# ID: svediakorp-gov427869
# author: Ayuso González (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 914
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, ledamöter!
Det betänkande vi skall rösta om i morgon har hållit oss i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor väl sysselsatta under de senaste månaderna.
Jag tänker särskilt på föredraganden, Corbey, som jag vill gratulera eftersom det är en dokumentsamling som inte alls är lätt och som hon varit tvungen att arbeta hårt med.
Ändringen av direktivet om förpackningar och förpackningsavfall kommer att få betydande konsekvenser för de berörda: för offentliga förvaltningar, för återvinningssystem, för material- och förpackningstillverkande företag, för livsmedelsindustrin och - viktigast av allt - för konsumenten.
Utan konsumentens medverkan kan inte något land uppfylla detta direktiv.
Det är klart att det är nödvändigt att fastställa kvantitativa mål, och att de skall vara långtgående, men det är också sant att målen samtidigt måste vara möjliga att nå.
Vi måste vara medvetna om att målen i vissa medlemsstater kommer att vara svårare att nå på grund av historiska skäl med bristande infrastruktur, låg befolkningstäthet eller konsumtionsmönster.
Vi diskuterar ett direktiv som bör vara tillräckligt flexibelt för att göra det möjligt för de nationella lagstiftningarna att anpassas till detsamma.
Vi kan inte heller tvinga konsumenterna att sopsortera för att underlätta hämtningen.
Det är något som måste ske frivilligt och genom utbildning.
Målen för återvinning och materialutnyttjande som kommissionen föreslår för år 2006 är synnerligen ambitiösa för flertalet medlemsstater, och man måste erkänna att de för vissa medlemsstater är omöjliga att uppnå.
Dock kommer Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna att stödja att de procentsatser som föreslås antas, förutsatt att de övre gränserna behålls eftersom förslaget innebär en möjlig höjning av dessa gränser med kommissionens tillstånd.
Vi är dock motståndare till att ha specifika mål för varje material eftersom det innebär en störning av konkurrensen mellan material och minskar konsumentens valmöjligheter.
Vårt förslag - i ändringsförslag 45 - är ett minimum på 25 procent för alla material, i samma linje som det nu gällande direktivet, även om vi vet att det är ett mycket högt mål för plastsektorn att uppnå 25 procent.
Att målet sätts till 25 procent innebär inte att man inte kan gå utöver det.
I det nuvarande direktivet, med 15 procent, uppnår man upp till 70 och 80 procents materialutnyttjande i vissa länder.
Det kommer att främja den fria konkurrensen mellan material på en fri marknad.
Personligen - nu talar jag inte i PPE-DE-gruppens namn - anser jag att de allmänna målen för återvinning och materialutnyttjande skall fastställas på lokal nivå av behöriga myndigheter, som är de som har bäst kunskap om sina möjligheter, infrastruktur och konsumtionsmönster.
Kommissionen föreslår att målen skall uppnås i juni 2006, och vårt förslag är att datumet skall skjutas fram till den 31 december samma år.
Det är mer praktiskt att tala om och göra beräkningar per kalenderår.
Dessutom är tiden mycket knapp.
Därför förstår jag också att man vill skjuta upp genomförandet av direktivet till 2008.
Dessutom kommer medlemsstaterna att få kort tid för att anpassa sina lagstiftningar med tanke på medbeslutandeförfarandet, vilket kommer att leda till att antagandet av direktivet kommer att dröja ännu något längre.
Men jag anser att detta parlaments budskap inte skall vara att fördröja.
Däremot stöder jag differentierade mål och tidsfrister för vissa medlemsstater som Irland, Grekland och Portugal, som har mycket stora svårigheter att uppfylla den föreslagna rytmen.
Vi anser också att det inte är nödvändigt med ett mål för förebyggande eftersom industrin redan maximalt försöker reducera den kvantitet material som används för tillverkning av förpackningar av både miljömässiga och ekonomiska skäl, som t.ex. den? gröna punkten? som finns i vissa länder, som i mitt.
Man bör tänka på att volymen förpackningar på marknaden också beror på kvantiteten försålda produkter, inte bara på de material som används vid tillverkningen.
Vi är för ett delat ansvar, såtillvida att tillverkaren använder maximala resurser för att säkra att produkten förpackas på lämpligt sätt, att konsumenten samarbetar i uppsamlingen av avfall och att de kommunala myndigheterna hanterar avfallsvolymen och materialutnyttjar där så är möjligt.
Vi menar också - i ändringsförslag 44 - på att materialutnyttjande och återanvändning kan främjas av medlemsstaterna på olika sätt, beroende på dessas specifika förutsättningar och infrastruktur.
Vi bör vara flexibla.
Industrin anstränger sig redan för att förbättra formgivningen av sina produkter och göra dem mer miljövänliga.
Det är en aspekt som konsumenten uppskattar alltmer, och vi får inte glömma att det direktiv vi vill ändra uppkom en gång i tiden på grund av problem med den inre marknadens funktion.
Avslutningsvis vill jag göra en reflexion, och det är att detta förslag, precis som övriga som läggs fram för oss, syftar till att alla medlemsstater skall uppfylla dem och att socioekonomiska villkor, infrastruktur, traditioner och sätt att leva skiljer sig mycket från ett land till ett annat, och det kommer att bli ännu mer efter utvidgningen.
Därför bör vi i Europeiska unionen sätta regler som fastställer minimigränser som alla kan uppnå och som tillåter att ribban höjs för dem som klarar av att göra det.
När tillämpningen av lagstiftningen blir undantag och bristande uppfyllelse beror det på att något inte fungerar.
