# ID: svediakorp-gov427151
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-07-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,029
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, herr rådsordförande, ärade parlamentsledamöter!
Dagens debatt har fört fram i ljuset några av de viktiga frågor som det spanska ordförandeskapet tagit itu med, och som jag skulle vilja kommentera helt kort.
Den första punkten avser en ytterligare fördjupning av diskussionen om terrorismen.
Av den diskussionen framgår tydligt att enbart ett starkt samarbete på europeisk nivå kan lösa problemen.
Och under det senaste halvåret har konkreta framsteg i den riktningen gjorts: när det gäller återförvisning, gemensamma insatser vid de yttre gränserna, det gemensamma viseringssystemet.
Terrorismen besegras inte med isolerade åtgärder utan med en samordning som vi är skyldiga att genomföra på europeisk nivå.
En andra uppsättning problem gällde den internationella hjälpen och det kommande toppmötet i Johannesburg.
Jag vill helt kort återkomma till dessa frågor, för sammanträdena i dag och i morgon är de sista före detta mycket viktiga toppmöte, som äger rum i slutet av augusti.
Under det gångna halvåret - från Monterrey via Kananaskis - har vi kunnat skönja hur trenden mot en ständig minskning av bidragen i viss mån har börjat vända.
Jag använder frasen? i viss mån?, för å ena sidan gläds jag åt det faktum att det handlar om ett trendbrott, men å andra sidan oroas jag en aning över att det inte varit lika kraftigt som vi alla önskade.
Oron ökar sedan när jag ser hur svårt det förberedande mötet inför Johannesburg har varit, det som ägde rum i Bali.
Jag vill säga, som ett svar på era frågor, att vad gäller kommissionen så kommer generaldirektoratet för utveckling inte att läggas ned, utan det kommer tvärtom att förstärkas.
Jag har faktiskt för avsikt att föreslå ett gemenskapsinitiativ för Afrika som utvecklar de riktlinjer för NEPAD (nytt partnerskap för Afrikas utveckling), som drogs upp under G8-mötet i Kananaskis.
Vi måste absolut ägna oss åt Afrika med större engagemang och med mer energi.
I sammanhanget vill jag även helt kort beröra frågan om Medelhavet, som har förts framåt under den halvårsperiod som just varit.
Men även i det här fallet är impulserna inte tillräckligt kraftfulla med tanke på dimensionerna på de problem som vi ställs inför när det gäller detta område.
Alla de diskussioner vi fört i dag om invandringen, om säkerheten, om våra relationer med omvärlden, allt detta kräver en kraftfullare och tydligare Medelhavspolitik.
Slutligen, när det gäller utvidgningen så har grunden lagts för att kunna slutföra arbetet i Köpenhamn.
Detta har varit ett mycket svårt mål att uppnå, och ordförandeskapet och kommissionen har arbetat intensivt på att nå det och med gott resultat.
Intresset är naturligtvis stort.
Det finns också frågetecken när det gäller hur förhandlingarna skall bedrivas i framtiden och framför allt när det gäller jordbruket.
Jag måste säga, i ärlighetens namn, att kommissionens förslag är de enda som lyckas förena de olika kraven, de olika förväntningarna, i en pressad budgetsituation, men också i en situation där vi i så stor utsträckning som möjligt måste tillmötesgå kraven från jordbrukarna i de nuvarande medlemsstaterna.
Vi har använt alla de extraresurser vi hade för direkt stöd.
Under de senaste åren har vi sparat kraftigt för att komma ned under 1,27 procent som vi satt upp som gräns, och med en utvidgning med yttrligare tio medlemmar kommer vi visserligen att kunna hålla oss kvar inom 1,27 procent, men då utnyttjar vi alla våra resurser.
Jag tror emellertid att detta är den enda väg vi kan gå i framtiden.
Så ett par korta svar på konkreta frågor: Bonde tog upp det berömda samtalet mellan mig och ordförande Aznar om problemen i fiskeriutskottet.
Jag tycker faktiskt att detta är rätt metod.
Vi har haft trettio eller fyrtio sådana här telefonsamtal under det senaste halvåret, och det är just tack vare detta löpande samarbete som vi har kunnat arbeta för vårt gemensamma bästa.
Jag vill till och med uppmana Bonde att ringa mig, han också, så att vi kan stämma av vårt arbete med varandra.
(Applåder)
När det gäller Irland, Doyle, så sade jag i går klart ifrån att det inte finns någon plan inför den irländska folkomröstningen.
Jag sade inte bara detta, utan jag sade dessutom att det inte finns vare sig en bakdörr eller en sidoingång.
Jag var mycket tydlig, och jag hoppas att denna klarhet skall tas till protokollet för dagens sammanträde.
Imbeni, slutligen, ställde ett antal frågor som gällde den årliga planeringen av vårt arbete - detta är mycket viktigt - och den treåriga planeringsperioden som antogs av Europeiska rådet i Sevilla.
Jag tror inte jag begår ett misstag när jag säger att denna årligen återkommande planering är den enda acceptabla lösningen inom de nuvarande begränsningarna för ordförandeskapet för institutionerna för att medge en institutionell kontinuitet, dvs. ett sätt att respektera varaktigheten för ordförandeskapet och samtidigt hjälpa oss att planera för en längre period.
När det gäller årsplaneringen fortsätter kommissionen att lämna sina preliminära förslag inom ramen för APS-förfarandet som har en ettårig strategi, och detta påverkar såväl parlamentet som rådet.
Detta är ett konkret sätt att börja samarbeta.
När det gäller den treåriga planeringsperioden, så tror jag att de tre institutionerna gemensamt borde undersöka hur denna nya idé kan bli användbar och hur man kan undvika att det blir en byråkratisk belastning.
I det sammanhanget skulle det vara användbart att undersöka hur man skulle kunna anpassa planeringsperiodens längd till de olika nuvarande institutionernas mandatperioder och försöka göra dem så homogena som möjligt.
En sista kommentar, fortfarande i anslutning till en fråga från Imbeni.
Jag vill här påminna om de ord, inte bara av sorg utan också av stor uppskattning och respekt, med vilka detta parlament hyllade professor Marco Biagi som så barbariskt mördades av terrorister.
(Applåder)
