# ID: svediakorp-gov427519
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,215
# sentences: 69
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag uppskattar ordförandeskapets yttranden och ledamöternas bidrag.
Vissa har fokuserat på själva frågan, och andra på förhållandet mellan den dramatiska befolkningsökningen och det antal människor som fortfarande saknar mat.
Det här är två kompletterande problem, som påminner mig om den dramatiska omröstningen tidigare i kammaren i dag om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa.
Dessa frågor har mycket med varandra att göra, och det är förvisso nästan omöjligt att bekämpa hungersnöd på ett meningsfullt sätt utan att också ta itu med frågan om befolkningspolitiken.
Ytterligare en viktig aspekt som jag har fokuserat på mer och mer är det direkta förhållandet mellan konflikter och hungersnöd.
Tanzania har så länge som man kan minnas tagit emot mer än en halv miljon flyktingar i läger.
De måste alla få mat.
De ökar alla det antal människor som vi måste göra något åt för att hjälpa att överleva.
Saker och ting kunde vara annorlunda.
De hungriga människor som är offer för konflikter är en människoframkallad katastrof.
Optimister skulle betrakta detta som något som vi kunde ändra.
Men det handlar inte bara om att öka jordbruksproduktionen, utan också om att skapa fred och ett minimum av anständighet och styre.
Flera talare har kommenterat avsaknaden av ledare för våra medlemsstater, men ordförande Prodi och jag var där för kommissionen och vi gjorde vår del av arbetet.
Många andra har fokuserat på förhållandet mellan vår jordbrukspolitik i Europa och handelsfrågorna: van den Berg, van den Bos, Sandbæk och andra.
Jag skulle vilja säga att vi måste undvika de överdoser av Euromasochism som vi ofta får höra när vi talar om dessa frågor.
Till Sandbæk skulle jag vilja säga att även om det är Oxfam som lägger fram dessa siffror, som karakteriserar EU som det mest protektionistiska blocket i frågan, är verkligheten fortfarande att vi i Europa importerar mer livsmedel och fler jordbruksprodukter från tredje världen, än den sammanlagda importen för Förenta staterna, Japan, Kanada och de andra OECD-länderna utanför EU.
Detta är fortfarande verkligheten.
Så det finns en gräns för hur masochistiska vi borde vara.
Det är sant att subventioner är ett stort problem.
Detta är mycket tydligt i dag, och det kommer att vara en central fråga vid diskussionerna i Johannesburg.
Statistiken är överväldigande.
OECD-länderna spenderar 350 miljarder US-dollar per år på subventioner jämfört med 50 miljarder US-dollar per år för utvecklingssamarbete.
Vår interna analys i Europa motsvarar och går lyckligtvis i samma riktning som de globala påtryckningarna när det gäller vad vi borde göra.
I båda fallen är rubriken? reform och minskade subventioner?.
Vi hoppas göra framsteg i denna fråga.
Van den Bos sade att det finns för mycket monokultur och för litet livsmedelssäkerhet.
Jag håller med.
Ett bra exempel på detta är Etiopien, som vi har diskuterat om och om igen under årens lopp.
Det är det största exemplet med gammaldags traditionellt livsmedelsbistånd - man sänder dit vete, vilket är bra för jordbrukarna i Wisconsin och på andra platser, men inte för överlevnaden och hållbarheten för Etiopiens folk.
Vi enas nu om en ny strategi med den etiopiska regeringen, och till och med med Förenta staterna.
I år höll vi seminarier med regeringen, där också statsministern närvarade, för att fastställa en ny livsmedelssäkerhetsstrategi, som skiljer sig avsevärt från den gamla strategin med livsmedelsbistånd.
Detta är exakt vad jag sade till parlamentet - att vi ville se denna förändring.
Den kommer.
Det är en strategi som jag inte såg nog av i Dioufs presentation av FAO: s dagordning.
Det är en av orsakerna till motsättningarna i våra diskussioner med FAO.
Herr Ó Neachtain, jag sänder varma hälsningar till era nära vänner och väljare.
Fru Sauquillo Pérez del Arco!
Att kalla Johannesburg den sista chansen efter Doha och Monterrey är ett sätt att uttrycka sig på som jag inte vill kopplas samman med.
Detta uttryckssätt får det att verka som om Doha och Monterrey båda var misslyckanden.
Så var det inte.
Inom Europeiska unionen kan vi vara nöjda med att vi, tack vare vår envishet och våra energiska bidrag, har en utvecklingsdagordning från Doha.
Utan EU: s betoning av detta skulle det inte vara fallet.
Utan beslutet från Barcelona inför konferensen i Monterrey skulle vi inte ha kunnat ge ett verkligt bidrag.
Utan ett verkligt europeiskt bidrag skulle vi inte ha haft den typ av amerikanskt beslut som vi såg.
Vi går inte framåt tomhänta.
Toppmötet i Rom var ett tillfälle att åter fastställa betydelsen hos livsmedelsfrågan i allmänhet.
Av det skälet var toppmötet meningsfullt, till och med i fråga om dess val av tidpunkt.
Men nästa steg är Johannesburg.
Jag håller med Haarder om svårigheterna under upptakten till mötet i Johannesburg.
Vi måste arbeta mycket hårt under de veckor och månader som leder fram till mötet.
Belder frågade om det nya programmet för hungersnödbekämpning som FAO: s generalsekreterare Diouf lagt fram.
Kostnaden för detta program, som lades fram bara ett par dagar före toppmötet, är 24 miljarder US-dollar med ytterligare offentliga medel.
Det är en hög kostnad.
Detta var ett rent sekretariatsinitiativ, som inte togs på begäran av medlemmarna och som inte diskuterades med dem på förhand.
En hel del arbete måste göras för att kunna stödja och berättiga detta initiativ.
Man bör också komma ihåg att ett annat nyligen antaget gemensamt omfattande jordbruksprogram för Afrika mellan FAO och NEPAD (New Partnership for Africa ' s Development) kräver investeringar med ytterligare 240 miljarder US-dollar från och med nu och till och med 2015.
Så det råder definitivt ingen brist på fantastiska initiativ från FAO: s sekretariat som omfattar miljarder och åter miljarder med nya ytterligare pengar.
Merparten av pengarna kommer dock från sekretariatet utan någon som helst verklig diskussion och samordning med givarna eller med medlemmarna i allmänhet.
Det är ett av skälen till varför vi inte ansåg att det var särskilt lätt att relatera konstruktivt till allt som har lagts fram för oss i detta hänseende.
Allt detta får inte misstolkas som om det skulle återspegla en negativ inställning.
Vi arbetar tillsammans med FAO; vi genomför ett antal bra projekt i Afrika; vi finansierar detta arbete genom vår regionala ekonomiska ram när våra partner i Afrika ber oss att agera hand i hand med FAO inom områden där denna organisation har en verklig expertis.
Vissa saker fungerar faktiskt.
Jag har försökt att klargöra denna fråga.
Jag varnade för lockelsen med att tro att det inte gjordes några framsteg alls.
Vad vi behöver är en kombinerad ansträngning som består av befolkningspolitik, en hållbar utveckling på breda grunder, fattigdomsbekämpning, och att stoppa de krig och konflikter som fortfarande är huvudorsaken till att miljontals människor svälter.
Det är en människoframkallad och politisk fråga.
Det måste vi komma ihåg.
