# ID: svediakorp-gov426545
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,118
# sentences: 87
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, ärade ledamöter!
Jag tackar minister de Miguel så mycket för hans anförande, vars innehåll jag helt instämmer i.
Jag tackar honom också för hans utvikning om utrikespolitik och särskilt om Indien och Pakistan, som är ett oerhört bekymmersamt fall som vi måste ägna maximal uppmärksamhet åt.
För att avsluta denna utrikespolitiska parentes, som jag som sagt är helt ense med minister de Miguel om, skulle jag vilja lägga till en uppmaning till vaksamhet också i fråga om potentiella konflikter och växande spänningar: Jag tänker till exempel på situationen efter valet på ön Madagaskar, som blir allt farligare och som vi måste vara mycket uppmärksamma på, just eftersom vi har större möjligheter att övertyga och mer handlingsförmåga så länge konflikten inte har brutit ut.
För att komma till frågan för dagen skall jag begränsa mig till att strikt ta upp de frågor som kommer att behandlas vid Europeiska rådets möte i Sevilla.
Jag måste säga att min uppgift underlättas mycket av kvaliteten på det arbete som rådets ordförandeskap har utfört.
Jag är mycket tacksam mot det spanska ordförandeskapet, för vi har inte bara arbetat intensivt utan också väl.
Vi upplever ett viktigt skede för institutionernas framtid: Konventet funderar över unionens nya politiska och institutionella former, och utvidgningen närmar sig.
I Sevilla skall vi rapportera om de framsteg som kandidatländerna har gjort när det gäller att genomföra gemenskapens regelverk.
Jag måste säga mycket bestämt att dessa framsteg är betydande och att vi fortsätter att samarbeta med kandidatländerna inom ramen för den särskilda plan som har framtagits i detta syfte.
Före Europeiska rådets möte i Bryssel i oktober kommer vi att lägga fram vårt slutliga yttrande om vart och ett av kandidatländerna.
Vi har följt vår färdplan, och allt är klart för det slutgiltiga beslutet.
Detta får mig att känna en välgrundad optimism: Jag hoppas fortfarande att unionen kommer att ha upp till tio nya medlemsstater 2004.
De frågor som skall diskuteras i Sevilla är många, men här inför er parlamentsledamöter i dag skulle jag vilja koncentrera mig på endast två av dem: sättet att styra unionen och invandringen.
Konventet arbetar, debatterna är animerade och det råder verkligen ingen brist på idéer och projekt.
Det är vad man hade kunnat vänta sig av en ny utformning, jämfört med metoden med traditionella diplomatiska förhandlingar.
Ordförande Giscard d ' Estaing kommer att rapportera om den första fasen av konventets arbete i Sevilla, och vi skall lyssna mycket uppmärksamt på honom.
Men i Sevilla - och detta är huvudpunkten i mitt anförande - skall vi inte bara tala om hur unionen skall styras i framtiden.
Vi skall tala om - och besluta - hur unionen skall kunna styras bättre i dag.
Vi måste nämligen stanna upp och avvakta reformeringen av fördragen utan att agera.
Vi måste utnyttja alla de möjligheter som fördragen ger oss redan i dag att förnya vårt sätt att styra och vår organisatoriska modell.
Konventet skall ta fram en politik för framtiden, men vi måste också ta itu med dagens problem med de instrument vi har i dag, även om dessa är begränsade.
Det är detta som förenar förslaget till en reform av rådet, som presenteras i Javier Solanas rapport, och kommissionens förslag till bättre lagstiftning.
Vad detta anbelangar har Corbett lagt fram liknande reformförslag för parlamentet, förslag som ni diskuterar för närvarande.
Dessa omfattar på olika sätt samtliga institutioner, och alla institutioner måste därför arbeta i inbördes harmoni för att se till att målet uppnås.
Låt oss börja med det som kallas bättre lagstiftning.
Grundtanken i vitboken om styre var just denna: Att utnyttja alla de möjligheter som dagens rättsliga ram ger för att förbättra beslutsfattandet och stiftandet av lagar.
Det mycket stora deltagandet i den debatt som vitboken gav upphov till och era bidrag - speciellt Kaufmanns betänkande - bekräftar att den strategi vi har valt är den rätta.
Systemet måste alltså bli smidigare, mer öppet och mer effektivt.
Vi måste visa att vi klarar av att möta de krav på större ansvarstagande och större proportionalitet i utövandet av den makt som fördragen ger rådet, parlamentet och kommissionen.
Och vi måste grunda vårt agerande på ett nytt mål, nämligen det att göra medborgarskapet mer konkret, att göra medborgarnas förhållande till unionen mer öppet, direkt och påtagligt.
I förra veckan lade jag fram ett nytt projekt för Europaparlamentets gruppordförandekonferens, men jag tycker att det är nödvändigt att slå fast vissa grundläggande punkter här igen.
För det första vill vi förbättra och förenkla lagstiftningen på EU-nivå och se över hela lagstiftningsprocessen från initiativrätten och framåt.
Denna politik har tre pelare: För det första att konstruera klara regler för samrådsförfarandet, för det andra att bedöma beslutens tyngd och för det tredje att förbättra lagstiftningstekniken.
Vi måste nämligen föra vårt lagstiftande framåt genom ett vidgat samråd med alla berörda parter och via en fördjupad analys av de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna i samklang med besluten vid Europeiska rådets möte i Göteborg, och det måste vi göra utan att skapa onödigt komplicerade förfaranden.
En förutsättning för en god gemenskapslagstiftning är dessutom att den till fullo överensstämmer med den ursprungliga andan i fördragen, och särskilt att den använder sig av ramdirektiv, vilket är ett av de effektivaste instrumenten för att öka respekten för principerna om proportionalitet och subsidiaritet.
Det är också dags att tänka över hur vår politik genomförs, med tanke på att genomförandet är det som har de största direkta konsekvenserna för medborgarna.
För insynens och det demokratiska ansvarets skull måste var och en av institutionerna åter centrera sin verksamhet kring de viktigaste uppgifterna.
På så sätt kan vi redan nu bidra till att konkret förnya gemenskapsmetoden.
Jag tycker att det är viktigt att än en gång betona att allt detta inte bara gäller kommissionen.
Med detta förhållningssätt måste alla institutionerna engageras om vi verkligen vill uppnå ett användbart resultat: Institutionerna är dömda att arbeta tillsammans.
Slutligen måste vi återigen centrera institutionerna på deras grundläggande uppgifter.
Varje institution måste därför ta på sig ett tydligt ansvar för att innan årets slut komma fram till ett interinstitutionellt avtal.
Rådet har också, i och med Solanas rapport, lanserat ett nytt resonemang och konkreta förslag till möjliga interna organisatoriska reformer med oförändrade fördrag.
Kommissionen är en övertygad anhängare av den ansträngning till förnyelse som rådet gör.
Som exempel kan jag inte annat än glädjas över det faktum att rådet bereder sig att i sin interna organisation skilja mellan de förfaranden som är tillämpliga när det utövar en lagstiftande funktion och de förfaranden som är tillämpliga på rent administrativa funktioner.
Jag stöder dessutom resonemangen i rapporten om det fortsatta arbetet, om den nödvändiga förstärkningen av den interna samordningen av dess verksamhet och om en möjlig minskning av dess organ.
Allt detta är markeringar som förenklar deras och vårt arbete.
Dessa åtgärder hjälper oss att ta itu med de problem som nästa utvidgning medför när det gäller hur våra institutioner fungerar.
Jag utgår ifrån att ett så omfattande mål inte kan uppnås utan ett samordnat agerande mellan kommissionen, parlamentet och rådet.
Det handlar om att gemensamt gå vidare bortom? bättre lagstiftning? - better regulation - för att med tillförsikt och övertygelse ta itu med? bättre organisation? - better organisation - för alla institutionerna.
Kommissionen är redo att delta i detta gemensamma arbete.
En bättre organisation leder till ökad snabbhet, mer samordning och mindre formalism och till att man får avstå ifrån uppnådda - men omoderna - positioner för att arbeta bättre och snabbare än tidigare i ett system som har blivit mer komplext.
Herr talman, ärade ledamöter!
Bland de övriga frågor som Europeiska rådet skall ta upp intar - som jag sade inledningsvis - invandringen en mycket framskjuten position.
Man bör slå fast att det inte handlar om att föreslå lösningar som strider mot vår unions grundläggande värderingar, utan att verka för en integrationsmodell som förenar frihet med legitima krav på säkerhet för våra medborgare.
Jag har redan gett ordförandeskapet mitt stöd för beslutet att sätta invandringsfrågorna i centrum på dagordningen för Sevilla.
Invandringsfrågan hänger i flertalet medborgares ögon allt mer samman med deras trygghet inom det område med frihet, säkerhet och rättvisa som vi tillsammans har åtagit oss att bygga upp.
Det finns flera skäl till detta, och de framhävdes också på något sätt till följd av händelserna den 11 september.
Vi måste ta upp dessa frågor, men utan vrångbilder.
Det finns en risk för att våra diskussioner om laglig invandring och asylrätt, som fortfarande pågår, misslyckas om vi inte tar våra medborgares oro över den olagliga invandringen på allvar.
I Tammerfors kom vi överens om en rad målsättningar som fortfarande gäller.
Vi har också framför oss förslag som gör att vi kan uppnå dessa mål, som till exempel förslagen i kommissionens meddelande om olaglig invandring, ett meddelande som rådet grundade sin handlingsplan på.
Andra förslag gäller hanteringen av våra yttre gränser och återtagandepolitiken.
De politiska signaler vi har fått nyligen är mycket tydliga.
Vi kan inte sätta säkerhetsfrågan i andra rummet och vi kan inte heller låta människor tro att en återgång till nationalistiska ställningstaganden skulle kunna vara en bra lösning på gränsöverskridande företeelser som de enskilda staterna inte har kapacitet och handlingsutrymme att bemöta, och som därför bara kan hanteras på europeisk nivå.
Det handlar inte bara om att bekämpa olaglig trafik, utan också om att lägga grunden till en fullständig integration av de lagliga invandrarna i våra samhällen, och om att reglera inflödet av de invandrare som vi behöver.
Också själva utvidgningsprocessen framställs av somliga som ett hot, just på grund av invandringsproblemet.
Men varför - frågar jag mig, ärade ledamöter - skulle medborgarna i kandidatländerna lämna sina länder och radikalt förändra sina liv just vid den tidpunkt då de, tack vare medlemskapet, får en ny möjlighet till välstånd?
Var det inte likadant när Spanien och Portugal blev medlemmar?
Var det inte samma sak för mitt land när Europeiska gemenskapen skapades?
Vi måste alltså skyndsamt agera på flera plan.
Först och främst måste vi förstärka kontrollen över unionens yttre gränser på grundval av kommissionens och den italienska regeringens förslag nyligen.
Jag räknar med att Europeiska rådet kommer att besluta att sammankalla de ansvariga för gränspoliskårerna för att fastställa vilka åtgärder och vilka instrument som omedelbart behövs för att dra igång dessa initiativ.
Kontrollen över de yttre gränserna skall också ses tillsammans med vår grannskapspolitik, som syftar till att upprätta särskilda relationer - kännetecknade av ömsesidigt förtroende - med alla unionens grannländer, framför allt efter utvidgningen, bland annat i syfte att agera gemensamt i kampen mot den olagliga invandringen.
När det gäller Europa-Medelhavsområdet har vi redan tillsammans med Marocko tagit initiativ till ett övergripande förhållningssätt till invandringen.
Dessutom måste vi påskynda antagandet och genomförandet av åtgärder på asylområdet, bland annat för att göra det europeiska medborgarskapet och vissa principer som ingår i unionens stadga för de grundläggande rättigheterna mer konkreta.
Ärade ledamöter!
Allt detta räcker inte om det inte åtföljs av en bra politik för samarbete och utveckling och ett systematiskt utnyttjande av alla instrument som vi förfogar över: en politik som inriktar sig på orsakerna till flyktingströmmarna, bilaterala avtal och avtal om återtagande.
Vi kommer inom kort att lägga fram operativa förslag på dessa punkter.
Herr talman, ärade ledamöter!
I Sevilla kommer jag att be rådet att snabbt fatta lämpliga beslut på dessa punkter, med det sunda förnuft och den ansvarskänsla som vi visade i Bryssel och i Gent i höstas.
De två frågor som jag har uppehållit mig vid i detta anförande har en avgörande betydelse för oss i dag.
Att institutionerna fungerar mer demokratiskt, öppet och ansvarsfullt svarar mot det krav som våra medborgare ställer på ett effektivare Europa som står deras vardag närmare.
Invandringsfrågan handlar om själva skälet till att vi är tillsammans: för att bygga ett välmående, rättvist och säkert Europa.
(Applåder)
