# ID: svediakorp-gov426650
# author: De Miguel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,777
# sentences: 115
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Jag tycker inte det är överflödigt att vi ännu en gång påpekar den historiska betydelse som utvidgningen har, den politiska prioritering den innebär och hur oåterkallelig processen är.
När detta väl är sagt, anser jag att vi, när vi bedömer framtidsutsikterna för unionens utvidgningsprocess inför nästa Europeiska råd, bör utgå från de mål vi satte upp i början av ordförandeskapet för att, med hänsyn till vad vi hittills åstadkommit, fundera över vad vi kan förvänta oss i Sevilla.
Herr talman!
Ni minns nog att jag under förmiddagens debatt om förberedelserna inför Europeiska rådet i Sevilla undvek frågorna om utvidgningen, för att spara dem till den här debatten som speciellt ägnas dessa frågor.
Det är tydligt att frågan om utvidgningen är en av de viktigaste vid Europeiska rådet i Sevilla, och jag tror därför att ni av den information som jag kommer att ge kan sluta er till vilka viktiga punkter som ordförandeskapet och rådet kommer att föreslå Europeiska rådet i Sevilla.
I början av vårt ordförandeskap presenterade vi ett arbetsprogram som hade titeln? mer Europa?.
I dokumentet stod utvidgningen, naturligt nog, upptagen bland våra viktigaste prioriteringar, och jag skulle vilja säga att den inte bara är en prioritering utan framför allt ett av unionens grundläggande mål.
I programmet står det att ordförandeskapet har som mål att på ett avgörande sätt bidra till att förhandlingarna med alla kandidatländer som är redo skall kunna slutföras i slutet av 2002, vilket överensstämmer med slutsatserna från tidigare Europeiska råd, i Göteborg och Laeken.
I klarspråk var vår huvudsakliga uppgift att nå gemensamma ståndpunkter med de 15 medlemsländerna om gemenskapens allra svåraste kapitel, det vill säga just de avsnitt som vi tilldelats enligt vår färdplan, de kapitel som innehåller viktiga finansiella och budgetmässiga frågor.
Enligt den välbekanta färdplan som man beslutade om i Nice, är de kapitel som det spanska ordförandeskapet fick på sin lott jordbruk, regionalpolitik, finansiära och budgetmässiga föreskrifter, samt ett annat kapitel som är känsligt, inte på grund av sin ekonomiska karaktär utan för sin starkt politiska karaktär, frågan om institutionerna.
Parallellt med dessa tänkte vi provisoriskt avsluta alla de kapitel som var oavslutade i början av perioden, för som talmannen och kammaren redan känner till hade ju Spanien inte enbart sin egen färdplan utan även många andra överblivna frågor, viktiga förhandlingar som inte hade avslutats under det svenska och belgiska ordförandeskapet.
Två grundläggande principer bör även fortsättningsvis inspirera och ange ramarna för hela förhandlingsprocessen, nämligen att förhandlingarna utvecklas på grundval av det befintliga regelverket, och att anslutningen av de nya medlemsländerna fram till 2006 ryms inom den budgetplan som antogs i Berlin 1999, där taket för kostnaderna fastställs.
I förhandlingen gällde det också att undvika överlappningar och störningar mellan utvidgningsprocessen och eventuella reformer av gemenskapspolitikområdena, därför att den som vill sätta villkor för reformen av gemenskapspolitiken riskerar att orsaka en försening av de uppsatta tidsramarna.
Det vill säga att unionen har ett mål som till fullo stöds av parlamentet, och det är att en anslutning skall bli verklighet under 2004.
Förutom detta generella mål innehöll ordförandeskapets särskilda arbetsprogram för utvidgningen, vilket presenterades för rådet i januari, en hel rad angränsande uppgifter.
I första hand en kontroll av det tredje anslutningskravet, som gäller den administrativa och rättsliga förmåga som krävs för att ett land effektivt skall kunna tillämpa gemenskapens regelverk.
Det här är en mycket viktig fråga som det inte talas mycket om.
Den utgör det berömda Madridkriteriet, ett kriterium som är absolut nödvändigt för att utvidgningen skall kunna bli effektiv.
Under det här halvåret har kommissionen utformat och utarbetat en handlingsplan med varje kandidatland, och kommer i Sevilla att presentera en rapport om detta.
Dessutom var det planerat att man under ordförandeskapet skulle bilda en grupp som kunde författa anslutningsfördraget.
Den gruppen påbörjade sitt arbete i mars.
Vi hade redan tidigare, tillsammans med kommissionen och rådets generalsekretariat, börjat tänka på att tillsätta en arbetsgrupp som skulle utforma anslutningsfördraget, för att utformningen av dokumentet och de därtill hörande bilagorna skulle ske parallellt med förhandlingarna, för att vi när dessa väl var färdiga inte skulle förlora någon tid.
Alla, i synnerhet parlamentet, vet hur svår den nationella ratificeringsprocessen är.
Därför har vi inte särskilt mycket tid på oss om vi vill uppfylla vårt mål under 2004, framför allt inte om vi vill att alla avtal skall ratificeras, så att kandidatländerna kan presentera sig som fullvärdiga medlemmar i valen till Europaparlamentet.
Vi hade alltså detta mål, och det har vi uppfyllt.
Liksom tidigare ordförandeskap har även det spanska ordförandeskapet ägnat särskild uppmärksamhet åt fyra konkreta länder.
Det kan verka som om det bara är de 10 länder som har utsetts att ingå i den första omgången som är föremål för våra ansträngningar, men det stämmer inte.
Vi måste också ägna åt oss Bulgarien och Rumänien, två länder som hamnat på efterkälken och som behöver särskild hjälp för att kunna påbörja förhandlingar inom så många kapitel som möjligt.
Vi har även i någon mån velat bidra till ansträngningarna med att finna en definitiv politisk lösning på Cypernfrågan.
Slutligen får vi inte heller glömma att vi på något sätt bör föra Turkiets föranslutningsstrategi framåt.
Med utgångspunkt från dessa ursprungliga föresatser bör vi ställa oss frågan om vad som uppnåtts hittills under vårt ordförandeskap, därför att det som genomförts under dessa månader kommer att vara avgörande för utvärderingen av den aktuella situationen och för det kommande Europeiska rådets planer fram till slutet av året.
Nåväl, herr talman, jag kan med tillfredsställelse säga att, med kommissionens ovärderliga hjälp - och här vill jag offentligen berömma kommissionär Verheugen som ansvarar för utvidgningsfrågan, och som verkligen har varit en nyckelperson i de framsteg som gjorts - framstegen under det spanska ordförandeskapet kan sammanfattas enligt följande: Rådets olika konstellationer började med att behandla de meddelanden som kommissionen lade fram den 30 januari om den allmänna finansieringsramen och jordbruket, två områden där det fanns en uttalad avsaknad av samförstånd.
Den grundläggande motsättningen, som vi fortfarande förhandlar om, rör unionens beviljande av direkt jordbruksstöd till kandidatländerna, och det faktum att dessa stöd, enligt vissa länder, på förhand kan döma ut reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
På grund av dessa meningsskiljaktigheter har vi ännu inte lyckats nå en gemensam ståndpunkt inom jordbrukskapitlet.
Jag skulle vilja säga att vi nog är överens till 95 procent, men det återstår 5 procent som rör direktstödet, och i den frågan har vi ännu inte nått ett samförstånd.
Vi försöker verka för en kompromisslösning, för vi förstår de skäl som de fyra länder har som blockerar den gemensamma ståndpunkten, men dessa länder måste å sin sida förstå att det inom jordbruket finns vissa grundläggande principer om respekt för det gemensamma regelverket, respekt för jämställdheten mellan medlemsländer och kandidatländer, och framför allt det faktum att färdplanen, den s.k.? road map?, inte får fördröjas.
Det innebär att de länder som av någon anledning förhindrar att den gemensamma ståndpunkten om direktstöd antas, och därmed orsakar att planen för förhandlingarna om utvidgningen inte kan slutföras, måste ta på sig det politiska ansvaret för detta inför parlamentet - som jag hoppas har vett att utkräva detta - och inför den allmänna opinionen
Vi gör vad vi kan.
I måndags hade vi ett möte med rådet (allmänna frågor), i dag tar vi upp frågan i Coreper, på fredag hålls det ett extrainkallat Corepermöte, den 17 tar vi på nytt upp frågan till behandling i rådet (allmänna frågor), och om det blir nödvändigt kommer vi att vända oss till Europeiska rådet i frågan.
Det är inte vår önskan att Europeiska rådet skall vara en plats för strid om frågor av den här typen, men alla måste vara medvetna om att det krävs en gemensam ansträngning för att kunna avsluta jordbrukskapitlet.
Det duger inte att säga att vi har avslutat 95 procent och att vi avslutar de sista 5 procenten om direktstöd senare.
Frågan går inte att skjuta upp eftersom det är en principfråga.
Principen måste godkännas även om man kan diskutera själva utformningen senare.
Efter de två första förhandlingskonferenserna, som hölls i mars och april, och den ministerkonferens som kommissionär Verheugen och jag just hade i måndags, och även den med Piqué, ordföranden för rådet (allmänna frågor), i måndags och tisdags, har det nu förhandlats om 83 kapitel, av vilka 49 preliminärt har avslutats och ytterligare 8 påbörjats.
I april behandlades dessutom för första gången, och avslutades med några av kandidaterna, 3 av de 4 kapitel som hade tilldelats det spanska ordförandeskapet, kapitlen om regionalpolitik samt bestämmelser om finanser, budget och institutionerna.
I det fjärde och sista kapitlet, jordbruket, vilket utan tvekan är det mest komplicerade, är debatten fortfarande öppen i rådet.
Eftersom vi ännu inte har nått en gemensam ståndpunkt har vi inte heller kunnat avsluta debatten.
Vårt mål är att nå en samförståndslösning, som jag tidigare påpekade i gruppen för allmänna frågor den 10 juni.
Detta har ännu inte lyckats, och vi fortsätter därför våra ansträngningar.
Beträffande de två länder som hamnat längst bak har vi påbörjat förhandlingar med Bulgarien om alla de kapitel som ännu inte hade tagits upp, och vad Rumänien beträffar har vi påbörjat förhandlingar om 7 kapitel, vilket innebär att det nu bara återstår 6 ännu inte påbörjade kapitel.
Jag vill gärna informera kammaren om att vi tillsammans med kommissionen räknar med att kunna fortsätta att föra arbetet framåt den här månaden, och att vi troligen den 27 eller 28 juni, innan det spanska ordförandeskapet avslutas, kommer att hålla en ny förhandlingskonferens, på suppleantnivå.
Eventuellt kan vi kan påbörja förhandlingar om fler kapitel med Rumänien, och naturligtvis färdigförhandla ytterligare några kapitel förutom de som färdigförhandlats på ministernivå.
Det är mycket möjligt att det spanska ordförandeskapet i slutändan kommer att ha påbörjat förhandlingar om alla kapitel med Rumänien och att ha färdigförhandlat mellan 90 och 100 kapitel med de övriga medlemsstaterna.
Om vi ser till den allmänna bilden är det liksom jag nämnde i förmiddags så att de flesta länder har färdigförhandlat mellan 25 och 28 kapitel.
Om vi utgår från att antalet förhandlingskapitel är 31, kommer det därför i snitt bara att återstå 3 eller 4 kapitel per land att förhandla om under nästa sexmånadersperiod.
Dessa slutkapitel kan, så snart det finns en gemensam ståndpunkt om jordbruket och en fullständig ratificering av Nicefördraget, omedelbart färdigförhandlas, eftersom de kapitel som då återstår, kapitlen om institutionerna och finanserna, är enkla att avsluta.
Den kommitté som jag tidigare nämnde som skall utforma fördraget har sedan den 13 mars arbetat med de tekniska anpassningarna och den juridiska formuleringen av de överenskommelser som gjorts under förhandlingarna fram till nu.
Vi lämnar över ett gott legat och ger det danska ordförandeskapet goda möjligheter att kunna avsluta utformningen av anslutningsfördraget före årsskiftet.
Beträffande Turkiet sammanträdde associeringskommittén i januari och associeringsrådet i april.
Det mest framträdande resultatet har varit det mötesprogram som antagits för de 8 underkommittéer som skall utföra en detaljerad förhandsundersökning av landets lagstiftning i enlighet med mandatet från Laeken.
Europeiska unionen påpekar fortlöpande att Turkiet måste intensifiera de interna politiska reformerna för att till fullo kunna uppfylla Köpenhamnskriterierna.
Ankara upprepar sitt önskemål om att det i december skall fastställas ett datum för när anslutningsförhandlingarna kan påbörjas, men det är självklart att Europeiska unionen, hur välvilligt inställd den än är, inte kan fastställa något datum förrän Köpenhamnskriterierna har uppfyllts.
Vår ståndpunkt kommer att ligga fast i den frågan.
Vi kan inte agera på något annat sätt.
Här är det inte frågan om wishful thinking, för att använda ett engelskt uttryck, utan det är fråga om ett konsekvent arbete för att verkligen tillämpa de principer som våra institutioner, kommissionen, rådet och Europaparlamentet, bygger på.
Beträffande Cypern kan sägas att de ordinarie förhandlingarna har haft en fortsatt normal utveckling.
Jag måste säga att Cypern är en utmärkt kandidat, södra delen av Cypern, Republiken Cypern, är troligen det kandidatland som har färdigförhandlat flest kapitel och som kommit längst i förhandlingarna.
Vi fortsätter naturligtvis att följa utvecklingen av kontakterna mellan ledarna för de båda folkgrupperna, men hittills har de samtal som inleddes i januari mellan Denktash och Klerides inte gett några konkreta resultat.
Jag var själv på Cypern i torsdags, och som företrädare för ordförandeskapet hade jag ett långt samtal med Klerides och med Denktash där vi förklarade unionens ståndpunkt för dem och uttryckte den stora betydelse vi fäster vid programmet som FN: s generalsekreterare formulerat, vikten av att överenskommelser nås angående centrala frågor, det vill säga frågor som regeringsformer, egendom, territoriet och säkerheten.
Det har gjorts vissa framsteg, men de senaste dagarna har det skett en dramatisk tillbakagång inom vissa områden, och därför var jag, som företrädare för rådsordföranden, inte enbart där för att förmedla vårt budskap, vilket på ett eller annat sätt kommer att uttryckas i slutsatserna i Sevilla, utan även för att lyssna.
Norra delen av Cypern skall inte kunna anklaga oss för att ha varit okänsliga för deras argument eller för att vi inte haft tid att lyssna.
Oberoende av om parterna har rätt eller fel har de naturligtvis sina skäl och dessa förtjänar att höras.
Jag anser därför att vi i görligaste mån har följt processen och att vi, inom ramen för våra möjligheter, har stöttat Álvaro de Soto, företrädaren för FN: s generalsekreterare.
Vi tror att det har gått bra, men vi har samtidigt fört fram ett tydligt budskap: Vi vet att det mål som parterna hade satt upp för juni och som generalsekreteraren hade bekräftat inte har uppfyllts, men vi har sagt att vi inte kan vänta i all evighet, att vi behöver tydliga politiska signaler och att unionen före den 24 oktober, när Europeiska rådet har möte i Bryssel under det danska ordförandeskapet, behöver ha en överenskommelse mellan parterna för att kunna ta med problematiken beträffande norra Cypern i de ordinarie förhandlingarna eller i förhandlingarnas huvudinriktning.
I enlighet med mandatet från Laeken, bör Europeiska rådet i Sevilla även uttala sig om den rapport som kommissionen kommer att lägga fram angående utvecklingen och handlingsplanen för att stärka institutionerna i kandidatländerna.
På mötet den 17 juni kommer rådet (allmänna frågor) att ta upp rapporten, som kommissionen lade fram den 5 juni, till en första behandling.
Angående utvidgningen införde det spanska ordförandeskapet en institutionell nyhet när kandidatländerna för första gången i historien aktivt deltog i Europeiska rådets vårmöte - alla minns nog hur de deltog i själva mötet och inte bara på den avslutande lunchen.
Vid det tillfället kunde vi för första gången visualisera den nya unionen.
För första gången såg vi ett råd bestående av 25 medlemmar, och detta dessutom i en konkret och specifik fråga som berör oss alla och som även berör kandidatländerna, nämligen Lissabonprocessen.
Slutligen vill jag nämna det samarbete och den ömsesidiga tekniska hjälp som utvecklats och intensifierats mellan medlemsländerna och kandidatländerna för att förbereda dessa på tillämpningen av gemenskapens regelverk.
Det talas inte mycket om det här, men man bör ha i åtanke att de framsteg som nåtts inom alla de program som kommissionen har initierat, i synnerhet inom vänortsprogrammet - som är ett program av extraordinär omfattning och som vi verkligen borde hålla en debatt om i parlamentet någon dag, och inom Ispa- och Sapardprogrammen, har varit anmärkningsvärda framsteg både beträffande unionens samarbete med kandidatländerna och dessas inbördes samarbete.
Med denna information, och oberoende av resultatet av den spanske premiärministerns pågående resa, borde vi kunna förutspå i vilka banor som diskussionen om utvidgningen kommer att röra sig på Europeiska rådets förestående möte i Sevilla.
I väntan på att rådet (allmänna frågor) antar en resolution kommer Europeiska rådet att behandla ett meddelande till ordförandeskapet angående förhandlingsläget, som kan tjäna som underlag för debatten i Europeiska rådet.
För kännedom kan följande ämnen komma att tas upp: För det första, ett erkännande av de viktiga framsteg som nåtts fram till nu under olika ordförandeskap.
I det sammanhanget kan sägas att vi under det spanska ordförandeskapet kommit till ett stadium där praktiskt taget alla de rent tekniska förhandlingarna är avslutade.
Vi har uppfyllt den färdplan som förelagts oss och vi, dvs. kommissionen och rådet, har kunnat lägga fram totalt 30 kapitel på förhandlingsbordet med de tio första länderna enligt Laekenavtalet.
Förhandlingarna har nu kommit in på slutvarvet.
I dag är det rimligt att anta att det danska ordförandeskapet, enligt parlamentets och Europeiska rådets önskan, kan avsluta förhandlingarna i slutet av december.
Som jag redan nämnt har vi börjat utforma det nya anslutningsfördraget, som efter Europeiska rådets möte i Köpenhamn kan få sin slutgiltiga utformning.
Jag tror inte att det kommer att behövas en fjärde period eftersom arbetet med textutformningen ligger mycket långt framme.
Rådet kommer att nämna de gemensamma ståndpunkter som antagits, både angående de kapitel som var kvar från tidigare ordförandeskap och de senare kapitlen som är komplicerade på grund av sina budgetmässiga implikationer.
De konkreta ekonomiska aspekterna kommer naturligtvis att tas upp vid ett senare tillfälle, i förhandlingarnas slutskede, som brukligt är.
Vi upprepar de allmänna principer som säger att de återstående lösningarna måste följa det gällande regelverket och finansieringsramarna från Berlin.
Det är mycket viktigt och måste noga understrykas.
Det är också nödvändigt att ha ett konstruktivt och realistiskt synsätt för att kunna slutföra förhandlingarna med de tio kandidatländerna på ett sätt som gör att dessa också kan visa att de är fullt beredda att axla sitt ansvar.
Den rapport som kommissionen lägger fram om utvecklingen av handlingsplaner för att stärka kandidatländernas administration och rättsliga system, för att dessa effektivt skall kunna tillämpa gemenskapens regelverk, kommer att utvärderas.
Beträffande Bulgarien och Rumänien, är det viktigt att erinra om de betydelsefulla framsteg som gjorts under det senaste halvåret, upprepa principen om att de skall ingå i utvidgningen och förbinda oss att även i fortsättningen ge dem vårt fulla stöd i anslutningsförberedelserna.
Beträffande Turkiet, borde Europeiska unionen uppmuntra regeringen i Ankara att öka reformarbetet, och uttrycka sin övertygelse om att detta kommer att leda till att möjligheterna till anslutning kan konkretiseras.
Under tiden skulle rådet vilja be kommissionen att lägga fram konkreta åtgärder, som i Turkiets fall även skulle innehålla ytterligare ekonomiskt bistånd för att stärka Turkiets föranslutningsstrategi, på samma villkor som för övriga kandidatländer.
Dessutom kommer rådet att uppmana Turkiet att använda sitt inflytande för att nå en snar lösning i Cypernfrågan.
När det gäller Cypernfrågan kommer Europeiska rådet att uppfordra parterna att fortsätta de direkta samtalen mellan Denktash och Klerides, och uppmana dem att ta tillfället i akt att med Förenta nationernas stöd snarast möjligt söka nå en definitiv och övergripande lösning, om möjligt före den 24 oktober, som jag nämnde tidigare.
Som medlemsland bör ett enat Cypern tala med en röst, och detta kommer vi särskilt att betona.
Hur Cyperns framtida regeringsform kan komma att se ut är en intern fråga, men det som måste vara helt klart är att vilken statsform de båda folkgrupperna än väljer måste Cypern vara en enad stat som talar med en röst och enhetligt tillämpar gemenskapens regelverk, såväl i norr som i söder.
Givetvis har Europeiska unionen, och det har kommissionen visat genom att redan nu avsätta vissa tilläggsfonder, åtagit sig att bidra till den ekonomiska utvecklingen av öns norra del om förhandlingarna ger resultat.
Förutom de ovan nämnda frågorna måste Europeiska rådet nu också börja tala om en ny färdplan, den politiska.
Det vill säga, att nu när den tekniska delen har slutförts eller håller på att slutföras behöver vi se framåt, tänka efter vad som kommer att hända 2003 när alla förhandlingar är avslutade, tänka efter vad vi har för plan för undertecknandet och ratificeringen av fördraget, skicka ett tydligt budskap till de nationella parlamenten om att detta är en brådskande uppgift, fundera över hur kandidatländerna kan delta i en framtida regeringskonferens och hur de skall delta i valen till Europaparlamentet, med andra ord tänka igenom hur vi politiskt kan omsätta resultatet av förhandlingarna i praktiken, i enlighet med det program som vi utarbetat och de tankar som vi så ofta gjort gällande i denna kammare och även i Europeiska rådet.
Herr talman!
Detta är ett sammandrag av de punkter som man planerar att ta upp.
Givetvis är det bara en ungefärlig plan eftersom jag inte på förhand kan bedöma vad stats- och regeringscheferna kommer att säga.
Jag kan bara presentera vad det spanska ordförandeskapet kommer att lägga fram för Europeiska rådet Men oberoende av de justeringar som sker, tror jag att detta i allmänna ordalag är vad som kommer att sägas om utvidgningen.
Jag hoppas, herr talman, att detta inlägg, i det spanska ordförandeskapets namn, utgör ett sista bidrag inför den debatt som kammaren i dag kommer att hålla på grundval av ett stort antal betänkanden, vars författare - Brok, Böge, Sommer, Turco, Görlach och Olsson - jag på uppdrag av ordförandeskapet vill gratulera, för dessa betänkanden har verkligen hjälpt oss att tydliggöra och framhäva vad vi skulle göra inom kapitlet utvidgning.
Avslutningsvis vill jag tacka kommissionen för det stöd vi fått under hela tiden, från ordförandeskapets första dag.
(Applåder)
