# ID: svediakorp-gov427210
# author: Nobilia (UEN). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-07-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 432
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Vi avvisar inte helt GMO och användningen av dem.
Vi är i stället för en reglerad användning av dem, vilket för övrigt är nödvändigt med tanke på den globala situationen: 50 miljoner hektar i världen odlas med användning av GMO mot endast 12 000 i Europa.
Detta borde leda till att man ifrågasätter den europeiska forskningen, förutom Europas roll i samband med GMO och användningen, ofta skönsmässig och okontrollerad, av produkter som innehåller GMO i utvecklingsländerna.
På samma sätt borde detta leda till ett ifrågasättande av värdet av att skydda den biologiska mångfalden samt betydelsen av de garantier och den säkerhet som vetenskapen ännu inte förmår ge konsumenterna.
Men detta är inte tillfället att föra den diskussionen.
Det som emellertid väcker förvåning i de förslag som behandlas och i föredragandenas arbete är sättet att överföra principerna från Cartagenaprotokollet.
Det verkar faktiskt som om försiktighet och öppenhet, grundläggande inslag i det protokollet, har tolkats på ett sätt som ibland är rent förvridet, framför allt om man läser den andra förordningen, den om spårbarhet och märkning.
Det finns inte spår av en enhetlig metod som kan intyga att operatörerna verkligen har vidtagit alla de åtgärder som krävs för att undvika föroreningar, och inte heller förutses en myndighet som kan intyga att dessa åtgärder verkligen har vidtagits, eller för övrigt att det finns en harmoni mellan de mängder föroreningar som tillåts.
På samma sätt kan man säga om de prov som skall lämnas in samtidigt med begäran om tillstånd, där ansvaret för provtagningen överlämnas till den som begär auktoriseringen.
För övrigt verkar det inte vara passande att ge de ekonomiska operatörerna ansvaret för att visa kvaliteten i de vetenskapliga analyserna, något som för övrigt skall bestämmas subjektivt, eftersom inte ens Cartagenaprotokollet på ett avgörande vis tar upp frågan om ansvarighet, utan hänskjuter undersökningen av den frågan, av själva grundbegreppen, till fyra år efter det att själva protokollet har trätt i kraft.
Om målet alltså är spårbarhet, i enlighet med försiktighetsprincipen, så förstår jag inte varför en auktorisering skulle gälla tio år efter förordningen, medan den dokumentation som stödde den i stället bara skulle förvaras under fem år enligt den andra förordningen.
Förhoppningen när det gäller föredragandenas arbete och framför allt Scheeles arbete, som faktiskt har förbättrat förslaget från kommissionen, är att dessa frågetecken skall rätas ut för att vi skall komma fram till en samsyn som åtminstone fungerar.
