# ID: svediakorp-gov428196
# author: Sörensen (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 825
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kolleger, herr kommissionär!
Ni är medvetna om att det här betänkandet godkändes enhälligt och utan ändringar.
Det är också ett faktum att det här betänkandet och den här revideringen av Daphneprogrammet inte innehåller några motsägelser.
Alla är enhälligt överens om detta.
Det här initiativet, som en gång kom till stånd tack vare Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, upplever en enorm framgång.
Inte enbart i Europeiska unionen, utan också långt utanför dess gränser, vilket mina kolleger redan har nämnt.
Man kan tyvärr sätta ut en hel del frågetecken för denna framgång.
Kommissionären har redan hänvisat till detta.
Kanske blir det ett slut på detta program, men jag har också hört positiva röster om en fortsättning, fastän det ibland råder brist på pengar, eftersom det finns liknande problem överallt.
En av de frågor som jag vill ställa nu är om det då inte är möjligt att kommissionen och er kommissionär rekommenderar de medlemsstater som egentligen är ansvariga för projekten att ta över ett projekt när det handlar om sådana projekt som kommissionen godkänner utan att de kan finansieras.
På det sättet kan en medlemsstat betala för ett projekt i stället för kommissionen, så att medlemsstaterna uppmuntras till att utföra någonting i sitt eget land, på de ställen där våldet blivit synligt och där de icke-statliga organisationerna, och ofta också myndigheterna, kanske de små kommunerna, vill uträtta något.
Det spanska ordförandeskapet prioriterade frågan om våld mot kvinnor.
Detta ledde till en ingående undersökning i fråga om de åtgärder som vidtagits av olika medlemsstater, men också i fråga om de bästa förfarandena.
Det danska ordförandeskapet har fortsatt detta arbete, men jag skulle vilja använda denna interpellation till att uppmärksamma er på en viss aspekt som jag också anser vara i behov av högre projektmedelsanslag, nämligen våldet inom familjen.
Varför?
Det visade sig av en undersökning hos polisen i Antwerpen att 70 procent av polisens verksamhet ägnades åt utredningar som direkt hade att göra med våld inom familjen.
Det handlar då om incest, våld som begås av barn mot föräldrar eller av föräldrar mot barn.
Våld mot äldre, psykiska problem, fysiskt och psykiskt våld före och efter en skilsmässa där umgängesrätt föreligger eller inom en nybildad familj.
Det handlar inte enbart om barn som växer upp i en våldsbenägen familj och som sedan börjar betrakta detta som ett normalt beteende, utan också om en allmän normupplösning.
Ibland sker också det motsatta, nämligen att en av föräldrarna kommer från en splittrad eller våldsbenägen familj, och där denne vill bespara sina barn detta, kosta vad det kosta vill.
Av den anledningen övergår denna förälder till överbeskyddande, eller till överdriven disciplin.
De andra familjemedlemmarna förliker sig med detta, eller känner sig undertryckta och gör motstånd.
Detta leder till att ungdomar rymmer hemifrån, blir våldsamma mot föräldrarna.
Eller så uppfostrar man flickor som senare omedvetet väljer en tyrannisk make, och som sedan ofta faller offer för våld i hemmet.
När alla dessa problem blev möjliga att tala öppet om i vårt samhälle öppnades en Pandoras ask.
Vi kan inte lämna de här offren hjälplösa, utan vägledning och råd.
I det här sammanhanget tänker jag inte enbart på de klassiska åtgärderna, som telefonjourer, stödcentrum och kvinnohus, utan också på upplysningsprojekt.
Upplysningsprojekt, utbildningsprojekt för dem som har en första kontakt med ett eventuellt offer och som kan hjälpa honom eller henne ut ur isoleringen, såsom husläkare, lärare eller poliser.
Att ingripa när våldet först framträder är nämligen också att förebygga att våldet upptrappas, och det är egentligen det viktigaste steget vid förebyggandet.
Vidare vill jag också betona betydelsen av Daphne.
Det var ett projekt av ett antal icke-statliga organisationer i olika länder, tillsammans med en internationell organisation, Internationella organisationen för migration.
De utarbetade ett projekt inom ramen för samarbete vid hjälp till offren för människohandel.
Man lyckades också mycket bra med detta projekt, och just därför anser jag att det är så viktigt att projekten kan fortsätta att drivas, och att de kan bli ännu mer omfattande.
Den 17 oktober äger för övrigt en rundabordskonferens rum i Europaparlamentet, där en video, en broschyr och också en webbplats presenteras, där politiker, där vi, men där också polis, journalister, forskare och studenter kan få information.
Jag vill bara säga, kolleger, att allt detta är viktigt.
Avilés Perea formulerade det mycket bra.
Det internationella året mot våld måste komma, och säkerligen också subventionerna.
Vi måste kanske i högre grad insistera på att våra medlemsstater bidrar till detta.
