# ID: svediakorp-gov426415
# author: Lulling (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 557
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Mer än ett år har gått sedan den första behandlingen av detta förslag till ändring av direktiv 76, som lämnades till parlamentet i juli 2000; det innebär att vi tagit praktiskt taget två år på oss att nå en överenskommelse med rådet och kommissionen om en ändring av ett direktiv som parlamentet diskuterat sedan 1996, när man vände sig till oss med ett första förslag till ändring.
Vi avvisade detta förslag på grundval av mitt betänkande som diskuterades den 8 mars 1999, och bad kommissionen att lägga fram en mer gedigen text.
För en gångs skull är det vare sig kommissionen eller rådet som är ansvariga för denna beklagliga försening.
Föredraganden har gjort att vi förlorat mycket tid: Till att börja med genom att lägga fram sitt betänkande sent och genom att överlasta det med förslag som rättsligt sätt är föga gedigna, däribland vissa som rör andra direktiv.
I förlikningsförfarandet kunde vi göra oss av med dessa kontraproduktiva ändringsförslag som antogs vid den första och andra behandlingen, mot min grupps förslag.
Om man hade lyssnat på oss skulle kvinnorna redan, sedan minst ett år, ha kunnat dra nytta av det nya direktivet, som innebär seriösa framsteg jämfört med texten som har gällt sedan 1976, en text som ändå haft den stora fördelen att likabehandling av kvinnliga och manliga arbetstagare har gjort avsevärda framsteg.
Jag konstaterar med tillfredsställelse att tack vare Amsterdamfördraget har de positiva åtgärderna bevarats: kvinnans rätt att återgå till samma tjänst eller motsvarande efter en föräldraledighet är grundläggande, männens rätt till samma sysselsättningsgaranti efter pappaledighet har erkänts, om sådan ledighet existerar i den medlemsstat han är medborgare i, detta gäller också för föräldraledighet i samband med adoption, om det förekommer i den aktuella medlemsstaten.
Definitionerna av sexuella trakasserier, liksom direkta eller indirekta diskrimineringar är användbara och jag hoppas att de skall visa sig tillräckliga gedigna för att inte åstadkomma några onödiga processer.
Jag skulle vilja ta avstånd från punkt 9 i betänkandet från Hautala, eftersom man där vill få oss att tro att delegationen beklagar att rådet inte ville införa ett förbud mot att generellt utestänga representanter för ett av könen från ett yrke, eller att generellt begränsa deras möjligheter att utöva ett yrke eller delta i den yrkesutbildning som krävs för utövandet av viss yrkesverksamhet.
Detta allmänna förbud är förankrat i det befintliga direktivet, eftersom artikeln i fråga - artikel 2.1 - bibehålls.
Det skulle alltså bara bli en upprepning om den togs med.
Jag är desto mer glad åt resultatet av förlikningen där äntligen - som jag sagt - min grupps ansvariga och rimliga ståndpunkt vunnit, också tack vare rådet och kommissionen, som till stor del bidragit till att övertyga vissa upphetsade i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, som inte förstått att lagom är bäst.
Om parlamentet vill tas på allvar, som medlagstiftare, får det inte blanda ihop en lagstiftningstext med en resolution där var och en kan bre ut sin? wishful thinking?, alla sina galnaste drömmar; man får framför allt inte glömma att en lagstiftningstext måste vara juridiskt hållbar och tillämplig.
Tack för er uppmärksamhet.
