# ID: svediakorp-gov427504
# author: Bowis (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 677
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I dag fyller min mor 97 år, och under hennes livstid har hon sett krig och hungersnöd, fattigdom och farsoter, och hon har också sett vår värld finna kunskapen att förhindra och övervinna dessa globala missförhållanden.
Men hon har ännu inte levat tillräckligt länge för att få se ledarna i vår värld förenas, för att använda denna kunskap för att införa fred och hälsa och existensmedel för de 800 miljoner medmänniskor som lever i hungersnöd.
Min mor var 69 när man vid den första världslivsmedelskonferensen förband sig att se till att alla skulle befrias från hungersnöd - inte alla förutom 400 miljoner - alla.
Hon var 91 när man vid världstoppmötet om livsmedel övergav detta löfte och upprättade målet med att halvera världens hungersdrabbade till 400 miljoner senast 2015.
Nu vet vi att detta förfärande blygsamma mål inte ens kommer att ha uppnåtts förrän 2030.
Under den andra halvan av min mors liv har 400 miljoner människor dött av hunger - tre gånger så många som dödats i krig under hennes livstid.
På hennes födelsedag i dag kommer ytterligare 24 000 att dö.
Vi borde väl ändå ha kunnat förvänta oss att man vid toppmötet i Rom skulle ha enats om en handlingsplan för att stoppa denna slakt.
Västvärldens ledare borde väl ändå ha stöttat ett program för att ta itu med orsakerna till hungersnöden: fattigdom, konflikter, sjukdom, sanitära förhållanden, dåligt styre, människoframkallade katastrofer, och otillräcklig lokal livsmedelsproduktion och distribution, precis samma punkter som ni, herr kommissionär, tog upp i er skrivelse om toppmötets brister av den 20 juni till Diouf.
Ni hade rätt, men ni var överdrivet artig.
Ni kunde ha börjat med att fördöma EU: s medlemsstater, bland vilka endast värdlandet Italien och ordförandelandet Spanien sände sina regeringschefer.
Den brittiska Labourregeringen sände inte ens Blair, och inte den hetlevrade Clare Short.
Nej, de sände en yngre tjänsteman, en medlem av Förenade kungarikets departement för internationell utveckling, jag citerar? kunskapsförmedling om enheten för särskilda initiativ?.
Så mycket brydde de sig.
Var fanns passionen?
Den italienska pressen gjorde det klart att delegaterna intresserade sig mer för? det ljuva livet? än för att bekämpa världens hungersnöd.
Det tog två och ett halvt år att anordna detta toppmöte.
Det kostade miljoner.
Det var så välorganiserat att det slutliga dokumentet var överenskommet innan toppmötet började.
Och vilken förklaring det var sen då!
I förklaringen påminner, erkänner, intygar och upprepar man, och sedan börjar man om på nytt igen.
Den nya politiken för att hjälpa världens hungriga människor är inte? Allt utom vapen?, utan allt utom att lyfta sina armar för att göra något.
Detta sammanfattas i en rekommendation - och kommissionären citerade den:? Vi uppmanar FAO att inrätta en mellanstatlig arbetsgrupp för att under en tvåårsperiod utarbeta en uppsättning med frivilliga riktlinjer för att medlemsstaterna skall kunna uppnå ett gradvis genomförande av rätten till tillräckliga livsmedel.?
Vilket hoppingivande budskap för de som lider hungersnöd.
Vilken undanflykt.
Tänk inget, se inget, gör inget.
Inga nya tankar, inga nya visioner, inga nya initiativ och ingen brådska.
År 2015, och säkerligen också år 2030, kommer vi att stå där igen och beklaga bristen på framsteg, de förlängda tidsfristerna, de minskade målen, inrättandet av arbetsgrupper och underlåtenheten att hjälpa de hungriga nationerna att möta sina behov.
Återigen kommer vi att sätta igång brådskande upprop för konsekvenserna av vår brist på handling i dag.
Nu går vi vidare till Johannesburg, och vårt budskap måste vara:? Vakna Europa, vakna väst?.
Vi måste en gång för alla övervinna denna politiska sömnsjuka, som tycks paralysera oss inför katastrofer som vi tillsammans har makten att förhindra.
