# ID: svediakorp-gov426576
# author: De Miguel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,157
# sentences: 80
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Jag skall fatta mig mycket kort - först och främst på grund av den begränsade tiden, men också därför att det vore praktiskt taget omöjligt att i detalj bemöta alla inlägg - men jag skulle vilja svara ledamöter som till exempel Hans-Gert Poettering, som har sagt att vi, när vi sett vad som händer i Sevilla, skall betygsätta det spanska ordförandeskapet - att ordförandeskapet inte bara består av ett möte i Europeiska rådet utan löper från den 1 januari till den 30 juni.
Det har redan gått många dagar, men det återstår fortfarande många dagar och mycket att göra.
Det är en missuppfattning vi har att Europeiska unionen är helt beroende av ett enda lands vilja.
EU-ordförandeskapet innebär att ett land ansvarar för samordningen av unionens verksamhet, och inte att landet uträttar unionens arbete, för det gör unionen själv.
Det finns ytterligare en sak som inte betonas tillräckligt, och det är att resultatet av ett ordförandeskap - och när allt kommer omkring omfattar ordförandeskapet ju endast en period - är helt beroende av hur väl det interinstitutionella samarbetet fungerar.
Rådet kan inte göra någonting utan kommissionens stöd och initiativ, och kommissionen och rådet kan inte göra någonting utan parlamentets stöd.
Jag anser att ordförandeskapet under dessa sex månader - det måste jag verkligen poängtera - hela tiden har haft och fortfarande har ett ovärderligt stöd av Europeiska kommissionen.
Tack vare kommissionens ansträngningar - och dess initiativrätt, enligt vilken den har lagt förslagen på bordet - har vi kunnat lösa och genomföra många frågor.
Även inom områden som medbestämmande och i lagstiftningsfrågor har vi nått viktiga framgångar som vi inte kan bortse ifrån.
Vid det senaste sammanträdet antogs ramprogrammet för forskning och utveckling här i kammaren - utan behov av förlikningsförfarande för första gången i historien, tack vare parlamentets ansträngningar.
Stadgan om Europaparlamentets valsystem, en fråga som i åratal varit blockerad, kommer även den att antas i dag, tack vare gemensamma ansträngningar från parlamentet och ordförandeskapet.
Jag skall naturligtvis inte utvärdera det spanska ordförandeskapet.
Det är rådets ordförande som skall göra det under det plenarsammanträde som äger rum den 2 juli, just i det syftet.
Då kan ledamot Nogueira som så gärna vill se den spanske premiärministern få sin önskan uppfylld.
Herr Nogueira!
Ni inbjuds härmed till sammanträde den 2 juli klockan 10.00 på förmiddagen.
Då kommer ordföranden att redovisa resultatet av ordförandeskapet som då har avslutats.
Det avslutas söndagen den 30 juni.
När vi talar om Europeiska rådet i Sevilla finns det en fråga som jag skulle vilja precisera.
Ordföranden för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater - och ett par andra ledamöter, bland dem Swoboda - var bekymrade över frågan om det interinstitutionella samarbetet.
Först och främst vill jag säga att man inte skulle kunna ha gjort större ansträngningar under det här halvåret än vad rådet och kommissionen gjort för att nå en överenskommelse mellan institutionerna.
Dessutom finns redan överenskommelsen och jag förstår inte varför vi på nytt tar upp frågan.
Vi har haft ett möte under vilket de tre institutionerna har kommit överens om att skapa en interinstitutionell högnivågrupp, med tre nivåer: en politisk första nivå (ordföranden och talmän), en politisk andra nivå (kommissionärer, ministrar och utskottsordföranden) och en tredje tjänstemannanivå (generalsekreterare från de tre institutionerna och en ambassadör / ständig representant).
Detta har redan skapats.
Vem ifrågasätter detta?
Jag skall naturligtvis inte avslöja rådets slutsatser, för det har jag ingen rätt att göra, men jag uppmanar parlamentets ledamöter att läsa dem, och när ni har gjort det kan vi fortsätta diskussionen.
Den 2 juli får ni tillfälle att fråga José María Aznar om huruvida detta åtagande verkligen har uppfyllts.
Jag förstår inte varför det här görs inlägg i frågor som har utvecklats enligt de åtaganden som vi har godkänt.
Jag erinrar om att vi i februari hade ett möte här med ordförande Prodi, rådsordförande Aznar och talman Cox där detta beslut fattades.
Jag vet inte varför frågan nu kommer upp igen.
Frågan om bättre lagstiftning faller helt innanför ramarna för det interinstitutionella samarbete som vi planerar att genomföra.
Beträffande den övriga kritik som jag hört från den socialdemokratiska gruppen tycker jag väldigt illa om tendensen att vilja ta med inrikespolitiska motsättningar till Europaparlamentet.
Därför tänker jag inte gå in i någon florettfäktning för att avgöra vem som är bra och vem som är dålig.
Jag tänker inte ge något svar, för jag anser att det spanska ordförandeskapet gjort vad det kunnat, att resultaten är tillfredsställande och framför allt att vi kommer att få en utvärdering av det spanska ordförandeskapet den 2 juli.
Beträffande andra frågor som har med rådet att göra, som utvidgningen, kommer vi att ha tillfälle att utförligt behandla den frågan i eftermiddag.
Jag vill berätta att vi, så sent som igår, i Luxemburg, avslutade de sista ministerkonferenserna om utvidgningen, även om det kommer att hållas ytterligare en, på suppleantnivå, före månadsskiftet.
Slutsaldot är att 87 förhandlingskapitel har avslutats under det här halvåret.
Av 31 kapitel har större delen av medlemsländerna avslutat mellan 26 och 29 kapitel.
Detta innebär att det i snitt återstår ett eller två kapitel att avsluta för det danska ordförandeskapet.
Vår färdplan har uppfyllts, och det enda som fortfarande återstår att komma överens om - och som jag hoppas kan uppnås före Europeiska rådets möte i Sevilla - är en gemensam ståndpunkt om jordbruket.
Vi vet redan varför det inte har antagits någon sådan ståndpunkt.
Det finns en grupp länder som vill bortse från principerna i gemenskapens regelverk, och etablera två olika kategorier medlemsländer - en kategori som erhåller direktstöd och en annan som inte gör det - och därmed allvarligt diskriminera kandidatländerna och utnyttja utvidgningen som påtryckningsmedel för att uppnå egna syften när det gäller reformen av någon viss gemensam politik.
Om dessa länder inte fattar de beslut som krävs kommer de att hållas ansvariga för att ha försenat utvidgningen, och de kommer att få stå till svars inför parlamentet, inför den allmänna opinionen i respektive land och inför kandidatländerna.
Beträffande frågan om utvidgningen vill jag därför bara tillägga att det enda Europeiska rådet behöver göra i Sevilla är att höja sin stämma, konstatera att den tekniska delen av deras s.k. färdplan är slutförd, och därefter utarbeta den viktiga politiska planen: tala om vad som skall ske när förhandlingarna är slutförda, undersöka utsikterna för 2003, bestämma hur fördraget skall undertecknas, hur ratificeringen skall ske, hur de nya kandidatländerna skall upptas i regeringskonferensen och hur de skall delta i valen till Europaparlamentet.
Detta är den politiska färdplan som Europeiska rådet i Sevilla måste utarbeta, den tekniska planen har redan fullföljts.
Ni kan därför vara helt lugna eftersom det spanska ordförandeskapet, tack vare rådets ansträngningar och kommissionens ovärderliga hjälp, har kunnat uppfylla mandatet från Europeiska rådet och även parlamentets mandat.
Angående reformen av rådet är det tydligt att denna består av två komponenter: en verkställande och en lagstiftande del.
Den lagstiftande delen bör innehålla större öppenhet - det är vi de första att hålla med om - och rådsreformerna pekar i just den riktningen.
Reformen syftar också till att effektivisera rådet och dela upp det i ett allmänt råd och ett råd för utrikesfrågor, minska antalet rådskonstellationer, utarbeta en bättre metod för förberedelserna av Europeiska rådets möten, banta ner hela apparaten kring Europeiska rådets möten så att den blir mindre och mer effektiv, utarbeta ett system för upprättandet av slutsatser för att undvika de eviga diskussionerna om oväsentliga detaljer, osv.
Ovanstående exempel är alla interna reformer som rådet kan genomföra och som syftar till större öppenhet, och de går inte in på primärrätten, som ju är regeringskonferensens område.
Nu vill jag inte tala mer om ekonomiska frågor.
Det finns ett ämne som jag inte har tagit upp därför att det debatterades här i kammaren i går eftermiddag, och det är toppmötet i Johannesburg och den hållbara utvecklingen.
Vi är väl medvetna om den misslyckade förberedelsekonferensen i Bali,? PrepCon?, och vi vill att Europeiska rådet i Sevilla ger tydliga riktlinjer för att bekräfta Europeiska unionens ledarskap i de stora frågorna från Johannesburg, som utvecklingsbistånd, respekt för miljön och hållbar utveckling.
Under det spanska ordförandeskapet har unionen ratificerat Kyotoprotokollet och fick i Monterrey till stånd ett åtagande om finansiering av utvecklingen, i vilket vi verkligen lyckades ena allas viljor, och där hela den utvecklade världen åtog sig att höja nivån på utvecklingsbiståndet.
Jag anser att vi med de här två resultaten kan komma till Johannesburg med förvissningen om att vi tillhör den grupp länder som är världsledande när det gäller de stora frågorna om hållbar utveckling.
Europeiska rådet kommer därför även att beröra den frågan.
Jag vill också gärna tala om för De Rossa att Europeiska rådet kommer att uttala sig i den särskilda fråga som han nämnde, en deklaration som skulle kunna hjälpa Irland att lägga fram Nicefördraget på ett bättre sätt och ge medborgarna större säkerhet inför ratificeringen.
Den frågan kommer att tas upp och vi hoppas kunna publicera en så positiv deklaration som möjligt, enligt de linjer som De Rossa antydde.
Förutom dessa frågor finns det andra utrikespolitiska frågor som vi redan har talat om.
Jag har noga noterat inläggen, i synnerhet de som rör konflikten mellan Indien och Pakistan.
Jag bekräftar Europeiska rådets avsikt att behandla den här frågan genom att ge ett mycket bestämt men såvitt möjligt konstruktivt budskap.
Jag tror att det nästan är helt omöjligt att skärskåda allt som kommer att tas upp på rådets möte, men mötet kommer säkerligen att utgöra slutresultatet för en påfallande intensiv sexmånadersperiod.
Jag har hittills inte nämnt invandrings- och asylfrågan, men kan väl knappast avsluta mitt anförande utan att nämna en fråga som väckts av så många talare.
Vad jag vill säga är att den fråga som oroar den allmänna opinionen i hela Europa är den olagliga invandringen, inte den lagliga, för den lagliga invandringen har sina normer och det finns miljoner invandrare som redan har etablerat sig i Europa, en plats som alltid har tagit emot och gett asyl åt invandrare.
Det är den stora våg av olaglig invandring som ger det europeiska samhället allvarliga problem, eftersom dessa invandrare, på grund av att de är olagliga också är marginaliserade, de befinner sig utanför lagen och blir därför utnyttjade och får utstå lidanden som naturligtvis inte kan tolereras i vårt samhälle.
Det är därför vi måste ta upp kampen mot den olagliga invandringen.
Beträffande programmet från Tammerfors kvarstår detta, och om några av punkterna i programmet inte har utvecklats är det för att man inte har kunnat göra någonting med dessa mellan 1999 och 2002.
Är detta rådets ansvar?
Det kanske det är, men det är i alla fall inte det nuvarande ordförandeskapets ansvar, utan ett ansvar som ackumulerats under åtskilliga andra länders ordförandeskap.
Att det nuvarande ordförandeskapet vill lägga fram programmet från Tammerfors och säga? låt oss ta itu med det här en gång för alla?, borde snarare lovordas än att kritiseras.
Jag tror därför att denna fråga, liksom alla frågor som har med den olagliga invandringen att göra, oroar det europeiska samhället i dag, och det är därför naturligt att stats- och regeringscheferna tar upp alla aspekter av frågan.
Dessutom har den en helt offentlig dimension, för kommissionen har lagt fram flera förslag som tar upp frågan, och jag vill påpeka att rådet (inrikes och rättsliga frågor) sammanträder i morgon och i övermorgon för att behandla dessa frågor.
Sammanträdena är offentliga och det är också dagordningen för rådets sammanträden.
Jag tror därför inte att det finns någon hemlig agenda varken för invandrings- och asylfrågan eller för någon annan av de frågor som kommer att tas upp vid Europeiska rådets möte i Sevilla.
Herr talman!
Jag vill bara säga att Europeiska rådets möte avslutar en tung och svår period.
Låt oss hoppas att slutsatserna i Sevilla lyckas ge uttryck för allt det arbete vi utfört, och att de överträffar de förväntningar som Europas medborgare och parlamentet har på rådets och kommissionens arbete.
(Applåder)
