# ID: svediakorp-gov427892
# author: Boudjenah (GUE/NGL). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 668
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det otillständiga är inte att vi påminns om siffrorna över den extrema fattigdomen bland befolkningarna i utvecklingsländerna, utan det är de rika ländernas skuldmedvetna ovilja att lyssna när de trots denna fasansfulla verklighet fortsätter på den inslagna vägen.
Det är mot den bakgrunden det faktum att begreppen handel och utveckling alltmer blandas samman väcker debatt i utskottet för utveckling och samarbete, liksom här i kammaren.
För att lyckas får man inte förlita sig på handeln som enda styrmedel för att bekämpa fattigdomen och trygga livsmedelsförsörjningen.
Det gäller att angripa de strukturella orsaker som ligger bakom utarmningen av befolkningarna i utvecklingsländerna.
Vad som skall prioriteras är en strukturomvandling av ländernas ekonomi i syfte att öka andelen bearbetade och diversifierade produkter, även inom jordbruket.
Därför är det helt nödvändigt att främja rättvist tillträde till mark, vatten, de naturresurser som den biologiska mångfalden erbjuder, liksom att bedriva en politik för att stödja mindre jordbruk på lokal nivå.
För att lyckas med detta måste följande tre aspekter beaktas.
Först och främst krävs nya internationella åtaganden, och framför allt måste dessa hållas.
Jag har nyss kommit hem från Johannesburg.
Efter de nedslående toppmötena i Monterrey och livsmedelstoppmötet är Johannesburg ännu ett tillfälle för nordländernas statschefer att upprepa hur viktigt det är att hjälpa befolkningarna i syd, och att man måste förse sig med de rätta instrumenten.
Javisst!
Men när får vi se kraftfulla åtaganden följas av konkreta åtgärder?
För det andra måste strategin för de multilaterala handelsförhandlingarna troligen ses över från grunden.
Inom ramen för WTO förs nämligen inte dessa förhandlingar med sikte på att uppnå i FN fastställda prioriteringar, utan de styrs i stället av principen att man måste ge för att kunna få.
Förhandlingarnas tempo och metoder utesluter också i praktiken många utvecklingsländer.
Varför neka dem det skydd som hjälpt industriländerna själva att trygga sin egen industriella utveckling?
När det gäller Trips-avtalen begränsar de möjligheterna för lokalbefolkningen i syd att få tillgång till sina egna naturresurser och är oförenliga med målet att trygga livsmedelsförsörjningen.
Dessutom leder trycket på en avreglering av tjänsterna till att deras allmännyttiga tjänster äventyras, exempelvis vatten, energi, kommunikationer, hälsa och utbildning.
Slutligen brådskar det att hitta nya finansieringsmöjligheter.
Frankrikes president Jacques Chirac föreslog nyligen i Johannesburg att en mindre del av de tillgångar som globaliseringen skapar skall gå till att finansiera kampen mot dess negativa effekter.
Snålt!
Varför inte också tänka sig att de rika länderna satsar ett belopp motsvarande fem procent av vad man lägger på subventioner till det egna jordbruket för att bekämpa svälten i utvecklingsländerna?
Johannesburg har också och framför allt givit ett enastående eko åt vittnesmålen, vreden men också hoppet hos alla dessa frivilligorganisationer, föreningar, män och kvinnor från alla världsdelar som samlades för att skapa nya alternativ och formulera kraftfulla förslag.
Låt oss lyssna till dem.
Till Berlusconi som i juli förklarade att det inte är de rika ländernas fel att de sitter på 80 procent av världens tillgångar, vill jag svara att tre fjärdedelar av planeten sakta tynar bort utanför dörren till denna så kallade rika värld.
Av rättviseskäl likaväl som av ekonomiska effektivitetsskäl är det de rika ländernas ansvar och skyldighet att inte stanna vid formella åtaganden och frivilliga direktiv eller låta handeln styra allt, utan utarbeta en verklig uppförandekod som skall vara tvingande och medföra sanktioner för de länder som inte ger de fattigaste befolkningarna nödvändigt bistånd.
Detsamma gäller de transnationella företagen, vars mycket starka maktställning omedelbart måste regleras och kontrolleras.
Även om Deva-betänkandet inte ger prov på någon radikal vilja att kasta av sig den tvättäkta handelsliberaliseringens tvångströja tar det ändå upp behovet av att skydda de fattiga ländernas ekonomi, exempelvis genom att skriva av hela eller delar av deras skuld.
Detta är en bra början.
