# ID: svediakorp-gov427102
# author: Dell'Alba (NI). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-07-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 382
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Det är synd att inte företrädare för kandidatländerna, eller åtminstone en lite större publik finns här för att lyssna på vår diskussion.
Om de vore här skulle de kunna lägga märke till det egendomliga, för att inte säga för mycket egendomliga, med denna gemensamma debatt.
Å ena sidan, vilket många kolleger redan har påpekat, ber parlamentet och kommissionen oss att utnyttja reserverna i flexibilitetsinstrumentet för att täcka kostnader som när allt kommer omkring är löpande, även om de är för stora - jag tänker på rubrik nr 5, och när jag tänker på det faktum att vi befinner oss i en byggnad som vi lika gärna kunde vara utan, så säger jag mig att när det gäller ersättningen för rubrik nr 5 så kanske det är just där som man skulle kunna få fram resurserna - varför man måste bottenskrapa tunnan, som man säger på italienska, och å andra sidan förbereder vi oss på att ge våra respektive länders ekonomiministrar, som har stort behov av det, en present på 14 miljarder i avsättningar som inte utnyttjats, ofta av dem själva.
Med andra ord:? Här är det minsann ingen som är dum?, som en stor italiensk humorist sade en gång.
Det är med andra ord inte möjligt att fortsätta på den inslagna vägen: att säga i de europeiska toppmötena att det inte finns pengar för att finansiera utvidgningen och, som Virrankoski sagt, komma ned till lägsta tänkbara budget vad gäller utbetalningar under de senaste åren, en löjligt låg siffra jämfört med de maximibelopp, de tak som bestämdes i Edinburgh, för att sedan befinna oss i denna situation.
Jag tror att detta blir avgörande för vår trovärdighet under de kommande åren.
Om staterna anser att de har behov av de tusentals miljarder som vi återbetalar varje år till deras budgetunderskott så är det ett allvarligt problem, men det är ett lika allvarligt problem att vi hamnat i en sådan situation.
Det var detta jag ville understryka i denna diskussion i vilken varken kommissionen eller parlamentet spelar huvudrollen.
Budskapet är i första hand riktat till rådet.
