# ID: svediakorp-gov428249
# author: De Keyser (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 606
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Inför minneshögtiden för den 11 september, måste Europa mer än någonsin tala med en enda röst och försvara freden.
Europa måste med beslutsamhet åter tala om för världen att kampen mot terrorismen, som Europa förbehållslöst stöder, inte går via krig och att ett krig som tillkännagivits som förebyggande mot Irak tvärtom skulle offra ett folk, sätta Mellanöstern i brand, utan att garantera något som helst resultat.
Europa har här en historisk chans att tala med en gemensam röst och att avlägsna sig från den politik med ondskans axel som USA försöker att införa vare sig vi vill eller inte.
I sitt betänkande av den 16 maj 2002 om Irak, begärde Europaparlamentet framför allt att FN skulle spela en mycket viktig roll i eftersträvandet av en regional, politisk och fredlig lösning, och att Europa slutligen skulle inta en gemensam ståndpunkt i frågan.
Dessa ord fick knappt någon respons.
Europa är än en gång splittrat i fråga om vilken strategi som skall följas.
Bagdad tvekar att öppna upp sina dörrar för Unmovics inspektörer, och det irakiska folket fortsätter att sörja offren för ett omänskligt embargo, som inte har lyckats destabilisera Saddam Husseins regim, samtidigt som president Bush för sitt korståg för det goda, medan han ostraffat överträder den internationella rätten.
Vad håller vi på med?
Därför kommer jag att tala klarspråk för att ställa de frågor till kommissionen och rådet som alla ställer sig i dag.
Vilka garantier kan Europa ge Irak om att Unmovics inspektionsuppdrag utförs opartiskt, att de är tidsbegränsade och att de kommer att leda fram till att de ekonomiska sanktionerna hävs?
Med andra ord, att inte dessa uppdrag, liksom före krisen 1998, kommer att infiltreras av amerikanska spioner som ritar upp kartografin för framtida bombningar.
Vilka garantier kan Europa för det andra ge Bagdad om att bevisen för att dess arsenal skrotats, eller för att bekräftelsen av frånvaron av massförstörelsevapen inte omedelbart kommer att medföra ett amerikanskt angrepp om man konstaterat att regimen är avväpnad?
För när Europa strävar efter att undvika spridningen av massförstörelsevapen, vet vi att Amerika vill störta regimen.
Är det alltså verkligen Europas kallelse att försöka störta regimer?
Och det finns andra som vi gärna skulle vilja störta!
För det tredje, hur skulle Europa reagera vid ett eventuellt angrepp mot Irak som inte skulle ske med FN: s stöd?
Ett krig mot Irak vore varken rättvist, lämpligt eller effektivt.
Det vore inte rättvist, eftersom det, utan grönt ljus från FN, vore en skymf mot den internationella rätten.
Det vore inte lämpligt, eftersom, liksom Morillon påminde om, det inte finns några lämpliga krig, för att inte nämna att det vore ett experimenterande krig med nya vapen som skulle drabba den irakiska befolkningen.
Det vore inte effektivt, eftersom bomber är ineffektiva när det gäller att bekämpa terrorism, och det är Afghanistan ett bevis för: bin Ladin verkar fortfarande och Saddam Hussein kommer troligen att fortsätta att verka.
Det är därför jag blir förfärad när jag lyssnar till Van Orden, eller när jag i går lyssnade till Blair.
Och jag har bara ett budskap, och det är det budskap som greven av Auteroche gav vid slaget i Fontenoy: Mina herrar engelsmän!
Om ni vill följa våra amerikanska vänner, så skjut först, men räkna inte med att vi kommer att följa er!
