# ID: svediakorp-gov426674
# author: Sommer (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 898
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Den förestående utvidgning som vi diskuterar är givetvis en utmaning utan motstycke för Europeiska unionen.
Antalet medlemsstater kommer nästan att fördubblas.
EU: s befolkning kommer att växa med nästan 50 procent.
Vad som dock inte kommer att öka väsentligt är bruttonationalprodukten i detta nya EU.
Den kommer endast att öka med cirka 10 procent.
Glappet i välstånd mellan de nuvarande 15 medlemsstaterna och de nya medlemmarna är enormt.
Utvidgningen kommer att innebära stora uppoffringar för oss alla.
Men vi är ju överens: Vad är kostnaderna mot denna historiska chans att politiskt och ekonomiskt återförena ett Europa i fred och demokrati och i politisk och ekonomisk stabilitet?
Men redan nu känner många av de regioner i unionen som gränsar till kandidatländerna av de första effekterna av utvidgningen.
Det är dessa gränsområden som konfronteras direkt och utsätts för enorma påfrestningar i samband med utvidgningsprocessen, regioner som i allas vårt namn tvingas dra det tyngsta lasset i utvidgningen.
Dessa gränsregioner behöver vår solidaritet.
Vi måste hjälpa dem att bemästra den svåra situationen.
Visst, alla gränsregioner är inte lika.
En del har det bättre medan andra har det sämre.
Men många har inte haft det särskilt bra på mycket länge.
Dessa regioner har i flera årtionden befunnit sig i den absoluta utkanten, nästan vid världens ände ur vår synvinkel.
Detta är inte någon särskilt attraktiv situation, vilket även visas genom det faktum att en lång rad av dessa regioner fortfarande är mål 1-områden.
De ligger fortfarande långt efter genomsnittet i EU.
Vad är det då som kännetecknar situationen i dessa problemtyngda gränsregioner?
Hög arbetslöshet, perspektivlöshet ända till resignation, utflyttning av unga människor, tomma innerstäder, tomma byar på landsbygden och därigenom förlorad infrastruktur, för vem tänker till exempel på att bygga ut transportvägar när det ändå verkar som om ingen längre behöver dem.
Den förlorade infrastrukturen ger i sin tur ett förlorat hembygdsvärde, minskad attraktionskraft, sämre livskvalitet: en ond cirkel.
Då skall man dessutom konfronteras med konkurrensen från de kandidatländer som helt rättmätigt tränger på västerut från andra sidan gränsen.
Det är ett faktum att gränserna länge har varit semipermeabla, dvs. halvgenomträngliga.
Detta är inte nödvändigtvis en rättvis konkurrens, för vi vet hur stora skillnaderna är i välstånd mellan grannregionerna på denna sida och på andra sidan gränsen.
Det innebär helt olika levnadskostnader, arbetskostnader och sociala kostnader, och för övrigt även mycket olika miljöstandarder för en lång tid framöver, vilket är en ytterst konkurrenssnedvridande situation.
Den är särskilt svårbemästrad för de små och medelstora företagen inom hantverks- och servicesektorn och för medelklassen.
Detta är skälet till att jag i mitt betänkande lade särskild vikt vid stödet till de små och medelstora företagen i gränsregionerna.
Jag hade till och med önskat att vi kunde införa en egen budgetrubrik för att verkligen kunna garantera detta stöd.
Jag tvingades emellertid inse att förslaget inte kunde få majoritet, och givetvis stämmer det att införandet av ett nytt stödinstrument till exempel tar lång tid i anspråk.
Men den tiden kan inte de små och medelstora företagen vänta.
De behöver snabb hjälp.
Därför avstod jag till slut från att förverkliga min idé och förklarade mig införstådd med att gå tillbaka till det beprövade och länge använda stödinstrumentet Interreg.
Slutligen fick jag också intrycket att kommissionen inser den absoluta nödvändigheten av att avsätta mycket omfattande medel för de problemtyngda gränsregionerna.
Och vi själva bör inse nödvändigheten av att ha tidsbegränsade övergångsåtgärder i fråga om fri rörlighet för tjänster och arbetstagare.
Det är nödvändigt med en stegvis öppning, att agera försiktigt.
De ändringsförslag som har lagts fram och som ignorerar denna nödvändighet har givetvis inte mitt stöd.
Dessutom skall sägas att vi reagerar sent i vår omsorg om våra gränsregioner, och det med alldeles otillräckliga medel.
Även detta tar jag upp i betänkandet.
Det vore orättvist att satsa större delen av dessa magra anslag på att stödja utbyggnaden av de transeuropeiska näten.
De transeuropeiska näten ligger i hela Europas intresse.
Gränsregionerna tjänar endast indirekt på detta.
I gränsregionerna behövs det regionala transportförbindelser, särskilt gränsöverskridande regionala sådana.
Där finns det ju nästan ingenting.
Det som nu inleds genom de gemensamma åtgärderna för gränsregionerna är verkligen bara en början, ett första steg.
Låt oss vara medvetna om det faktum att nedmonteringen av de brister som finns är en uppgift för flera generationer.
Ytterligare åtgärder måste alltså följa.
Givetvis närmar sig dessa gränsregioner nu mitten i unionen, och det ger naturligtvis enorma möjligheter inför framtiden.
Det finns en chans att bli modellregion för det europeiska samarbetet, det stämmer, men det är först om många år.
Till dess måste vi hjälpa till.
Låt oss ange färdriktningen och ge betänkandet ett brett stöd i kammaren.
En färdriktning som visar medborgarna i de problemtyngda regionerna att vi inte offrar dem för utvidgningen, att vi inte lämnar dem i sticket, utan att vi tar deras hand för att tillsammans slå in på vägen mot en bra framtid.
(Applåder)
