# ID: svediakorp-gov426654
# author: Murphy (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 922
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag skulle vilja tacka rådet för dess ihärdiga sätt att driva detta komplicerade ärende, och framför allt kommissionär Verheugen och hans personal för den enorma mängd arbete de har lagt ned på att övervaka de framsteg som gjorts i kandidatländerna.
Det har faktiskt fört oss till debatten här i dag.
Utan deras insatser skulle vi helt enkelt inte vara där vi är nu.
Den 6 juli 2002 kommer ett mycket berömt sportevenemang att starta.
Jag talar inte om världsmästerskapet, vars final kommer att ha spelats mellan England och Irland långt före den 6 juli, utan om Tour de France.
Europeiska unionens utvidgning kan på många sätt jämföras med Tour de France.
Om vi föreställer oss att vi deltog i loppet, skulle vi nu befinna oss i den sista stigningen, i bergen, med större delen av det hårda loppet bakom oss och med mållinjen nästan i sikte, med Champs-Elysées i Paris väntande på oss.
Men vi har några tuffa och svåra stigningar kvar.
Som alla som har suttit på en cykel vet, välter den om man stannar.
Det är alltså inte rätt tid att stanna nu.
Vi måste fortsätta framåt.
Budskapet från min grupp är mycket tydligt: Vi måste fortsätta att följa vår färdplan.
Det är en bra färdplan, och den kommer att leda oss genom denna process.
Vi måste hålla oss till den tidsplan som vi har uppställt för oss själva.
Min värderade kollega Klaus Hänsch var den första i denna kammare att föreslå 2004 som årtal för att slutföra den första nya anslutningen, och vi måste hålla oss till det årtalet.
Vi får inte låta några nya villkor införas.
Historiska tvistefrågor är viktiga, men historiska tvistefrågor är just det: historiska.
Storbritannien och Irland gick med i Europeiska unionen samtidigt, trots att det på den tiden fanns ett anspråk på brittiskt territorium i den irländska författningen.
Det hindrade oss inte från att gå med i detta sällskap tillsammans.
Storbritannien och Spanien försöker fortfarande lösa frågan om Gibraltar, som är trehundra år gammal.
Det rör sig om viktiga historiska frågor, men de utgör inga villkor för anslutning till Europeiska unionen.
De som använder historiska frågor för att försöka resa nya hinder på vår väg mot anslutning av nya medlemsstater till Europeiska unionen måste inse att de skadar den allmänna opinionen.
Jag besökte nyligen Prag, där allmänhetens stöd för att gå med i Europeiska unionen har fallit med 6 procent bara till följd av debatten om Benesdekreten.
Både kommissionen och parlamentet gör sitt arbete.
Vi kommer att bedöma varje enskilt lands fall ytterst noggrant för att försäkra oss om att de svåra frågorna besvaras och att vi inte drar oss undan våra skyldigheter.
När vi säger att vi samtycker till att ett nytt land går med, kommer vi att ha gjort allt det hårda arbetet, så att våra medborgare kan vara förvissade om att det är en säker anslutning som vi alla kan samtycka till.
På samma gång som jag värdesätter det arbete som utförts i rådet, måste jag säga att det finns en stor oro i parlamentet för att det nu kanske är rådet som börjar dra fötterna efter sig.
Rådet talar ofta vitt och brett om många frågor, men vår erfarenhet visar tyvärr att det ofta är rådet som har svårast för att fatta de slutliga besluten.
På samma gång som vi förstår och inser att många av de frågor som vi måste ta itu med under de närmaste månaderna kommer att vara mycket besvärliga, ber jag: Låt oss inte fördröjas.
Försök inte förhandla om, eller omförhandla, den gemensamma jordbrukspolitiken på två eller tre månader före oktober och toppmötet i Bryssel.
Låt inte främlingshatarna och EU-motståndarna sinka oss.
Och, för guds skull, låt oss inte vända oss om och börja klandra er för att vi inte klarar årtalet 2004.
Vi kan klara detta mål genom att arbeta tillsammans, men jag måste i ärlighetens namn säga att vi för närvarande bekymrar oss över när rådet verkligen kommer att börja fullfölja sina åtaganden på detta område.
Min enda besvikelse i samband med utvidgningen är att passionen har gått förlorad.
I början av 1990-talet var vi alla passionerade och ville utvidga Europeiska unionen, särskilt kandidatländerna.
Det har nu blivit något slags pragmatisk och teknisk övning.
Vi, och människorna på vår åhörarläktare, borde vara mer passionerade och förväntansfulla när det gäller Europeiska unionens utvidgning, för det är ett historiskt mål som vi alla med rätta kan vara stolta över.
Vi måste återinföra det elementet, så att vi uppnår en återförenad kontinent från Galway till Gdansk och bortanför.
1990 gav Helmut Kohl och François Mitterand ett löfte om att vi skulle ha slutfört Europeiska unionens utvidgning senast år 2000.
Vi missar det målet grovt.
Mållinjen är i sikte.
Den finns denna gång i Köpenhamn, inte i Paris.
Men låt oss hålla vår klunga samlad.
Det finns många kandidatländer som skulle vilja bära ledartröjan; jag anser att de alla bär den.
Det viktigaste är att se till att Köpenhamn blir slutmålet, inte bara ytterligare ett etappmål på vår väg mot en framgångsrikt slutförd utvidgning.
