# ID: svediakorp-gov427543
# author: Medina Ortega (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 823
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
När det gäller det här betänkandet kan jag bara säga att jag - med användning av en tjurfäktningsliknelse som jag inte vet om kammaren kommer att förstå - haft? arbetet att ta död på?, eftersom det under ett år - från 1 januari 2001 till 1 januari 2002 - var Marinho som var föredragande och därefter blev han tvungen att överge det.
Han gjorde alltså det förberedande arbetet och jag har bara haft att i avslutningsskedet ta emot ändringsförslag som föreslagits och försöka nå någon form av kompromiss.
I slutändan fanns det omkring sextio ändringsförslag.
Under Marinhos ledning hölls en utfrågning i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och det förekom en första och en andra frist för ändringsförslag.
Mitt uppdrag var bara att sätta dem samman.
Direktivet om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis antogs 1994 genom medbeslutandeförfarande och jag var då parlamentets föredragande för detta direktiv.
Direktivet tog till en början tre år för att träda i kraft, men i många länder fördröjdes det i ett år.
Jag måste med tillfredställelse säga att den spanska högsta domstolen nyligen har dömt den spanska regeringen att ersätta konsumenter i gemenskapen på grund av den spanska regeringens dröjsmål med att tillämpa direktivet.
Jag anser att det är ett bra rättsligt prejudikat som stärker gemenskapsdirektivens giltighet.
Det nuvarande direktivet är ett minimidirektiv.
Det fastställdes vissa informationsskyldigheter och också förvärvarens, entreprenörens, möjlighet att ångra sig inom en period på tio dagar och då återfå den erlagda summan.
Men det är klart att det, i egenskap av minimidirektiv, inte kunde lösa alla frågor som uppkom.
I diskussionen de senaste två åren i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden i denna fråga har det framhävts att det nuvarande systemet ger upphov till skador för många gemenskapsmedborgare och därför vore det lämpligt att komplettera den arsenal vi har.
Ur gemenskapsrättslig synvinkel kommer vi kanske att stöta på någon svårighet.
Svårigheten ligger i den vilja som finns i dag i alla gemenskapens institutioner att använda instrument av lagstiftande karaktär sparsamt.
Vi har rådets Mandelkernrapport, vi har kommissionens förslag om den europeiska styrningen och om förbättringen av gemenskapens lagstiftning och vi har avslutningsvis Europeiska rådets överenskommelser i Sevilla, där rådet insisterar på behovet att gå vidare i detta område med just Europaparlamentets deltagande.
Dessutom har detta direktiv det speciella att det går in på ett område som privaträtt, avtalsrätt och fastighetsrätt, som av tradition anses falla under medlemsstaternas behörighetsområde.
Därför är den väg vi har framför oss inte lätt.
Å ena sidan anser jag att det är ett område som naturligtvis är gemenskapens, eftersom det handlar om fastigheter som säljs i ett land till gemenskapsmedborgare, med ansvar som kan uppkomma i efterhand, och å andra sidan handlar det - som jag redan sagt - om ett område i privaträtten som man vanligtvis inte skulle tänka att det tillhörde gemenskapsområdet.
Dessutom uppkommer frågan om den möjliga nyttan av eller begränsningen av lagstiftningsförfarandet.
Det har t.ex. föreslagits att man i denna fråga skulle kunna använda andra slag av åtgärder, t.ex. samarbete mellan medlemsstaterna för att bekämpa penningtvätt som förekommer i vissa typer av? timesharing? eller helt enkelt mot vissa system för bedrägerier eller liknande.
Det talas om möjligheten att använda sig av förfaranden för medreglering, självreglering, t.ex. med hjälp av ackreditering av operatörer på detta område.
Det finns en hel rad av svårigheter som avspeglas i betänkandet.
Parlamentets betänkande är ett kompromissbetänkande.
Det finns en uttömmande studie av kommissionen, men den är från 1999.
Jag tror att huvudslutsatsen är att man måste be kommissionen att ånyo studera frågan och att så fort som möjligt lägga fram förslag för oss: av lagstiftande eller inte lagstiftande karaktär.
Då vi går igenom den rapport som antagits av kommissionen ser vi ett fel i punkt 20, där man talar om vissa överträdelseförfaranden som redan beslutats, och därför är punkt 20 utan betydelse och bör tas bort.
Det finns också ett antal onödiga upprepningar som visar sig i punkt 6 och 7.
Jag skulle föreslå kammaren att rösta mot punkterna 6, 7 och 20.
När det gäller de framlagda ändringsförslagen finns det tre - 1, 2 och 3 av Bradbourn, Lehne och McCarthy, som handlar om specificering av vissa bestämda dagar - som jag tycker är alldeles för specifika ändringsförslag för en text som inte är lagstiftande.
Avslutningsvis finns det tre ändringsförslag av McCarthy som förtydligar vissa aspekter om information och ansvar, som jag tycker är korrekta.
Herr talman!
Jag avslutar med det och hoppas att kammaren i morgon kan anta detta förslag till betänkande.
