# ID: svediakorp-gov426652
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,210
# sentences: 158
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade damer och herrar ledamöter!
Jag välkomnar dagens debatt om utvidgningen som kan bli en tydlig vägvisare i förberedelserna inför Europeiska rådets möte i Sevilla.
De olika resolutioner som förekommer i dagens omröstning är ånyo ett bevis för Europaparlamentets huvudroll när det gäller kvaliteten och tempot i utvidgningsprocessen.
Jag är tacksam för den pålitliga sammanhållningen mellan parlamentet och kommissionen i denna fråga.
Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla parlamentets föredraganden för det konstruktiva samarbetet med kommissionen.
Ett särskilt tack vill jag rikta till talmannen, vars närvaro uppmuntrar och skapar förtroende i de blivande medlemsstaterna.
Resolutionerna och dagens debatt är avslutningen på en mycket intensiv arbetsprocess i Europaparlamentet under de gångna månaderna.
Resultatet är ett tydligt ja till strategin och tidsplanen för utvidgningen.
Uppskattningen att 10 stater är redo att avsluta förhandlingarna i slutet av året om de fortsätter på den inslagna reformvägen bekräftas.
Jag är glad för den höga graden av överensstämmelse mellan analys och slutsatser.
Parlamentet vädjar till bägge sidor, både till Europeiska unionen och till de blivande medlemsstaterna att energiskt utnyttja de månader som ligger framför oss för att hålla tempot uppe, och att i slutspurten återigen mobilisera alla krafter för att nå det gemensamt uppsatta målet.
Jag ansluter mig till denna vädjan.
Jag har många gånger kallat tiden mellan 2002 och 2004 för? möjligheternas fönster?.
Det är ett vidöppet fönster som dock kan stängas igen om vi inte energiskt tar oss an den möjlighet som getts.
Chansen får på inga villkor gå oss ur händerna.
Allt som vi redan har uppnått skulle äventyras.
Inte minst förtroendet för Europeiska unionen, och det inte bara i kandidatländerna.
Det råder ingen tvekan om att vi för tillfället har kraftig motvind.
Klimatet har blivit kyligare, och de skeptiker som agiterar mot Europa i största allmänhet och utvidgningen i synnerhet och gärna utnyttjar okunskap, rädsla och fördomar, har blivit alltmer högljudda.
Vi måste tillsammans se till att Europas medborgare blir varse den historiska nödvändigheten av utvidgningen och kan övervinna sina tvivel.
I en globaliserad värld och i Europa efter järnridåns fall är den europeiska integrationen det enda sättet att lösa de problem som stressar och oroar människorna.
Det är faktiskt så att vi behöver mer av Europa: för fred och säkerhet, såväl inåt som utåt, för tillväxt och sysselsättning, för miljöskydd, för högsta möjliga sociala standard, för allas lika möjligheter.
Budskapet måste vara otvetydigt: Det är inte den europeiska integrationen och utvidgningen som är problemet - de är en viktig och nödvändig del i lösningen av det.
Vi har de bästa argumenten på vår sida.
Gångna tiders Europa har överallt efterlämnat djupa sår och ärr.
Den generation i Europa som fick se sina städer falla i ruiner och aska, som svalt och som känner till krigets, flyktens och fördrivningens elände, denna generation lever fortfarande.
Det var den generationen som i årtionden fick lida av de våldsamma ideologierna på 20-talet.
Men hand i hand med minnena av detta lidande lever ett annat minne i Europa: minnet av samlevnad i bästa grannsämja, av civilkurage, av mänsklig anständighet, av motstånd mot omänskliga system och av individens mod.
Utan tvekan är Europa en ömtålig kontinent där så helt olika folk lever sida vid sida med de mest olika minnen och livsvägar.
Visserligen har såren läkts, men ärren är ömtåliga, och vi känner fortfarande av dem, jag tänker till exempel på diskussionen om de så kallade Benesdekreten som återigen blossade upp för några månader sedan.
Parlamentet kommer ju att göra en rättslig prövning av frågan.
Om detta vill jag säga följande: Det fundamentala sambandet mellan denna fråga och en framgångsrikt genomförd utvidgning ligger i vårt sätt att tala om det.
Diskussionen måste föras med en ömsesidig respekt och med respekt för lidandet och alla olika erfarenheter.
Den måste föras på ett sätt som inte skapar nya sår utan som åstadkommer läkning.
Mot bakgrund av de tragedier som på mycket olika sätt kännetecknar Europa finns det endast en förnuftig väg att gå, försoning.
Det är därför vi behöver det europeiska enandet.
Den som i dag vill eliminera risken för att såren skall spricka upp i Europa, den som vill eliminera risken för att en ny generation någonsin skall behöva uppleva vad tidigare generationer har genomlidit, han eller hon måste ta ställning för vår gemensamma framtid och vara beredd att se sanningen i vitögat, som ju är mycket mångfacetterad, och sträcka ut handen för integration och samarbete.
(Applåder)
Mina damer och herrar, parlamentet och kommissionen är överens: Kandidatländernas ansträngningar hittills och resultaten av förhandlingarna gör det möjligt att anta att ett av de svåraste projekt som Europa har tagit sig an under hela sin historia kommer att ledas till ett första stort avslut i Köpenhamn.
Vi håller faktiskt tidtabellen.
Sluträkningen från det spanska ordförandeskapet är positiv, och jag vill ta tillfället i akt att tacka det spanska ordförandeskapet och framför allt utrikesminister Josep Piqué och min gamle gode vän Ramón de Miguel för ett otroligt ambitiöst ordförandeskap.
Spanjorerna har verkligen drivit på framåt - det är de bra på, och det är ju också bra.
Det är det ordförandeskapet är till för, och resultaten var mödan värd.
Som Ramón de Miguel redan har förklarat kommer vi just från den senaste förhandlingsrundan på ministernivå i Luxemburg.
Efter denna förhandlingsrunda ser bilden ut som följer: Vi startar nu med 10 länder i slutrundan.
Unionen har gemensamma ståndpunkter om alla föremål för förhandling och alla kapitel i budgetpaketet med undantag för jordbruksområdet, men det är faktiskt bara en enda fråga som det fortfarande saknas enighet om, och det är frågan om direkta betalningar.
Det var inte oväntat att det dök upp stora problem i den frågan just nu.
Vi närmar oss slutet.
Det handlar om ansvarsfördelning.
Jag menar att man måste vara ärlig och säga till Europas medborgare att de enorma politiska och ekonomiska fördelarna av utvidgningen inte är gratis.
Det var medlemsstaterna också helt på det klara med i Berlin 1999.
Ja, nu krävs det solidaritet av oss, och det ligger i vårt intresse att visa oss solidariska.
Vi måste ingående diskutera kostnaderna för utvidgningen, men då får vi också vara så vänliga och diskutera kostnaderna för att inte utvidga.
Förra måndagens signal från Luxemburg skapade osäkerhet i kandidatländerna.
Det vore meningslöst att säga något annat.
Kandidatländerna hänvisar till att de har fått ett löfte.
Det är detta löfte de bygger på, och det lyder som följer: När villkoren har uppfyllts kan ni ansluta er.
Naturligtvis kan det alltid uppstå fördröjningar.
Men jag vill varna för fördröjningar som uppstår därför att medlemsstaterna inte kan enas sinsemellan.
På förekommen anledning vill jag göra två kortare kommentarer: I den aktuella debatten finns det två argument som kommissionen inte accepterar.
Det första lyder: Som det är nu kan vi inte avsluta utvidgningsförhandlingarna eftersom vi inte känner till de ekonomiska effekterna för tiden efter 2006.
Detta argument vittnar om lågt ställda intellektuella anspråk, eftersom Europeiska unionens samtliga politiska områden berörs.
(Skratt, applåder)
Det finns över huvud taget inget politiskt område inom EU, vars ekonomiska framtid efter 2006 vi känner till redan i dag.
Jag minns mycket väl vad ordförandeskapet kom fram till första halvåret 1999 efter resultaten från Berlin, nämligen ett enande av Europeiska unionen enligt de ekonomiska förutsättningarna för en utvidgning före 2006.
Då undrar jag: Om samma siffror räckte 1999, varför räcker de då inte längre 2002?
Det andra jag ville kommentera är argumentet att de direkta betalningarna till jordbruket - om man uppskattar dem eller inte lämnar jag öppet - inte skulle vara en del av gemenskapens regelverk, verkligen inte kan tas på allvar.
Det räcker med att läsa gemenskapslagstiftningen.
Det står svart på vitt.
Det finns sådana europeiska regler, som alla har varit med om att godkänna.
Så om man påstår att direkta betalningar inte ryms i den gemensamma europeiska lagstiftningen, kan man lika gärna påstå att månen är lila.
Visst kan man påstå det, men det förändrar inte verkligheten.
Mina damer och herrar, för de första tio länderna som vi vill avsluta förhandlingarna med i Köpenhamn återstår fortfarande 14 tekniska förhandlingskapitel att lösa.
Jag utgår från att siffran minskar innan den spanska ordförandeskapsperioden är till ända, dvs. från målet att det i slutfasen av förhandlingarna inte återstår några som helst tekniska kapitel att förhandla om.
Det är en stor prestation.
Låt mig då också påpeka att man under konferensen nu i veckan lyckades lösa en av de allra knivigaste och kanske rentav viktigaste frågorna i hela anslutningsprocessen, nämligen frågan om att stänga kärnkraftverket Ignalina i Litauen.
Tillåta mig att för en gångs skull uttrycka en viss förvåning över den allmänna opinionen i Europa, när jag ser vilken stor uppmärksamhet frågan om kärnkraftverket Temelin i Republiken Tjeckien fick, ett kärnkraftverk som allmänt anses vara säkert, och över hur lite man påpekar att Litauen har ett kärnkraftverk av typen Tjernobyl, som utgör en stor risk både för Litauen och för oss alla?
Just det, Tjernobyl - ett kärnkraftverk av samma typ som i Tjernobyl.
(Inpass av Cohn-Bendit: Precis som i Ukraina!)
Ja, men Ukraina är inget kandidatland och jag har i det avseendet ingen möjlighet att påverka Ukraina.
Här handlar det om att i samband med utvidgningsprocessen bli av med ett kärnkraftverk av typen Tjernobyl.
Detta är en oerhörd prestation av Litauen, eftersom kärnkraftverket ekonomiskt sett betyder ungefär lika mycket för Litauen som bilindustrin gör för Tyskland.
Jag menar att Litauen förtjänar ett stort erkännande för det modiga och långtgående beslut som landet har fattat i hela Europas intresse.
Åtminstone jag är mycket, mycket tacksam för detta.
Mina damer och herrar!
Inför slutfasen av förhandlingarna behöver vi klarhet i hur många stater vi kan räkna med i Köpenhamn.
Detta är bland annat nödvändigt för kapitlet om institutionerna.
Kommissionen skall i oktober, omedelbart före Europeiska rådets möte i Bryssel, avge sin bedömning av läget och komma med rekommendationer om vilka kandidatländer som vi kan avsluta förhandlingarna med till årsskiftet.
Jag förväntar mig att Europeiska rådet fattar ett beslut på grundval av detta i Bryssel.
Kommissionen kommer enbart att låta sig ledas av förhandlingsprinciperna i sitt förslag.
Det finns inget politiskt urval.
Måttstocken kommer endast att vara huruvida landet verkligen har uppfyllt villkoren för anslutning eller inte.
Samtidigt behöver vi inför Europeiska rådets möte i Bryssel få klarhet när det gäller den ekonomiska ramen och alla frågor som hänger samman med detta.
Därmed kan vi garantera att förhandlingarna koncentreras till ett mycket litet antal frågor mellan oktober och början av december.
Detta är för det första frågan om totalsumman för finansieringen.
När siffran väl är framtagen blir fördelningen mellan de enskilda kandidatländerna och de olika politiska områdena mer eller mindre en räkningsuppgift tack vare ordförandelandet Spaniens utmärkta förberedelser.
För det andra handlar det om utformningen av och storleken på den budgetmekanism vars principer redan har slagits fast under den spanska ordförandeskapsperioden, och detta hänger nära samman med enandet kring den totala budgeten.
För det tredje får vi räkna med att de enskilda frågorna om jordbrukskapitlet blir kvar på förhandlingsbordet ända till slutet - jag tänker särskilt på kvoterna och de direkta betalningarna.
De månader av förhandlingar som vi har framför oss blir tunga.
Jag är dock övertygad om att det med flexibilitet och politiskt omdöme är möjligt att finna kloka lösningar.
På förekommen anledning vill jag dock vara mycket tydlig med att slutsatserna från Europeiska rådets möten i Göteborg och Laeken inte kan tolkas som att Europeiska unionen kommer att enas kring en gemensam ståndpunkt först i Köpenhamn, utan slutsatserna från Göteborg och Laeken kan bara tolkas som att förhandlingarna kommer att avslutas, och då menar jag tillsammans med kandidatländerna, så att de kan bli medlemmar i tid för att delta i de europeiska valen redan 2004, precis som Europaparlamentet har önskat.
Ramón de Miguel har som företrädare för det spanska ordförandeskapet redan kommenterat Bulgarien och Rumänien.
Jag kan bekräfta detta.
Båda dessa länder behöver mer tid för att uppfylla förutsättningarna för anslutning.
Men just därför behöver de också en tydlig signal om att loppet inte är kört efter toppmötet i Köpenhamn.
Därför kommer kommissionen att utarbeta förslag till en förbättrad och förstärkt förberedelsestrategi för de länder som inte kan avsluta förhandlingarna under 2002.
Så länge det är möjligt skall förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien fortsätta, och ytterligare stöd och hjälp behöver mobiliseras.
Mina damer och herrar, i den senaste framstegsrapporten och - precis som väntat - i era resolutioner har det blivit tydligt att de största problemen för kandidatländerna på vägen till att uppfylla Köpenhamnskriterierna ligger i den korrekta tillämpningen.
För majoriteten av kandidatländerna står orsakerna till problemen utan tvekan att finna i ländernas historia, och är en sida av den tuffa omvandlingsprocessen.
För att ge kandidatländerna ännu större stöd i frågan, föreslog kommissionen förra året en mobilisering av ytterligare finansiella medel och talade om planerade åtgärder.
Det kommer att läggas fram en rapport för Europeiska rådet i Sevilla om planerna på åtgärder för den administrativa och juridiska kapaciteten.
Rapporten godkändes av kommissionen den 5 juni.
Där säger vi mycket tydligt och utan att dölja fakta på vilka områden kandidatländerna fortfarande uppvisar svagheter som vi kommer att behöva arbeta särskilt intensivt med.
Jag vill dock säga ytterligare en sak om detta: Rapporten visar lika tydligt vilka komplexa och differentierade instrument som har utvecklats för analys, genomgång och kontroll av den administrativa utvecklingen och av rättspraxisen i kandidatländerna.
Ingen av de tidigare utvidgningsrundorna har ens varit i närheten av detta.
Aldrig tidigare har kandidaterna synats i sömmarna så ingående.
Aldrig tidigare har en blivande medlemsstat utsatts så detaljerat för allas kritiska blickar.
Jag tror mig även kunna säga att blivande medlemsstater aldrig tidigare har varit bättre förberedda på sin nya roll.
Även detta är ett skäl till att man inte kan jämföra den pågående utvidgningsrundan med vad som tidigare gjorts.
Vi ställer mycket höga krav.
Förberedelsearbetet har verkligen gett frukt och blivit till en måttstock för kandidatländerna själva.
Om vi fortsätter detta arbete, och kommissionen har föreslagit att arbetet skall fortsätta även efter anslutningarna, då kommer detta att få bestående effekter som kanske rentav kan bli en sporre för unionens befintliga medlemmar.
Jag vet att kommissionens rapporter om kandidatländernas förberedelser, om tekniskt stöd, om byggande av institutioner, om partnersamverkan, instrumenten för övervakning och kontroll och så vidare inte röner särskilt stort intresse bland allmänheten.
Men gud nåde oss om vi inte skulle göra oss besväret!
Detta handlar verkligen om trovärdighet för hela processen.
Vi vill vara säkra på att verkligen undvika alla risker som kan undvikas.
Vid sidan av förhandlingarna och de uppgifter som kandidatländerna måste lösa återstår det en viktig uppgift för oss.
Ratificeringen av Nicefördraget.
Detta är inga nyheter.
Europeiska rådet bekräftade detta ännu en gång i Barcelona: Fördraget måste träda i kraft.
Men till skillnad från många observatörer tror jag på irländarnas erfarenheter av integration, på deras stöd för den europeiska integrationen, på medvetenheten om att integrationen har möjliggjort en utveckling i Irland som väl ingen hade vågat hoppas på för trettio år sedan.
Nu handlar det om att även länderna i centrala och östra Europa skall klara av det som blev möjligt i Irland.
Detta avgörs i den andra folkomröstningen.
På vägen till Köpenhamn inser vi att utvidgningen för oss närmare viktiga partner i Östeuropa.
Unionen kommer i framtiden att utöver Ryssland även gränsa till Vitryssland och Ukraina.
Om några år kommer även Republiken Moldavien att vara vår granne.
Det är kommissionens uttalade mål att ta vara på de positiva effekterna av utvidgningen, och främja utvecklingen mot demokrati och marknadsekonomi hos våra blivande grannar.
I och med utvecklingen av ett strategiskt partnerskap med Ryssland och Ukraina har vi skapat en stadig grund att stå på.
Resultatet av det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland är dock inte rakt igenom glädjande, särskilt inte med tanke på att diskussionen om Kaliningrad begränsades till att handla uteslutande om problemen med genomfartstrafik över land, en fråga som inte bara rör EU, utan lika mycket Litauen och Polen.
Som ni vet kräver den ryska sidan regler för visumfritt tillträde, vilket Polen och Litauen avvisar, liksom parlamentet och kommissionen.
Europeiska unionen kommer att framföra sin slutgiltiga ståndpunkt om detta på Europeiska rådets möte i Sevilla.
Jag vill dock säga följande: Det verkliga problemet med Kaliningrads geografiska läge är frågan om Europeiska unionen och Ryssland tillsammans kan se till att situationen förbättras i Kaliningrad och att området kan tjäna stort och varaktigt på utvecklingen i grannländerna.
Jag skulle uppskatta om vi kunde få igång en intensivare dialog om detta med Ryssland.
Ingen är likgiltig inför allmänhetens inställning till utvidgningen.
Inställningen beror på flera saker, information, presentation, vår förmåga att ge övertygande svar.
Det vet vi av egen politisk erfarenhet.
Därför har kommissionen med stöd av Europaparlamentet tagit ett kommunikationsinitiativ som gäller i samma mån för såväl medlemsstater som kandidatländer.
Europeiska rådet i Sevilla kommer att informeras om genomförandet.
Men även denna fråga kräver ärlighet.
Kommissionen, parlamentet och rådet kan göra väldigt mycket.
Men de ansträngningar som städerna och kommunerna, regionerna och medlemsstaterna måste göra för ekonomi och vetenskap, konst och kultur kan de inte ersätta.
De senaste opinionsundersökningarna visar att det fortfarande saknas information om utvidgningen.
Därför vädjar jag enträget om samtal med medborgarna där så ännu inte har skett, så att deras frågor och deras oro kan bemötas.
Vår strategi är riktig, och resultaten är redan i dag imponerande.
För utvidgningen gäller samma sak som för hela den europeiska integrationen: Vi har ett ansvar för vårt Europa även utanför institutionerna.
Risker och problem får inte förtigas.
Men en sak är säker: Det största hotet mot den europeiska framtid i fred och säkerhet som vi alla önskar oss, är att vi låter den historiska möjligheten att ena kontinenten gå oss ur händerna därför att modet sviktar på mållinjen.
(Applåder)
