# ID: svediakorp-gov427867
# author: Corbey (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-09-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,072
# sentences: 74
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, kolleger!
Det europeiska förpackningsdirektivet har satt i gång en hel del.
Vi sorterar och samlar in vårt avfall.
Det finns numera återvinningsanläggningar i hela Europa.
Överallt i Europa arbetar människor med att bearbeta det avfall vi alla producerar.
Tungt och intensivt arbete som vi utför för miljön och som vi måste fortsätta med, för avfallsberget fortsätter att växa.
Men vi får inte blunda för vissa svårigheter med förpackningsdirektivet.
För det första råder det stora skillnader i hur medlemsstaterna tillämpar förpackningsdirektivet.
Detta beror ibland på slöhet, men ofta även på verkliga problem, som begränsade möjligheter att göra av med avfallet.
För det andra är inte miljövinsterna alltid tydliga.
Vi tror att återvinning är bra för miljön, men det finns gränser.
Vid långa avstånd exempelvis blir fördelen för miljön till en nackdel.
För det tredje ser vi fortfarande väldigt mycket överflödiga förpackningar.
Förpackningen har självklart en grundläggande funktion, nämligen att skydda produkten, men bröd i dubbla plastpåsar är ändå lite överdrivet.
Dessa frågor togs upp i parlamentets resolution från förra året.
Det var mot bakgrund av detta som vi behandlade kommissionens förslag.
Vi stöder kommissionens förslag till revidering, men tycker att det är för begränsat.
Förslaget är knapphändigt utarbetat, särskilt när det gäller det förebyggande.
Kolleger, det här har vi debatterat utförligt.
Jag vill tacka alla mina kolleger och särskilt skuggföredragandena för deras bidrag.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor kan presentera ett resultat som ger goda anknytningspunkter för nya steg mot en hållbar utveckling.
Jag skall lyfta fram ett antal centrala punkter.
Till att börja med har vi direktivets miljöresultat som tyvärr inte alltid är så tydligt.
Men effekterna på miljön måste vara tydliga för att medborgarna skall fortsätta motiveras att sortera sina sopor.
Därför ber utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om en tydlig utvärdering av vinsterna för miljön i förpackningsdirektivet.
Miljöresultatet behöver inte bara vara tydligt för medborgarna utan även prioriteras när företag och myndigheter fattar beslut.
Vi måste lägga en första grund för detta, och därmed kommer jag till min andra punkt: förebyggande.
Producenter väljer förpackning till en produkt utifrån dess funktioner, och där finns det fler valmöjligheter.
Drycker kan förpackas i kartong, metall, glas, plast eller i en kombination av dessa.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor vill att producenterna väljer det miljövänligaste alternativet.
För detta måste en indikator komma till stånd, och denna förpackningsmiljöindikator utgörs av minst två parametrar: mängden avfall och utsläpp av växthusgaser.
Utsläpp av växthusgaser är ett globalt problem och måste därför tillskrivas samma betydelse i alla länder.
Men avfallsproblematiken och återvinningskapaciteten är olika i olika länder, och därför måste värderingarna variera från land till land.
Förpackningsmiljöindikatorn har gett upphov till mycket diskussion.
En effekt är i alla fall tydlig.
Olika material, såsom papper, metall, glas och plast, måste konkurrera med varandra utifrån miljökvalitet.
På så sätt ges stimulans till ständigt nytänkande och investeringar i återvinningskapacitet.
Det leder till att varje land får sin egen optimala återvinningskapacitet.
Det är viktigt att vi nu tar ett första steg.
Industrin vill ha klara politiska uttalanden som åtminstone anger riktningen.
Min tredje punkt rör återvinning.
Så länge den förebyggande politiken inte fungerar fullt ut behöver vi arbeta vidare med återvinningsmålen.
Problemet med återvinningsmålet är att det aldrig är optimalt för alla länder.
Vad som är ambitiöst för Förenade kungariket och Spanien kanske inte är det för Tyskland eller Österrike.
Jag tror att de 65 procent som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor föreslår är en bra kompromiss i den första behandlingen.
Det har diskuterats ingående om målen skall vara materialspecifika eller inte.
Även här föreslår jag en medelväg: inga materialspecifika mål, men däremot en uppdelning i lätta och svåra material.
Minst 25 procent för plast och trä och 60 procent för de övriga.
Då har medlemsstaterna tillräckliga valmöjligheter för att förverkliga de procentsatser som är bäst för dem.
Vad gäller maximimålsättningarna så var de en utmärkt idé när återvinning var något nytt, men de behövs inte alls längre.
Det sker ingen snedvridning av marknaden längre p.g.a. för högt uppsatta nationella mål.
Nästa punkt gäller återanvändningen.
Debatten om återanvändning har blossat upp igen i flera länder, främst i Tyskland, Danmark och Nederländerna, i synnerhet beträffande dryckesförpackningar.
Det är också på det här området vi har de flesta problemen med den inre marknaden.
Att göra återanvändning obligatorisk gynnar ofta lokala öl- och mineralvattenproducenter.
Detta är faktiskt oegentlig tillämpning av återanvändning, och det måste vi undvika.
Därför behöver vi också sätta miljöresultatet i första rummet.
Medlemsstaterna måste stimulera återanvändning om det är bättre för miljön.
Min sista punkt handlar om tungmetallerna.
Det står klart för alla att dessa måste bannlysas.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har bestämt sig för nollvisionen.
Man har pekat på att tungmetaller hindrar användningen av återvunnet material, och det är inte alls vår avsikt.
Därför vill vi återigen förtydliga att användningen av tungmetaller måste vara lika med noll.
Slutligen, kolleger, ett par ord till om hållbar utveckling.
I Johannesburg talar världen om hållbar utveckling, och i dag har vi chansen att ge detta vackra begrepp ett praktiskt innehåll.
Begreppet hållbar utveckling måste ta form och gestalt, få ett innehåll.
Vi måste ta hand om vårt skräp själva i stället för att exportera det till utvecklingsländer.
Därför skall vi tillämpa producentansvar i praktiken.
Det har vi gjort tidigare i direktivet om elektroniskt avfall och direktivet om skrotbilar.
Producenterna har inte bara ekonomiskt ansvar utan måste också vara innovativa när det gäller deras förpackningars miljökvalitet.
Innovationer är också den bästa garantin för att behålla sysselsättningen i förpackningssektorn.
De är den bästa garantin för att inte betunga kommande generationer med vårt avfall, brist på naturtillgångar och klimatförändringar.
Vi hoppas att reformen av förpackningsdirektivet skall bidra till detta.
Jag tackar för er uppmärksamhet, och jag ser fram emot debatten.
