# ID: svediakorp-gov425708
# author: Mantovani (PPE-DE). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 387
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, föredragande!
Jag tackar er för det utmärkta arbete ni har utfört och jag tackar kommissionär Nielson, som alltid är observant på frågor som har med utvecklingsländerna att göra.
Det globala toppmöte som skall hållas i Johannesburg i Sydafrika om mindre än fyra månader kommer utan tvivel att bli ett tillfälle för hela det internationella samfundet att konkretisera ansträngningarna och stå för sina åtaganden om en hållbar utveckling.
Trots att det har gjorts några viktiga framsteg under de senaste åren återstår tyvärr mycket att göra.
Det handlar om att i dag på ett trovärdigt och hållbart sätt ta itu med de problem som inte längre kan skjutas upp - såsom kampen mot fattigdomen, där den avgörande frågan om utlandsskulderna som också diskuterades under den förra sammanträdesperioden i Bryssel ingår, de enorma sociala och hälsovårdsmässiga svårigheterna som de fattigaste länderna på jorden plågas av och sist men inte minst naturligtvis miljövården, handeln och tillgången till internationella marknader.
Om vi kan göra detta skulle det sända en stark och entydig signal som just Europeiska unionen, i egenskap av främsta bidragsgivare, borde vara den första att sända ut i linje med vårt åtagande nyligen att öka utvecklingsbiståndet med 20 miljarder US-dollar fram till 2006 och med 7 miljarder om året därefter.
Å andra sidan är det mycket viktigt att också de länder som tar emot biståndet verkligen bemödar sig att genomföra en effektiv utvecklingspolitik inom ramen för en regional integrationsprocess.
Ett unilateralt angreppssätt som inte sätter som villkor att regeringarna och de lokala myndigheterna konkret förbinder sig att administrera biståndet väl och bedriva en bra inrikespolitik, tjänar inte mycket till.
De första positiva signaler som trots allt inger förtröstan är de åtaganden som gjordes i Barcelona - och innan dess i Laeken, i Göteborg och vid G8-mötet i Genua - att sikta på att de planerade 0,7 procenten av BNP skall avsättas till bistånd till utvecklingsländerna.
Detta är en positiv trend: Vi behöver ett mellanliggande mål, som 0,39 procent av BNP för de enskilda staterna i unionen, för att nå målet så snabbt som möjligt.
Jag tror sammanfattningsvis att vi med en trovärdig och precis tidsplan kommer att kunna minska fattigdomen med 50 procent före 2015.
