# ID: svediakorp-gov428257
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,580
# sentences: 69
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag tror att det förmodligen är så att jag har haft äran, och alltid glädjen, att svara under fler debatter i detta parlament, än någon annan kommissionär under de senaste tre åren - sådant är parlamentets välkomna intresse för utrikesfrågor.
Jag anser att detta har varit en av de mest intressanta och viktiga debatterna.
Jag skall inte blanda mig i hur parlamentet sköter sin verksamhet, men om ett av skälen till intresset för debatten och den passion som genomsyrade den har varit den metod som ni har tillämpat i sammanhanget, som jag tror ni kallar? fånga talmannens blick?, så är jag en av dem som verkligen välkomnar den.
Jag tror att det är fler närvarande i kammaren än normalt.
Om parlamentet inte har något emot att jag säger det, så anser jag att det har varit ett ganska ovanligt spektakel att folk har väntat på andras tal.
Det gläder mig också att en eller två personer har återkommit till kammaren för att lyssna på de avslutande talen, något som är en särskild och ovanlig glädje.
Min egen ringa uppfattning, då jag förväntar mig att jag kommer att delta i många fler debatter under de kommande två åren - om inte parlamentet koncentrerar sig bara på inhemska frågor - är att jag tycker att detta är ett oerhört välkommet genombrott.
Jag fick en specifik fråga, och ytterligare en retorisk fråga som jag återkommer till.
General Morillon ställde den specifika frågan om vad vi känner till om irakiernas inställning till sin egen regering, vad vi känner till om deras strävanden och ambitioner.
Den tråkiga sanningen är att vi inte vet ett förbaskat dugg, eftersom de under alltför lång tid inte har haft möjlighet att uttrycka sina åsikter.
Det är förvisso så att uttryckandet av åsikter i Irak har resulterat i att folk har skjutits, torterats och fängslats.
Jag ser fram emot den dag då vi vet litet mer om folks åsikter i Irak, men jag är inte säker på att - i fria val - Saddam Hussein skulle få så många röster.
Jag måste nu erkänna en personlig fördom.
Jag har aldrig betraktat entusiasm som ett framträdande attribut när man diskuterar utrikespolitik.
Jag menar att entusiasm inte alltid går så bra ihop med diskussionen om komplicerade utrikespolitiska frågor, och jag har alltid fördragit utrikesministrar som är beredda till litet eftertanke om vad som först behöver göras, i stället för dem som flänger omkring och försöker att förändra världen.
Jag stöder entusiastiskt Talleyrands berömda maxim? surtout pas trop de zèle?
(Absolut inte alltför stor iver).
I samband med att jag i somras har läst så många artiklar om Irak och så många tal, har jag ibland önskat att jag trott på sanningen och visdomen i allt som jag har sagt lika intensivt som vissa verkar tro på sanningen och visdomen i allt som de säger.
Jag anser också att vi har fått höra en mängd vissheter som ibland har grundats på förvillelse.
Jag känner t.ex. till mycket få personer som seriöst hävdar att Saddam Hussein inte förfogar över massförstörelsevapen.
Som jag sade tidigare, om han inte förfogar över massförstörelsevapen, vad finns det då för problem i samband med insläppandet av inspektörerna?
När vi ombeds att definiera massförstörelsevapen, misstänker jag att det är en fråga som med fördel kan ställas till kurderna i Irak, eller till dem som bor i träskområdena i södra Irak - de kan förklara hur kemiska vapen påverkar lungorna.
Detta skulle vara mycket bra svar.
En del av vissheterna grundas också på undanflykter och, ibland, en bristande vilja att formulera tydliga, konsekventa och försvarbara principer.
Jag vill bara hänvisa till en rad frågor som vi måste ta itu med.
De handlar om kärnpunkten i frågan om efterlevandet av Förenta nationernas resolutioner och hela frågan om berättigande av militära åtgärder - en fråga som livligt diskuterades under kampanjen i Kosovo, och en fråga som handlar om kärnpunkten i frågan som vi har diskuterat vid så många tillfällen i denna kammare - den så kallade sammanstötningen mellan civilisationer.
Min första fråga är vad som händer om Irak fortsätter att ignorera befintliga FN-resolutioner.
Rycker vi bara på axlarna?
För det andra, vad händer om vi går tillbaka till Förenta nationernas säkerhetsråd, får en ny resolution och Saddam Hussein ignorerar denna?
Vad gör vi då?
Vrider vi bara våra händer?
För det tredje, vad händer om vi ger Saddam Hussein ett ultimatum och han ignorerar det?
Vad gör vi då?
Skriver ett brev till Le Monde, undertecknar en framställning?
Man har gjort åtskilliga hänvisningar - alla har inte varit lika berömmande som Alastair Campbell kanske hade önskat - till presskonferensen som Förenade kungariket Storbritannien och Nordirlands premiärminister höll i sin valkrets i går.
Ledamot Lagendijk, t.ex., hänvisade till vad han sade.
Låt mig citera en sak som Blair sade i går: FN måste vara ett sätt att ta itu med det - dvs. problemet som orsakas av Irak - inte ett sätt att undvika att ta itu med det.
Samtidigt som jag inte står på New Labours lönelista, tycker jag att detta är en ganska bra ståndpunkt, som vi helt enkelt inte kan förbise.
Min fjärde fråga handlar om en sak som Dr Kissinger ofta har påmint oss om.
Alltsedan Västfaliska freden och slutet på Trettioåriga kriget, har den internationella rätten, ibland i sig själv ett ganska oklart begrepp, grundats på, bland andra principer, principen om att en stat inte bör blanda sig i en annan stats angelägenheter och absolut inte bör intervenera militärt.
Är detta en helt och hållet adekvat princip inom dagens internationella rätt?
Vi såg att debatten inleddes för några år sedan, genom Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan, om huruvida en humanitär intervention ibland var berättigad, t.ex. när en suverän stat kan anklagas för att angripa sitt eget folks intressen och fri- och rättigheter.
Är inblandning i en annans stats angelägenheter berättigad om denna stat förfogar över massförstörelsevapen?
Kan man förvandla detta till en godtagbar princip?
Har det helt och hållet att göra med sammanhanget?
Har det att göra med regimens karaktär?
Har det att göra med regimens uttalade syften?
Vad man än säger, är det uppenbart att man måste lägga fram en hel del bevis om man argumenterar på detta sätt.
Till sist: När det gäller frågan om att rättfärdiga intervention, har vi ståndpunkten som Dr Kissinger argumenterade mycket kraftfullt för i en aktuell artikel i The New York Times.
Han menar att terrorismen utgör en helt ny fråga för nationalstaterna.
I dag, menar han, kan en nationalstat drabbas av ett hot från en annan nationalstat som verkar genom icke-statsbundna aktörer.
Med andra ord innebär argumentet att intervention kan rättfärdigas då en nationalstat verkar använda terroristorganisationer för att hota en annan nationalstat.
Jag antar åtminstone att vi alla skulle anse att en militär intervention i en suverän stat kräver ett tydligt och väl underbyggt rättfärdigande.
Det är dessa frågor som i mångt och mycket kommer att färga diskussionen om utrikes- och säkerhetspolitiken under det kommande årtiondet eller ännu längre.
Detta är frågor som vi i Europeiska unionen, inte minst på grund av vår rättssäkerhetstradition eller på grund av andra principer som vi tror på, bör ha klara och otvetydiga åsikter om.
Den sista frågan är: Om den nuvarande regeringen i Irak byts ut som ett resultat av en militär intervention, kommer detta att göra politiken i regionen mer måttlig, eller kommer det att göra politiken i regionen mer extrem?
Vi kan inte förbise någon av dessa frågor.
Vi måste hitta våra egna svar på dessa frågor under de kommande veckorna och månaderna.
Jag vill avsluta med denna tanke.
Man har gjort många hänvisningar till våra förbindelser med Förenta staterna.
Jag hoppas verkligen att vi kan samarbeta med Förenta staterna - Europa och Förenta staterna - under de kommande månaderna, för att ta itu med ett otvivelaktigt hot mot världsfreden och den internationella stabiliteten.
När det gäller oss kan amerikanerna ibland tycka att vi har en något egennyttig, nedlåtande ton, när vi säger att Förenta staternas ledarskap bör grundas på ett så brett moraliskt samförstånd som möjligt, samtidigt som vi hänvisar till Trumandoktrinen och Marshallplanen, som hjälpte till med att säkra vår framtid, vårt välstånd och vår frihet i Europa.
Men vi i Europa, om vi avser att dra i vår ände av repet, måste själva ta itu med en eller två ganska svåra frågor.
Vi måste undvika önsketänkande och undvika ett förbiseende av de komplicerade frågor som jag har tagit upp under dessa kommentarer i dag.
Jag är säker på att detta inte är sista gången vi diskuterar denna fråga.
Jag hoppas att vi kan klargöra vårt gensvar på vissa av dessa frågor under de kommande veckorna och månaderna.
(Applåder)
