# ID: svediakorp-gov427341
# author: Van Lancker (PSE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-07-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 970
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman, ärade kolleger!
Innan jag inleder denna debatt vill jag hjärtligt tacka de kolleger som på ett konstruktivt sätt har försökt att nå ett så brett avtal som möjligt när det gäller detta ämne.
Jag vet att det är ett känsligt ämne för vissa kolleger, och jag uppskattar deras ansträngning.
Jag skulle vilja använda min talartid till att få två missförstånd ur världen, som har givits näring genom en aggressiv e-postkampanj som vi alla fallit offer för under de senaste dagarna.
För det första, detta förslag pläderar inte för harmonisering av lagstiftning på Europanivå.
Det tar inget i anspråk hos medlemsstaterna eller kandidatländerna.
Vi förblir övertygade om att lagstiftning och åtgärder måste fortsätta att vara medlemsstaters befogenhet, och förslaget tar alltså fullständig hänsyn till subsidiaritetsprincipen.
Vad det däremot gör är att lansera en vädjan för att få i gång en inlärningsprocess på Europanivå, att samla uppgifter om situationen i medlemsstaterna, att undersöka hur politiken avseende sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter är upplagd i medlemsstaterna och vilka åtgärder som ger goda resultat.
Kolleger!
Jag har god anledning att hålla denna plädering.
Det finns för det första mängder av områden på vilka Europeiska unionen har inlett ett jämförbart tillvägagångssätt med goda metoder, med ömsesidigt lärande, med utbyte av information.
För mindre än en timme sedan behandlade vi i denna kammare Trakatellis-betänkandet om en europeisk hälsostrategi, i vilken man försvarar och uppmuntrar ett sådant tillvägagångssätt inom ramen för en handlingsplan.
Nåväl, sexuell och reproduktiv hälsa måste vara en del av en kampanj för hälsofrämjande åtgärder, och jag vet därför inte varför detta inte skulle tillämpas här.
För det andra, när vi talar om politiken för utveckling och samarbete förespråkar detta parlament och hela unionen med rätta att sexuella och reproduktiva rättigheter måste vara en del av en sådan politik för utveckling och samarbete.
Det skulle ändå vara underligt om vi förespråkade detta för utvecklingsländerna fastän de europeiska rösterna tystnade i samma ögonblick som det började handla om vår egen politik.
Det finns förresten anledning till att oroa sig.
Det råder enorma skillnader i situationen i medlemsstaterna på planet för sexuell och reproduktiv hälsa.
Hur kan det komma sig att antalet aborter i vissa kandidatländer är upp till 10 gånger högre än i de medlemsstater som uppvisar bäst resultat på detta område?
Det är förståeligt eftersom priset på preventivmedel i vissa kandidatländer ligger på en tredjedel av kvinnornas lön, medan aborter är gratis.
Detta är ändå inte den sortens politik som vi vill stimulera!
Ännu ett exempel: hur kan det vara så att man ser en otrolig stigning av oönskade tonårsgraviditeter i ett antal länder, medan andra länder lyckas hantera detta problem?
Måste vi då fråga oss om tonåringarna är så olika eller om politiken är så olikartad?
Alltså, bästa kolleger, låt oss lära oss av varandra utan att harmonisera.
Den andra fördomen.
Detta är inget abortförslag.
Tvärtom, betänkandet söker efter vägar att ge kvinnor möjlighet att välja om, när och hur många barn de vill ha, och att erfara sin sexualitet på ett sunt sätt.
Det betyder att betänkandet vill förebygga oönskade graviditeter och alltså även aborter.
Punkt 8 säger mycket tydligt att abort inte får uppmuntras som familjeplaneringsmetod.
Vi bör emellertid utveckla en treledad politik.
Ett första led är öppen sexuell uppfostran och information.
Alltför många unga människor tror inte att man kan bli gravid första gången man har samlag, eller får sin sexuella uppfostran genom porrfilmer.
Denna information borde handla om att forma relationer och om att umgås på ett ansvarsfullt sätt med varandra.
Om sexuell uppfostran reduceras till biologi går det snett.
Det andra ledet är att varje kvinna måste kunna göra ett fritt val i fråga om sin sexuella och reproduktiva hälsa.
Det betyder att hon måste ha tillgång till ett brett urval av preventivmedel och bra tjänster, och måste få information om för- och nackdelarna.
Detta val finns inte om kvinnor måste betala upp till en tredjedel av sin lön.
Det innebär också att vi måste göra en extra ansträngning för de grupper som inte nås nu.
Alla kampanjer som säger att detta är eugeniskt prat sprider lögner.
Jag är övertygad om att akuta preventivmedel för nödsituationer också måste vara en del av detta koncept.
Det innebär alltså dagen-efter-piller.
Och jag hoppas att PPE-DE kommer att fortsätta att stödja de ändringsförslag som de båda grupperna har lagt fram.
Det tredje ledet är det mest kontroversiella.
Jag anser också att abort skall vara den sista nödlösningen i en politik beträffande sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor för vilka preventivmedel misslyckats.
Abort är för övrigt legaliserat i de flesta länder.
Och låt oss inte blunda för abortturismen, för de obligatoriska förflyttningar som en del kvinnor måste bemöda sig med eftersom de misslyckats att förhindra graviditet.
Detta medför en allvarlig social orättvisa, eftersom enbart de som är nog välbemedlade har råd med den resan.
I betänkandet uppmanas för övrigt medlemsstaterna att inte åtala de kvinnor som ändå har undergått en olaglig abort.
Därmed upprepar vi bara det som organisationen Peking + 5 redan har sagt.
Till sist, fru talman, under inledningen av denna debatt förekom oerhört många diskussioner mellan oss.
Även alldeles före detta sammanträde gjordes försök att nå maximalt samförstånd.
Jag hoppas att dessa ansträngningar kommer att belönas i morgon, och att kommissionen kommer att stödja oss i ett initiativ.
(Applåder)
