# ID: svediakorp-gov426704
# author: Raschhofer (NI) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 273
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ärade kolleger!
Det är odiskutabelt: Det rådet inget tvivel om att utvidgningen är en historisk nödvändighet.
Den kommer, det är ett faktum, och det är också gott och väl.
Men om det inte går att hålla 2004 som anslutningsdatum är det ingen tragedi.
Det är processens kvalitet som är avgörande, inte tempot.
Projektets framgång måste vara säkerställd.
Betänkandet har många förtjänster.
Jag skulle dock önska mig mer politiskt mod när det gäller att nämna förestående problem vid namn.
Jag skall ge två exempel på detta.
För det första: Det finns ingen planeringssäkerhet för finansieringen av utvidgningen efter 2006.
Enligt min uppfattning är den metod där man tillämpar en begränsningsstrategi betänklig.
Medborgarna måste få veta vad som väntar dem.
De har rätt till det.
Detta är inte något intellektuellt tvivelaktigt argument, herr kommissionär.
För det andra: I dispyten om Benesdekreten handlar det i grund och botten om amnestilagen från 1946.
Det får inte handla om att missbruka historien som hinder för utvidgningen.
Amnestilagen legitimerar dock fördrivande som instrument för att lösa konflikter och förklarar uttryckligen att straffrihet skall råda för brottsliga handlingar.
Detta strider mot unionens etiska grundval, principerna för Europas värdegemenskap och slutligen Köpenhamnskriterierna.
Det var ungefär samma sak, etisk-etniska rensningar, det handlade om i samband med Balkankonflikten.
Den som bagatelliserar denna värdekonflikt gör Europa en björntjänst.
Rätt är i likhet med orätt inte delbart och inte förhandlingsbart, varken i det förgångna, i nutiden eller i framtiden.
