# ID: svediakorp-gov426233
# author: Koukiadis (PSE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-06-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 606
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Meddelandet utgör en verklig kartläggning av en helhetsinriktad socialpolitik.
Helt riktigt uppfattar föredraganden förslagets stora politiska betydelse och därför bör den absoluta majoriteten sluta upp bakom hennes åsikter.
Med den plan som diskuteras bekräftas i första hand den politiska vilja som har uttryckts vid tidigare möten för samverkan mot segregationen på EU-nivå.
Eftersom det godtas - vilket är helt tydligt också genom antagandet av den sociala agendan - att anslagen för socialpolitik även utgör en produktiv kraft, anser vi att befintliga budgetbegränsningar bör undersökas också från denna synvinkel för att Europeiska unionen skall vara konsekvent i det som framförs.
Behovet av att förenat samarbeta i kampen mot segregationen erkänns också helt tydligt och utgör något obestridligt, med en gemensam samordning inom områdena för sysselsättning, hälsa, bostäder, utbildning och social trygghet.
Svårigheterna att genomföra dessa förslag utgör emellertid också några av de mest kritiska punkterna.
Hur positivt det än är att tillkännage behovet av ett helhetsinriktat tillvägagångssätt så påtar vi oss därmed verkligen ett större ansvar för att övervinna hindren för att tillgodose detta behov.
Det krävs ett korståg för att ändra praxis och vanor, för att bryta ned motstånd, och det krävs inte bara av den politiska ledningen utan även av de tjänstemän som tar sig an genomförandet av denna politik.
Även stärkandet av fackföreningarnas intresse för detta mål förutsätter ändrade prioriteringar från deras sida.
Slutligen innebär det svårigheter i sig att organisera offentliga diskussioner underbyggda med argument, både under utformningen och rapporteringen, för att de skall ge ett riktigt resultat.
Medan de politiska åtgärderna sprids till olika områden märks allmänt i de olika länderna att medan försök görs för att övergå till ett helhetsinriktat synsätt, konstateras en brist på lämpliga instrument och en ovilja hos ansvariga organ att vidta lämpliga åtgärder.
Vi bör också välkomna det faktum att meddelandet tar hänsyn till de nya riskerna för segregation genom de nya strukturella förändringar vilka befinner sig under utveckling inom Europeiska unionen och bland vilka, vilket helt riktigt framhålls, förändringarna på arbetsmarknaden och privatiseringen inom området för offentlig förvaltning särskiljes.
Trots att detta sägs har dock Europeiska unionen själv i sin avregleringspolitik inga klara mål för vad som bör finnas kvar som offentlig verksamhet.
EU själv bör föregå som exempel när det gäller en riktig samordning av den politik som bedrivs inom olika områden.
Det är bara på det sättet som vi kommer att öka trovärdigheten i kampen mot social otrygghet som utgör ett av de viktigaste skälen till uppgång för rörelserna inom extremhögern.
Det är allas vårt ansvar att förstå att den öppna samordningsmetoden inom socialpolitiken och de föreslagna internationella planerna för nationellt agerande mot fattigdomen bör behandlas av medlemsstaterna och kommissionen med samma allvar som stabilitetpakten och budgetkonsolideringen.
Tillåt mig avslutningsvis tillägga att denna plan kommer att behålla sitt värde i den mån som kommissionen i den omedelbara framtiden kommer att kunna ge oss konkreta indikatorer på framsteg.
I detta avseende påtar sig kommissionen ett särskilt ansvar.
Under den andra fasen av utformningen av nationella handlingsplaner mot segregation bör vi inte återigen syssla med de grundläggande utmaningar och principer som bör genomsyra politiken mot segregation utan även med åtgärder för omvandling av dessa principer till operativa program samt med i vilken grad de nya metoderna har haft framgång och vi bör ha förmågan att följa upp det aktuella mervärdet.
Jag skulle alltså vilja säga att vid toppmötet år 2003 bör vi ha ett innehållsrikt och okomplicerat betänkande om dessa frågor.
