# ID: svediakorp-gov427873
# author: McKenna (Verts/ALE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 929
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Framför oss ligger nu äntligen, efter ett års försening, Europeiska kommissionens förslag till ändring av direktivet om förpackningar och förpackningsavfall.
Jag skulle vilja tacka Corbey för hennes arbete med detta betänkande.
Jag välkomnar i hög grad de förbättringar som har gjorts, och jag hoppas att de kommer att vara till hjälp i våra ansträngningar att minska avfallet inom Europeiska unionen.
Det är emellertid djupt beklagansvärt att medlemsstaternas regeringar är så ovilliga att sätta miljön framför storfinansen, i synnerhet mot bakgrund av retoriken om hållbar utveckling som vi hört om från Johannesburg under den senaste veckan.
Gruppen De gröna / Europeiska fria alliansen har lagt fram ett antal ändringsförslag i ett försök att ytterligare förbättra texten.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och kortfattat förklara vårt resonemang bakom några av dessa ändringsförslag.
Först och främst, när det gäller tiden: vi föreslår ett kompromissdatum till år 2007 hellre än till 2008.
Kommissionens förslag är redan ett år försenat, och enligt målen kunde det senareläggas ett år, men inte mer.
Jag välkomnar även PPE-DE-gruppens ändringsförslag om en tidsfrist till år 2006, vilket skulle vara bättre.
För det andra, vi bör öka avfallsförebyggandet och materialutnyttjandet av förpackningar så att avfallets inverkan på miljön kan minska.
Avfallsförebyggande bör vara den främsta prioriteringen inom EU: s avfallspolitik, men ännu har alltför litet blivit gjort.
Återvinningssystem har visat sig vara välgörande för miljön, förutsatt att man uppnår ett minimum av kretslopp för återvinning, och att transportsträckorna inte är alltför långa.
Att alltför många olika typer av flaskor används är något som ofta står i vägen för dessa system.
Vi har föreslagit att kommissionen skall undersöka möjligheten till en enhetlig typ av flaska och genomföra gemenskapsåtgärder för att underlätta ett materialutnyttjande.
För det tredje, vi har försökt stärka ett materialutnyttjande i motsats till en återvinning.
Enligt strategin för avfallshantering är ett materialutnyttjande mer miljövänligt än återvinning och, enligt min åsikt, är? återvinning? bara ett annat ord för förbränning - en förorenande process med betydande inverkan på miljö och hälsa.
Av den orsaken bör vi hellre öka materialutnyttjandet än återvinningen.
Kommissionen anser att medlemsstaterna? skall uppmuntra återvinning?.? Skall uppmuntra? - kommissionen tvingar medlemsländerna att införa avfallsförbränning.
När det gäller mitt eget land, Irland, skulle detta passa alldeles utmärkt, för det är nämligen precis vad man vill.
Man vill inte lösa avfallsproblemet, man vill bränna upp det!
Se på attityden till återvinning.
Där har rådet inte fastställt någon maximinivå - vilket är mycket intressant -, däremot har man fastställt en maximinivå för materialutnyttjandet, vilket är farsartat.
Varför förhindra ett större materialutnyttjande om något sådant är möjligt?
För det fjärde, det borde inte finnas några maximala mål för materialutnyttjandet eftersom det är fördelaktigt ur miljösynpunkt att gynna en övergång till material som kan återanvändas.
Dessutom borde man kunna åstadkomma mer ambitiösa minimimål.
Som jag sade tidigare så är idén att fastställa en maximinivå inte acceptabel.
Vi har även föreslagit att exporten av förpackningsavfall till icke-EU-länder inte skall inberäknas när det gäller att uppnå målen.
Exporten av förpackningsavfall är för närvarande oreglerad, och den strider mot kraven i bilaga 2 i Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall, om exporten utgör ett väsentligt hot mot utvecklingen av miljövänlig infrastruktur för materialutnyttjande av förpackningsavfall inom EU, och om den förvärrar avfallsproblemet i importlandet.
Åtminstone en del av det förpackningsavfall som nyligen exporterades från EU har antingen bearbetats på ett sätt som är skadligt för människors hälsa och för miljön, eller blivit nedgrävt i stället för materialutnyttjat, vilket inte bör uppmuntras.
Slutligen föreslår vi ett antal ändringsförslag som omfattar tungmetaller och PVC.
Tungmetaller borde inte avsiktligt användas i förpackningar efter år 2006, och det finns ingen anledning att undanta återanvänt material från de restriktioner som gäller tungmetaller.
Enligt kommissionens undersökningar av PVC finns det inte någon säker metod för avfallshantering.
Nuvarande siffror för materialutnyttjande av PVC-förpackningar är mindre än 3 procent inom EU, och dessa är samtliga av en lägre kvalitet, utan vare sig miljömässiga eller ekonomiska fördelar.
Vi borde tillämpa en gradvis avveckling i linje med Europaparlamentets förslag om PVC, där man krävde att en ersättningspolitik skulle införas.
År 1997 producerades 58 miljoner ton förpackningsavfall.
År 1998 ökade den siffran till 60 miljoner ton, motsvarande 2 kilo per dag för en familj på fyra personer.
Vissa medlemsstater har bara hälften så mycket som andra - och här jämför jag liknande länder emellan.
Finland och Sverige har 100 kilo per person och år, Frankrike och Italien, som i stor utsträckning liknar varandra, har 200 kilo per person och år.
Det finns inga uppgifter för länder som Portugal, Irland och Grekland, som önskar undantag.
Jag finner det fullständigt obegripligt att mitt eget land, Irland - ett land där levnadsstandarden är bland de högsta i Europa och där ekonomisk högkonjunktur råder - vill ha dispens för sitt avfallsproblem.
Österrike, Danmark och Nederländerna minskade den förpackningsmängd som fanns på marknaden från 1997 till 1998 med 10 procent.
Det är sålunda möjligt att uppnå; vi kan uppnå en minskning om vi intar en hållning som uppmuntrar detta.
