# ID: svediakorp-gov426653
# author: Brok (PPE-DE) (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,199
# sentences: 56
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade kolleger!
Jag vill tacka kommissionären och hela kommissionen, men även det spanska ordförandeskapet för de senaste månadernas lyckade förhandlingar.
Efter samtal med det kommande ordförandelandet har jag hopp om att den tidsplan som Europaparlamentet ursprungligen lade fast skall kunna hållas, för den politiska viljan finns.
Jag menar att det bör ligga i parlamentets intresse att det görs påtryckningar för detta.
Ramón de Miguel menade ju helt korrekt att det måste till en lösning även på jordbruksområdet, att det inte finns något? sedan?.
Det finns inget alibi för att förhala förhandlingarna.
Detta gäller även flera andra områden som kommissionären nämnde, till exempel de institutionella problemen.
Vi måste få ordning på våra institutionella problem, vare sig det sker genom ratificeringen av Nicefördraget eller något annat.
Hur som helst är detta vår uppgift.
Vare sig det handlar om rådets gemensamma ståndpunkt om jordbrukspolitiken, finansfrågorna eller de institutionella frågorna, så är detta vår uppgift.
Detta är inget skäl att försena utvidgningen eftersom kandidatländerna inte skulle ha förståelse för detta.
Vi har inte råd med ytterligare förseningar på grund av vår egen oförmåga.
På samma sätt måste vi givetvis kontrollera kandidatländernas prestationer.
Som det ser ut just nu har vi tretton kandidatländer, varav vi förhandlar med tolv och tio har möjlighet att avsluta förhandlingarna i år.
Därför menar jag att vi måste vara kapabla att leda förhandlingarna så att detta blir möjligt.
Det betyder - precis som utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik säger mycket tydligt i betänkandet - att vi inte får uppfinna nya villkor, vare sig det är från de europeiska institutionernas sida eller medlemsstaternas.
Förhandlingsunderlaget är EG: s regelverk och inte några andra saker, hur önskvärda de än är.
Sådant kan vi inte lägga till i efterhand.
Sådant får vi sköta i en politisk process tillsammans med de blivande medlemsstaterna, men det kan inte göras till ett villkor för anslutningen.
Ibland måste vi också föra en öppen diskussion här i kammaren.
Flera av förslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor är fantastiska, precis som många andra förslag.
Jag kan till och med godkänna dem politiskt.
Det är bara det att de inte har med temat? förhandlingar om genomförandet av gemenskapens regelverk? att göra.
Det handlar enbart om gemenskapens regelverk.
Om exempelvis miljökapitlet redan är avklarat, då skall vi inte öppna upp det igen bara för att man menar att en viss gata eller en viss kanal i ett visst land inte får byggas, om jag nu tolkar flera av dessa förslag rätt.
Jag menar att vi själva måste vara exakta, ärliga och samspelta för att komma vidare på det sätt vi vill.
Men ett sådant arbetssätt förutsätter att kandidatländerna vet att varje enskilt land bedöms individuellt när det handlar om vilka länder som är kapabla att uppfylla villkoren.
Vi ser att tio länder har chans att göra detta.
Vi ser att man är i stånd att ha en tillräckligt mogen marknad, att uppfylla de politiska kriterierna och att samtidigt ratificera gemenskapens regelverk i lagstiftningen.
Vi kommer dock även att behöva hålla ett vaksamt öga på vilka länder som är kapabla att garantera det rättsliga och administrativa genomförandet till 2004 då medlemskapet blir träder i kraft.
Detta är en helt avgörande fråga.
Inte heller här finns det plats för politiska avkall.
Vi måste se till att detta genomförs korrekt.
På samma sätt riktar vi en sorts vädjan, mer kan det inte vara fråga om, till de länder som kommer att finnas med i första rundan att inte förlora sig i en bussteori enligt mottot? Vi är inne, nu är bussen full? och kanske lägga in ett veto mot de länder som skall in i andra rundan.
Politiskt bör vi även vara uppmärksamma på att inte de kandidatländer som inte finns med i första omgången ställs inför nya problem.
Det ansvariga utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik ser med största oro på en rad problem.
Vi ser att minoritetsfrågorna fortfarande inte har lösts på vissa områden.
Lika viktiga är frågorna om korruption och organiserad brottslighet.
Vi lägger stor vikt vid att Schengenkriterierna respekteras, för det är lika viktigt att våra egna medborgare får veta att detta inte är en ytterligare källa till osäkerhet.
Med det menar jag att vi måste inse att Kaliningradfrågan inte är något som utvidgningen skall stupa på.
Men lika viktigt är det att vi inser att Polens och Litauens suveränitet skall accepteras och att det måste finnas en annan lösning än korridorlösningen, som jag varken rättsligt och historiskt sett ser som godtagbar.
Det finns så många praktiska möjligheter att gå Rysslands rättmätiga önskemål till mötes.
Jag tror att vi kommer att finna en lämplig lösning, precis som jag är av den övergripande uppfattningen att det bara är medlemsstaterna i Europeiska unionen och de respektive kandidatländerna som kan besluta vem som skall bli medlem i Europeiska unionen.
Detta är även mitt svar på Cypernfrågan.
När vi talar om frågor som diskriminering i samband med EU: s utvidgning måste vi vara tydliga med att alla medborgare i unionen är lika, att det inte får förekomma någon diskriminering av den inhemska befolkningen och att det inte får förekomma någon diskriminering av de medborgare som lever i Europeiska unionen.
Detta är den enda punkt som intresserar mig personligen i debatten om Benesdekreten.
Det är inte vår uppgift att på ett rättsligt plan bearbeta det förgångna, utan det handlar endast om att det inte får förekomma någon diskriminering i dagens rättsliga tillämpning.
Jag menar att ett land som arbetar enligt rättsstatlighetsprincipen klarar av detta, och om jag tolkar Verheugen och Zemans dokument rätt ser jag även där en möjlighet att finna öppningar och träffa överenskommelser.
Herr kommissionär, herr rådsordförande!
Jag vill uttryckligen ställa mig bakom era ställningstaganden om att frågan har en historisk betydelse.
Och jag vill ansluta mig till det som sades här tidigare.
Vi försöker inte använda historien som ett kampinstrument i Europeiska unionen, utan vi vill se till att lära av historien så att det lidande, de fördrivningar, mord och krig som har förekommit i det förgångna aldrig skall ske igen och att återföreningen av hela kontinenten är en unik chans för oss.
Ända sedan kol- och stålgemenskapen har den europeiska återföreningen handlat om att stoppa våldsspiralen, inte att göra upp sinsemellan, utan att en gång för alla stoppa våldsspiralen i Europa.
Det handlar inte om att upplösa nationalstaten - nationalstaten kommer att behålla sin identitet - utan snarare handlar det om att försvaga nationalstaten på ett sådant sätt att den aldrig mer är i stånd att föra krig mot andra.
Därför är Europeiska unionens rättsordning kontinentens framtid.
(Applåder)
