den långa transportsträckan.
Detta är emellertid inte liktydigt med att säga att vi inte kan peka på prestationer som skett tidigare i samband med våra biståndsinitiativ.
Låt mig ge er några exempel.
Enligt programmet för bistånd till fördrivna personer finansierar kommissionen driften av 450 primärskolor runt om i Afghanistan.
Vi stöder för närvarande över 200 kliniker, tre distriktssjukhus och tre regionsjukhus.
Genom våra program för glesbygdens återhämtning och rehabilitering i stadsmiljö, tillhandahåller vi över 3 miljoner arbetsdagar bara i år.
Enligt ett avtal med Habitat, är vi i färd med att städa upp i fem städer runt om i landet, vilket innebär att vi förhindrar sjukdomar som t.ex. kolera.
Vi samfinansierar en stor minröjningsoperation.
Vi bidrar med mer än någon annan biståndsgivare till regeringens driftskostnader (50 miljoner euro från budgeten för Asien och Latinamerika, och 2,5 miljoner euro från mekanismen för akuta ingripanden).
Samtidigt som det är mindre synligt finansierar dessa pengar lönerna till nödvändiga statsanställda, däribland sjuksköterskor, läkare, poliser, lärare och tjänstemän.
När det gäller resultatet, är jag glad att kunna säga att Afghanistan visar att reformeringen av förvaltningen av bistånd till tredje land uppvisar resultat, trots att läget har varit så pass komplicerat.
Av de 120 miljoner euro som hittills varit tillgängliga för återhämtning och återuppbyggnad, har man redan kontrakterat 100 miljoner euro.
Denna siffra inkluderar inte 45 miljoner euro i humanitärt bistånd inom ramen för ECHO-programmet, som redan har anslagits, eller de ytterligare 15 miljoner euro som skall anslås inom ramen för samma program före årets slut.
Jag har förstått att parlamentet i oktober kommer att rösta om ett preliminärt förslag till tilläggs- och ändringsbudget för de återstående 70 miljoner euro som man har åtagit sig att anslå för 2002.
Meningen är att dessa pengar skall gå till ytterligare stöd till den offentliga förvaltningen, till nödvändiga infrastrukturprojekt och till ett primärvårdspaket.
Man har kommit långt i förberedelserna för genomförandet av detta program.
Jag kan försäkra parlamentet att dessa medel, när de väl har godkänts, omedelbart kommer att användas.
Vi kommer alltså att ha anslagit nästan 250 miljoner euro till Afghanistan i år - som vi också till stor del kommer att ha använt - ett ordentligt steg framåt när det gäller att verkställa vårt åtagande att använda 1 miljard euro under en period på fem år.
Som kammaren kommer ihåg, har detta åstadkommits från en nästan stillastående start.
Det var naturligtvis bara möjligt p.g.a. budgetmyndighetens - dvs. parlamentet och medlemsstaterna - förståelse.
Men det har också förverkligats genom det enastående arbete som gjorts på platsen av vår delegation och vår personal vid ECHO.
Jag kan inte nog berömma deras villiga engagemang och yrkesmässighet under mycket svåra förhållanden.
Det gladde mig verkligen att få träffa dem under mitt besök i maj, och jag ser fram emot att få återvända dit.
Vi i kommissionen har goda skäl att vara stolta över dem, som vår grupp i Kabul, som utför ett sådant förstklassigt arbete.
Jag vet att de kommer att arbeta lika bra tillsammans med vår nye, erfarne ambassadör Vendrell - som företräder EU - som de gjorde tillsammans med hans företrädare, dvs. ambassadör Klaiber.
Jag är fast besluten att se till att Europeiska kommissionen fortsätter att engagera sig i Afghanistan, även om världens uppmärksamhet riktas mot andra konflikthärdar och rehabilitering efter konflikter.
Låt mig återigen tacka Europaparlamentet för sin mycket konstruktiva inställning i samband med hanteringen av kompletterande budgetbehov, och stödet till detta åtagande.
Jag hoppas att parlamentsledamöterna efterhand kommer att få möjlighet att besöka Afghanistan - på samma sätt som de har besökt Balkanområdet under de senaste åren - och se hur det europeiska biståndet ges på ett generöst, effektivt och förnuftigt sätt, just som bör ske på alla platser.
(Applåder)
